Erik Johansson (1885–1960)
- För andra betydelser, se Erik Johansson.
Erik Gabriel Johansson, född 6 november 1885 i Barkeryds församling, Jönköpings län, död 14 januari 1960 i Högalids församling, Stockholm[1] var en svensk maskinarbetare och socialdemokratisk politiker.
Johansson var bland annat ledamot av Stockholms stadsfullmäktige 1923-1954 och ordförande för Stockholms stadskollegium 1947-1950[2]
Referenser
- Moberg, Helge (red.) (1967). ”Erik Johansson”. Stockholms stadsfullmäktige 1938-1963: biografiska data och porträtt. Stockholm: Stadskansliet. sid. 23. Libris 1256658
Vidare läsning
- Anderson, Carl Albert; Grandien, Alf; Johansson, Erik; Larsson, Yngve (1954). Anföranden i Stockholms stadsfullmäktige den 11 oktober 1954 samt i stadskollegiet den 7 oktober 1954 (Särtryck ur stadsfullmäktiges protokoll och yttranden, nr 13 1954). Stockholm. Libris 8207447. http://webbsok.mikromarc.se/Mikromarc3/web/detail.aspx?Id=27825&Unit=6471&db=ssa
Noter
- ^ Sveriges Dödbok 1860–2016, USB, Version 7.10, Sveriges Släktforskarförbund (2016).
- ^ Larsson, Yngve (1977). Mitt liv i Stadshuset – Andra delen: I tjänst hos denna stolta stad (1920–1954). Stockholm: Stockholms kommunalförvaltning. sid. 422. Libris 7751622. ISBN 91-85676-00-4 (Digital version, s. 343–673)
| Företrädare: Oskar Samuelsson | Ordförande för Stockholms stadskollegium 1947–1950 | Efterträdare: Yngve Larsson |
Media som används på denna webbplats
Stadskollegiet hösten 1953. Ordförande Yngve Larsson flankerad av Hjalmar Mehr på sin högra sida.
Bilden tagen i Stora Kollegiesalen i Stockholms stadshus. (Jmf diskussion här).
Bildtext (skriven av Yngve Larsson):
Stadskollegiet hösten 1953 - jämför dess motsvarighet beredningsutskottet enligt föregående bild! En betydligt talrikare, betydligt ledigare församling; bland alla de slätrakade karlarna finns även två kvinnor, Vera Söderström (s) och Gurli Kollberg (fp), båda placerade längst ner vid bordet. Själv sitter jag som ordforande, på min högra sida väl bevakad av Hjalmar Mehr, oppositionens ledare, i sin tur flankerad av John Bergvall, finansborgarråd. På min vänstra sida Erik Johansson, min företrädare i ordförandestolen, och Carl Albert Andersson, stadsfullmäktiges ståtlige ordförande. Mittemot mig sitter högern, i politisk lågkonjunktur förminskad till en grupp på tre man, Alf Grandien, vice ordförande i kollegiet, just tändande en cigarrett, vilket varit otänkbart i gamla beredningsutskottet, Carl Patric Ossbahr, "den siste oscarianen" enligt Joakim Garpe, och Gösta Agrenius, ansvarig för stadens energiförsörjning ända in i kärnkraftsåldern. Folkpartiet dominerade 1953 stort både bland borgarråden och
kollegieledamöterna - jamför den ende liberalen 1915 (Allan Cederborg)!