Elision

Elision (efter latinets elisio, 'utstötning'^[1]), alternativt elidering, innebär att en slutvokal i ett ord utelämnas framför ett annat ord som inleds med ett vokalljud.^[1]

I romanska språk som franska och katalanska är elisioner vanliga. Exempel är l'ami ('vännen')^[1] respektive m'agrada ('jag gillar det' – bokstavligen 'det behagar mig'), där i båda fallen ändelsen på ett enstavigt pronomen faller bort. I Spanien är bruket av elision vanligare i de östkatalanska dialekterna och minskar västerut; det är även ovanligare i spanskan.

I bland annat katalanskan förekommer även så kallad omvänd elision. Där är det initialvokalen i det efterföljande ordet (vanligt om det första ordet är enstavigt och ej pronomen/artikel och det andra ordet flerstavigt) som faller bort i uttalet. Ett exempel är här va dir això ('hen sa så'), uttalat [baðiʃɔ].^[2]

Inom poesi författad på klassisk grekiska, latin och romanska språk är elision standard i uttalet – utan att det syns i skrift – i vokalmöten.^[1] Denna tradition, där två vokalljud läses ihop som en stavelse,^[1] har förts över bland annat till sjungen musik på både spanska och katalanska.

Elision förekommer även äldre svensk vers, exempelvis av Stiernhielm.^[1] Annars syns elision i svenskan i första hand som uttalslättnad. Exempel är tro't eller ej och har'u vari' me' om de' nå'n gång. Denna användning som uttalslättnad finns bland annat även i engelskan, i sammansättningar som don't och rock'n'roll.