Erik Beckman

Erik Beckman
FöddKnut Erik Vilhelm Montan Beckman
23 april 1935
Vänersborg, Älvsborgs län
Död8 juni 1995 (60 år)
Sigtuna, Stockholms län
YrkeFörfattare, litteraturkritiker
NationalitetSverige Svensk
SpråkSvenska
Verksam1963–1995
PriserAftonbladets litteraturpris (1966)
Doblougska priset (1972)
Aniarapriset (1980)
Sveriges Radios lyrikpris (1984)
De Nios Stora Pris (1991)
MakaLena Jacobsson (g. 1961–1990; hennes död)
BarnÅsa Beckman (f. 1961)
Eva Beckman (f. 1964)
Jonas Beckman (f. 1968)

Knut Erik Vilhelm Montan Beckman, född 23 april 1935 i Vänersborgs församling, Älvsborgs län, död 8 juni 1995 i Sigtuna församling, Stockholms län,[1] var en svensk författare och litteraturkritiker.

Biografi

Beckman blev fil. kand. 1958 och fil. mag. 1961. Han var lärare vid Hola folkhögskola i Prästmon 1961–77 och litteraturkritiker i Dagens Nyheter 1977–84.[2]

Beckman debuterade 1963 med diktsamlingen Farstu. Utöver lyrik kom han att skriva romaner och ett antal radiopjäser. Han kunde göra realistiska porträtt av människor och landskap, men föredrog ofta att leka med språk och form, bryta sönder språket och möblera om i syntaxen. Det hindrade inte att han behöll kontakten med omvärlden, och i sina senare böcker tog han även upp sociala och politiska problem till behandling.[3]

Privatliv

Erik Beckman var son till Teodor Beckman, kontraktsprost i Rämmen i Värmland, och gymnastikdirektören Vera Beckman, född Gawell.[4] Från 1961 till hennes död 1990 var han gift med Lena Jacobsson. Han var far till litteraturkritikern Åsa Beckman, kulturjournalisten Eva Beckman och konstnären Jonas Beckman.[2]

Bibliografi

  • Farstu, dikter (Stockholm: Bonnier, 1963)
  • Någon, något, roman (Stockholm: Bonnier, 1964)
  • Hertigens kartonger, roman (Stockholm: Bonnier, 1965)
  • Varifrån dom observeras, dikter (Stockholm: Bonnier, 1966)
  • Inlandsbanan, roman (Stockholm: Bonnier, 1967)
  • Kyss er!, dikter (Stockholm: Bonnier, 1969)
  • Kameler dricker vatten, roman (Stockholm: Bonnier, 1971)
  • Sakernas tillstånd, dikter (Göteborg: Författarförlaget, 1973)
  • Tumme, dikter (Stockholm: Bonnier, 1974)
  • Gipshanden eller Arvet efter herr Moeck i Europa, radiopjäs (Stockholm: Sveriges Radio, 1975)
  • Jag känner igen mej, roman (Stockholm: Bonnier, 1977)
  • Den kommunala kroppen, dikter (Stockholm: Bonnier, 1979)
  • Kärleksgubbar! Herdedikter (Stockholm: Bonnier, 1981)
  • Teater för gudar, radiopjäs (Stockholm: Sveriges Radio, 1981)
  • Kommunalrådet cyklar förbi: uddiga och runda prosabitar (Stockholm: Bonnier, 1982)
  • Katt och sten: en mosebok (Stockholm: Bonnier, 1984)
  • Fågeln som pianist (Stockholm: Bonnier, 1986)
  • Två dikter (Stockholm: Bonnier, 1987)
  • Pyjamasöverdelarna med utvecklingen i Östeuropa (Stockholm: Bonnier, 1990)
  • Nykomlingarna med en början och ett slut (Stockholm: Bonnier, 1992)
  • Sigges gäng (Stockholm: Bonnier, 1993)
  • Kvalstervägen, pjäs (Borås: Erik Beckman-sällskapet, 1999)
  • Samlade dikter (Stockholm: Norstedt, 2007)
  • Alla är vi stora romaner: Erik Beckman som litteratur-, musik- & kulturkritiker, red. Malte Persson (Stockholm: Modernista, 2009)

Priser och utmärkelser

Källor

  1. ^ Sveriges dödbok 1815–2022, Sveriges släktforskarförbund
  2. ^ [a b] Hans Uddling och Katrin Paabo (red.), Vem är det: svensk biografisk handbok 1993 (Stockholm: Norstedt, 1992), s. 86. Läst 17 september 2023.
  3. ^ Bra Böckers lexikon, 1973
  4. ^ Erik Lundblad (red.), Svenskt författarlexikon 5. 1961–1965 (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1968), s. 37. Läst 17 september 2023.

Externa länkar

Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats

Erik Beckman SFL.jpg
Erik Beckman. Bild i Svenskt författarlexikon (1968)