Eridanus
| Eridanus | |
 | |
| Lista över stjärnor i Eridanus | |
| Latinskt namn | Eridanus |
|---|---|
| Förkortning | Eri |
| Rektascension | 3,25 h |
| Deklination | -29° |
| Area | 1138 grad² (6) |
| Huvudstjärnor | 24 |
| Bayer/Flamsteedstjärnor | 87 |
| Stjärnor med exoplaneter | 32 |
| Stjärnor med skenbar magnitud < 3 | 4 |
| Stjärnor närmare än 50 ljusår | 13 |
| Ljusaste stjärnan | Achernar, Alfa Eridani (0,46m) |
| Närmaste stjärnan | Epsilon Eridani (10,50 lå) |
| Messierobjekt | 0 |
| Meteorregn | Inga |
| Närliggande stjärnbilder | Oxen Valfisken Ugnen Fenix Tukanen (hörn) Lilla vattenormen Pendeluret Gravstickeln Haren Orion |
| Synlig vid latituder mellan +32° och −90° Bäst synlig klockan 21:00 under december. | |
Eridanus (Floden Eridanus, eller rätt och slätt Floden) är en stjärnbild på södra stjärnhimlen.[1][2] På latin heter den Eridanus vilket kommer från det grekiska namnet på den italienska floden Po. Stjärnbilden är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella Astronomiska Unionen.[3]
Historik
Eridanus var en av de 48 konstellationerna som listades av den antike astronomen Ptolemaios i hans samlingsverk Almagest.
Mytologi
Eridanos omtalas i grekisk mytologi och av gamla författare som en stor flod vid världens norra eller västra gräns. Det berättas att Zeus dödade Phaethon genom att låta hans vagn och skenande hästar störta ner i floden Eridanos.[4]
Stjärnor
Eridanus är en av stjärnhimlens största stjärnbilder (6:a) och innehåller en av de ljusstarkaste stjärnorna på södra stjärnhimlen.[5][3]
- α - Achernar (Alfa Eridani) är en dubbelstjärna av magnitud 0,45 och är den nionde ljusaste bland natthimlens stjärnor. Dess följeslagare ligger på 12,3 AU:s avstånd och har en omloppstid av ungefär 15 år. Egennamnet Achernar kommer från arabiska “ākhir an-nahr” som betyder “Slutet av floden”.
- β - Beta Eridani (Cursa) är en jätte av magnitud 2,80.
- θ - Theta Eridani (Acamar) är en dubbelstjärna av magnitud 3,2.
- γ - Gamma Eridani (Zaurak) är av magnitud 2,95.
- δ - Delta Eridani (Rana) är av magnitud 3,54.
- ε - Epsilon Eridani är en stjärna i huvudserien av magnitud 3,74. Den är den nionde bland de stjärnor som är närmast solen. Om man räknar enbart stjärnor som är synliga för blotta ögat är den tredje närmast.
- 40 Eridani (Keid) är en trippelstjärna av magnitud 4,43.
Djuprymdsobjekt
Det finns gott om intressanta objekt i Eridanus. Här är några exempel.[5][3]
Galaxer
- NGC 1187 är en spiralgalax av magnitud 10,8 där två supernovautbrott observerats, SN 1982R och SN 2007Y.
- NGC 1232 är en elliptisk galax av magnitud 9,9.
- NGC 1291 är en ringformig galax av magnitud 8,5 som upptäcktes av den skotske astronomen James Dunlop. Den upptäcktes även oberoende av den tysk-brittiske astronomen William Herschel och fick då namnet NGC 1269 innan det stod klart att det var frågan om samma objekt.
- NGC 1300 är en spiralgalax av magnitud 10,4 som tillhör Eridanushopen.
- NGC 1332 är en elliptisk galax av magnitud 10,3.
- NGC 1395 är en elliptisk galax av magnitud 9,6.
- NGC 1404 är en elliptisk galax av magnitud 10,0.
- NGC 1407 är en elliptisk galax av magnitud 9,7.
- NGC 1427A är en oregelbunden galax av magnitud 12,8.
- NGC 1531 är en dvärggalax av magnitud 11,9 som interagerar med NGC 1532.
- NGC 1532 är en stavgalax av magnitud 9,9.
Nebulosor
- NGC 1535 är en planetarisk nebulosa av magnitud 9,6 som befinner sig 1500 ljusår bort.
Tomrum
- Eridanus tomrum är det största tomrum, d.v.s. ett område utan galaxer, som hittills upptäckts. Tomrummet är ungefär 1 miljard ljusår i diameter.[6]
Referenser
- ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9
- ^ ”De nutida stjärnbilderna”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html. Läst 28 januari 2014.
- ^ [a b c] ”Eridanus Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/eridanus-constellation/. Läst 28 januari 2014.
- ^ ”Euripides: Hippolytos”. Arkiverad från originalet den 23 augusti 2006. https://web.archive.org/web/20060823202241/http://www.mahler.suite.dk/frx/euripides/hippolytos/hipp_wilster_anmaerkninger_print.htm. Läst 17 december 2007.
- ^ [a b] Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. sid. 378-379. ISBN 978-3-8331-4371-7
- ^ NRAO: "Astronomers Find Enormous Hole in the Universe". NRAO website, 23 August 2007.
Externa länkar
| ||||||||
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Eridanus chart
October 22, 2014
Ring of Stellar Fire
http://www.jpl.nasa.gov/spaceimages/details.php?id=pia18847
http://www.jpl.nasa.gov/news/news.php?release=2014-367
This image from NASA's Spitzer Space Telescope shows where the action is taking place in galaxy NGC 1291. The outer ring, colored red, is filled with new stars that are igniting and heating up dust that glows with infrared light.
This image from NASA's Spitzer Space Telescope, taken in infrared light, shows where the action is taking place in galaxy NGC 1291.
The outer ring, colored red in this view, is filled with new stars that are igniting and heating up dust that glows with infrared light. The stars in the central area produce shorter-wavelength infrared light than that seen in the ring, and are colored blue. This central area is where older stars live, having long ago gobbled up the available gas supply, or fuel, for making new stars.
The galaxy is about 12 billion years old and is located in the Eridanus constellation. It is known as a barred galaxy because a central bar of stars (which looks like a blue "S" in this view) dominates its center.
When galaxies are young and gas-rich, stellar bars drive gas toward the center, feeding star formation. Over time, as the star-making fuel runs out, the central regions become quiescent and star-formation activity shifts to the outskirts of a galaxy. There, spiral density waves and resonances induced by the central bar help convert gas to stars. The outer ring, seen here in red, is one such resonance location, where gas has been trapped and ignited into a star-forming frenzy.
NASA's Jet Propulsion Laboratory, Pasadena, Calif., manages the Spitzer Space Telescope mission for NASA's Science Mission Directorate, Washington. Science operations are conducted at the Spitzer Science Center at the California Institute of Technology in Pasadena. Spacecraft operations are based at Lockheed Martin Space Systems Company, Littleton, Colorado. Data are archived at the Infrared Science Archive housed at the Infrared Processing and Analysis Center at Caltech. Caltech manages JPL for NASA.
For more information about Spitzer, visit http://spitzer.caltech.edu and http://www.nasa.gov/spitzer.Barred spiral galaxy NGC 1300 photographed by Hubble telescope.
In the core of the larger spiral structure of NGC 1300, the nucleus shows its own extraordinary and distinct "grand-design" spiral structure that is about 3,300 light-years (1 kiloparsec) long. Only galaxies with large-scale bars appear to have these grand-design inner disks — a spiral within a spiral. Models suggest that the gas in a bar can be funneled inwards, and then spiral into the center through the grand-design disk, where it can potentially fuel a central black hole. NGC 1300 is not known to have an active nucleus, however, indicating either that there is no black hole, or that it is not accreting matter.