Erik Noreen

Erik Noreen, född 3 november 1890 i Uppsala, död 13 december 1946 i Uppsala, var en svensk filolog. Han var son till språkforskaren Adolf Noreen och bror till arkitekten Ärland Noreen. Hans son var museimannen och historikerna Sven E. Noreen.

Noreen blev filosofie magister i Uppsala 1911, filosofie licentiat 1914, filosofie doktor 1915, docent i nordiska språk samma år, ordinarie lärare vid Stockholms stads högre folkskola för teknisk utbildning 1924, professor i nordiska språk vid Lunds universitet 1931 och vid Uppsala universitet från 1940. Han var ordförande i Uppsala orkesterförening från 1942.

Utöver nedanstående skrifter författade Noreen uppsatser i Svenska landsmål och svenskt folkliv, Namn och bygd, Samlaren, Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och industri,^[1] Arkiv för nordisk filologi, Studier i nordisk filologi, Språkvetenskapliga sällskapets i Uppsala förhandlingar et cetera.

Noreen är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.^[2]

Bibliografi i urval

• Ärtemarksmålets ljudlära I (1915)
• Några anteckningar om ljóðaháttr (1915)
• Studier i fornvästnordisk diktning 1–3 (1921–1923)
• Den norsk-isländska poesien (1926)
• Studier rörande Eufemiavisorna 1–3 (1923–1929)
• Fornsvensk läsebok (1932)
• Isländsk läsebok (1936)
• Författarfrågor i Lejonkulans dramatik (1938)
• Svensk språkvård (1941)
• Från Birgitta till Piraten (1942)

Utgivare

• Samlade dikter av Gunno Dahlstierna (1920–1928)
• Samlade skrifter av Johan Runius (1933 ff.)
• Hertig Fredrik av Normandie och herr Ivan (Svenska fornskriftsällskapets skrifter 1927–1932)
• Smärre dikter av Lejonkulans dramatik (1937)
• Arboga stads tänkebok (1935 ff., tillsammans med Torsten Wennström)

Källor

• Noreen, Erik i Vem är det 1943
• Döda 1943–1956 i Vem är det 1957

Noter