Emil Wikström

Emil Wikström
Född	13 april 1864[1][2][3] Åbo[3]
Död	26 september 1942[3] (78 år) Helsingfors
Begravd	Sandudds begravningsplats
Medborgare i	Finland
Utbildad vid	Akademie der bildenden Künste Wien
Sysselsättning	Skulptör, arkitekt[4], bildkonstnär[5][6][7]
Noterbara verk	Lyktbärare
Barn	3
Släktingar	Karl Gustav Wikström (syskon) Yrjö Suomalainen Kari Suomalainen
Utmärkelser
Kommendörstecknet av Finlands Vita Ros’ orden (1923)[8] Tre Stjärnors orden, tredje klass (1926)[9] Riddare av Hederslegionen[8] Dukatpriset
Redigera Wikidata

Emil Erik Wikström, född 13 april 1864 i Åbo, död 26 september 1942 i Helsingfors, var en finländsk skulptör.

Emil Wikström var son till en byggmästare och en bonddotter. Han gjorde sig i sin ungdom bemärkt genom träskulptur och fick med understöd studera vid Finska Konstföreningens skolor i Åbo och Helsingfors samt reste med ett litet statsstipendium till Wien 1883 för att utbilda sig i ornamentsmodellering och xylografi. Han studerade i Wien 1883–85, därpå ett år i Paris och vistades sedan i Helsingfors, där han modellerade statyn Smultronflicka (Konstföreningens galleri). Därefter studerade han skulptur i Wien och Paris 1887–92 med ett uppehåll i hemlandet 1890–91, där han utförde skulpturen Stockflottare. År 1893 fick han vid en tävling första priset för gavelgrupp till Ständerhusets fasad, framställande Alexander I omgiven av Finlands ständer vid lantdagen i Borgå 1809. Gruppen avtäcktes 1903.

Hans nästa monumentalverk blev Elias Lönnrots monument. Han vann första priset 1899, men utförde därefter ett nytt förslag, som blev antaget och utfört (avtäcktes 1902) i Helsingfors; det framställer Lönnrot mellan Väinämöinen och den unga flicka, som enligt sägnen erbjöd siaren sitt gyllene hår till strängar på hans kantele). Mellan dessa båda verk faller Fredrik Pacius’ byst i Kaisaniemi, Helsingfors, 1895).

Till hans verk hör även J. V. Snellmans monument i Helsingfors och skulpturerna utanför Helsingfors centralstation. Wikströms skulpturverk beröms för realistisk hållning, kraftfull karakteristik, känsloinnerlighet och vekt behag. Flera av sina alster har han själv gjutit i brons i det gjuteri som han inrättade 1903.

Han bodde från 1893 på Visavuori i Valkeakoski, som nu är ett konstnärsmuseum. Han är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.^[10]

• När oskulden sover (barnhuvud, 1891, Åbo museum)
• Invokation (kvinnlig byst, 1895, i marmor 1897)
• Moder och barn (halvfigurer i marmor, Paris, 1900)
• Fattiga barn (grupp i brons, 1903, alla tre i galleriet i Helsingfors)
• Tidsgudens fånge (grupp i trä, 1897)
• Vår postgubbe (brons, Åbo museum)
• Värdinnan i Tuonella
• Tavastländsk bonde
• Döende flicka
• Byst av Mikael Agricola (Viborg)

• 

  (c) Ralf Roletschek, CC BY-SA 3.0
  Två av de fyra granitskulpturer som kantar huvudentrén till Helsingfors centralstation
• 
  Avtäckningen J. V. Snellmans monument utanför Finlands Bank i Helsingfors 1923
• 
  Björnskulptur vid Finlands nationalmuseum
• 
  Minnesmärke i Heinola över Finska inbördeskriget

• Vikström, Emil Erik i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)

• Jor Finn, Ødegård Knut, Havran Jiri, red (1999). Hemma hos författare, konstnärer, kompositörer i Norden. Stockholm: Prisma. sid. 136-141. Libris 7408497. ISBN 91-518-3407-3 
• ”Wikström, Emil”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4843-1416928957449 
• Wikström, Emil i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
• ”Emil Wikström”. Albert Edelfelts brev. Elektronisk brev- och konstutgåva. Maria Vainio-Kurtakko & Henrika Tandefelt & Elisabeth Stubb, Svenska litteratursällskapet i Finland. 2014−2020. http://edelfelt.sls.fi/personer/4246/wikstrom-emil/. 

• Wikimedia Commons har media som rör Emil Wikström.
  Bilder & media