Emund den gamle

Emund den gamle
Regeringstid1050–1060
FöreträdareAnund Jakob
EfterträdareStenkil
BarnAnund
ÄttErik Segersälls ätt
FarOlof Skötkonung
MorFrillan Edla från Venden
FöddOmkring 1000
ReligionRomersk-katolska kyrkan
Död1060

Emund den gamle eller Emund slemme var svensk kung från cirka 1050, död cirka 1060. Han var son till Olof Skötkonung och frillan Edla och halvbror till sin företrädare på tronen, Anund Jakob. Emund den gamle blev den siste svenske kungen av Erik Segersälls ätt.

Emund enligt källorna

Emund är främst känd genom uppgifter från Adam av Bremen men även från Hervararsagan, Snorre Sturlassons Heimskringla och från Västgötalagens kungalängd.

Enligt Adam av Bremen var Emund son till en av Olofs frillor, och fast han medger att Emund var döpt menar Adam att Emunds kristendom inte var riktigt seriös, och att han lät den kristna missionen drivas av den självutnämnde ärkebiskopen Osmundus. När Hamburgs katolska ärkestift försökte att ersätta denne med sin egen biskop, Adalvard den äldre, ska Emund ha avvisat denne. Enligt Adam gav Osmundus Emund och folket en oriktig undervisning i kristendom.[1] Adams negativa omdöme torde bero på att Emund aktivt stödde den engelska missionsverksamheten på bekostnad av den från ärkestiftet Hamburg-Bremen. [2] I samma stycke meddelas också att den ende som stödde Adalvard var Stenkil, men Adam är oklar över om denne var Emunds nepos (syskonbarn eller möjligen barnbarn) eller privignus (styvson).[1] Senare kallas han dock bara nepos.[3] En del historiker har tolkat detta som att Emund var make till Astrid Nialsdotter, som enligt Hervarsagan var mor till Stenkil, i hennes andra gifte. I ett skolion meddelas också att Emund skickade sin son Anund på krigståg till "kvinnornas land" (troligen Kvänland[källa behövs]), där denne dog sedan försvararna förgiftat deras dricksvatten.[4]

Västgötalagens kungalängd placerar en kung Emund "slemme" (dålig, okunnig, opålitlig eller usel) efter Anund Jakob, och meddelar att han undertecknade ett traktat med kungen av Danmark som fastslog ländernas gränser:

”Tredje var Emund Slemme, för han var vrång [sliskær] och ej god att tas med i de mål han ville främja. Och han gjorde skäl (råmärke) mellan Sverige och Danmark, så som sägs i landamären.„
– Västgötalagens kungalängd, [5]

Snorre Sturlasson har inte mycket att säga om Emund, mer än att han uppfostrades hos sin mors släkt i "Vindland"[6] och att han skall ha varit den kung som 1035 hjälpte Magnus den gode när han försökte återta sin fars tron.[7]

Inte heller den kungliga ättelängden i Hervarsagan har mycket att säga om honom:

”Olaf den svenske (Olof Skötkonung) hade en annan son som kallades Emund, och som besatte tronen efter sin broder. På hans tid försummade svearna kristendomen. Emund var kung endast för en kort tid.[8]„

På fornsvenska benämns Emund Æmunðær gamlæ eller Æmunðær gammal[9]. Detta tillnamn – den gamle på modern svenska – fick han eftersom han var ålderstigen när han blev kung.[10]

Förutom sonen Anund kan enligt en hypotes av Mats G. Larsson Emund möjligen ha varit far till Ingvar den vittfarne, vilken ledde ett stort vikingatåg i österled och dog i Särkland år 1041.[10]

Gränsläggningstraktaten med Danmark

Enligt Västgötalagens kungalängd formaliserade kung Emund gränsläggningen mellan Sverige och Danmark. Enligt Gränsläggningstraktaten upprättades överenskommelsen mellan Emund Slemme och den danske kungen Sven Tveskägg. Det gjordes med sex gränsstenar från Halland till Brömsebro. Med små förändringar kom gränsen mot Danmark att gälla fram till 1600-talet.

Eftersom Sven Tveskägg regerade åren 985–1014, alltså 35 år före Emund den gamle, ger uppgiften om gränsläggningstrakten problem med kronologin. Problemet har vanligen lösts genom att anta att det inte är Sven Tveskägg utan Sven Estridsson (kung 1047–1074) som avses, men Lauritz Weibull föreslog att denne Emund Slemme inte är identisk med Emund den gamle utan med Emund Eriksson. I så fall skall gränsdragningen ha skett i början av Sven Tveskäggs regering, eftersom det är säkert att Erik Segersäll var kung 992. Weibull tog dock senare avstånd från sin egen teori, men andra författare såsom Åke Ohlmarks har fortsatt att hävda den. Peter Sawyer har istället hävdat att traktaten är en dansk förfalskning från 1200-talet.[11] Modern forskning betvivlar gränstraktatens äkthet.[12]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] Adam av Bremen, bok 3, 15. Sid. 139–140
  2. ^ Lagerqvist, Lars O. (1996). Sveriges Regenter. Stockholm: Norsteds. ISBN 91-1-963882-5
  3. ^ Adam av Bremen, bok 3, 16. Sid. 143
  4. ^ Adam av Bremen, skolion 123. Sid. 248
  5. ^ Den Äldre Västgötalagens kungalängd
  6. ^ Snorre Sturlasson Olav den heliges saga, 88. sid. 108
  7. ^ Snorre Sturlasson, Magnus den godes saga, 1. sid. 25
  8. ^ The Saga of Hervör and Heithrek, in Stories and Ballads of the Far Past, translated from the Norse (Icelandic and Faroese), by N. Kershaw.Cambridge at the University Press, 1921. Arkiverad 27 december 2006 hämtat från the Wayback Machine.
  9. ^ Maj Odelberg (1995). Vikingatidens ABC, avsnittet Emund gamle. Swedish Museum of National Antiquities. ISBN 91-7192-984-3. http://histvarld.historiska.se/histvarld/sok/artikel.asp?id=10262. Läst 16 augusti 2007  Arkiverad 30 september 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  10. ^ [a b] Liljegren, Bengt (2004). Regenter i Sverige. Lund: Historiska Media. ISBN 91-85057-34-7
  11. ^ Sawyer, Peter; Sawyer, Birgit (1991). När Sverige blev Sverige. Occasional papers on medieval topics, 0282-3322; 5. Alingsås: Viktoria. sid. 64–71. Libris 7759983. ISBN 91-86708-12-0 
  12. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Emund den gamle)

Källor

  • Adam av Bremen (1984). Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. Stockholm: Proprius. Libris 7604979. ISBN 91-7118-447-3 
  • Snorre Sturlasson; Johansson, Karl G. (1992). Nordiska kungasagor. 2, Olav den heliges saga. Stockholm: Fabel. Libris 1266027. ISBN 91-7842-136-5 
  • Snorre Sturlasson; Johansson, Karl G. (1993). Nordiska kungasagor. 3, Magnus den gode till Magnus Erlingsson. Stockholm: Fabel. Libris 1266028. ISBN 91-7842-149-7 

Vidare läsning

  • Lauritz Weibull (1911). ”Den svenska konungalängden under 900-talet”. Kritiska undersökningar i Nordens historia omkring år 1000. 
  • Mats G. Larsson. 2000. Sveahövdingens budskap, Bokförlaget Atlantis, Stockholm.

Media som används på denna webbplats

Great coat of arms of Sweden.svg
Stora riksvapnet

Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen (riksdagen.se)

“ 1 § Sverige har två riksvapen, stora riksvapnet, som också är statschefens personliga vapen, och lilla riksvapnet. Riksvapnen används som symboler för den svenska staten.
Stora riksvapnet bör endast när det finns särskilda skäl användas av andra än statschefen, riksdagen, regeringen, departementen, utrikesrepresentationen och försvarsmakten.
Statschefen kan ge andra medlemmar av det kungliga huset tillåtelse att som personligt vapen bruka stora riksvapnet med de ändringar och tillägg som statschefen bestämmer.

2 § Stora riksvapnet utgörs av en blå huvudsköld, kvadrerad genom ett kors av guld med utböjda armar, samt en hjärtsköld som innehåller det kungliga husets dynastivapen.

Huvudsköldens första och fjärde fält innehåller tre öppna kronor av guld, ordnade två över en. Huvudsköldens andra och tredje fält innehåller tre ginbalksvis gående strömmar av silver, överlagda med ett upprest, med öppen krona krönt lejon av guld med röd tunga samt röda tänder och klor.
Hjärtskölden är kluven. Första fältet innehåller Vasaättens vapen: ett i blått, silver och rött styckat fält, belagt med en vase av guld. Andra fältet innehåller ätten Bernadottes vapen: i blått fält en ur vatten uppskjutande bro med tre valv och två krenelerade torn, allt av silver, däröver en örn av guld med vänstervänt huvud och sänkta vingar gripande om en åskvigg av guld samt överst Karlavagnens stjärnbild av guld.
Huvudskölden är krönt med en kunglig krona och omges av Serafimer ordens insignier.
Sköldhållare är två tillbakaseende, med kunglig krona krönta lejon med kluvna svansar samt röda tungor, tänder och klor. Lejonen står på ett postament av guld.
Det hela omges av en med kunglig krona krönt hermelinsfodrad vapenmantel av purpur med frans av guld och uppknuten med tofsprydda snören av guld.
Stora riksvapnet får brukas även utan ordensinsignier, sköldhållare, postament eller vapenmantel.

3 § Lilla riksvapnet består av en med kunglig krona krönt blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en.

Skölden får omges av Serafimerordens insignier.
Såsom lilla riksvapnet skall också anses tre öppna kronor av guld, ordnade två över en, utan sköld och kunglig krona.
Myndigheter som använder lilla riksvapnet får till vapnet foga emblem som symboliserar deras verksamhet. Innan ett vapen med sådant tillägg tas i bruk, bör yttrande inhämtas från statens heraldiska nämnd.
 ”