Erik Neuman

Erik Gustaf Neuman, född 12 januari 1883, död 3 december 1959[1], var en svensk språkforskare.

Neuman blev filosofie doktor och docent i svenska språket vid Uppsala universitet 1918, lektor i Skövde 1930 och har i sina skrifter, kännetecknade av skarpsinne och noggrannhet, framför allt behandlat senmedeltida svensk språkhistoria, litteraturhistoria och historia. Bland hans arbeten märks Utbredningen av vokalbalansen a:å i medelsvenskan (1918) och den resultatrika undersökning Karlskrönikans proviniens och sanningsvärde (I-II, 1927 och 1931). Vidare har Neumann utgett Latinskt-svenskt glossarium efter Codex Upsaliensis (1918-20), en för kännedomen om fornsvenskans ordförråd viktig urkund.


Källor

  1. ^ [1]
  • Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 19. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 991 

Litteratur

  • Carl Frängsmyr, "Handskriftsforskaren Erik Neuman - en förlorares historia" i Uppsala universitetsbibliotek 1621-2021: Verksamhet, samlingar, historia, betraktelser, eds. Mattias Bolkéus Blom och Krister Östlund (2021).