Elektra (stjärna)
| Elektra | |
 Elektras läge (högra centrum) i Plejaderna | |
| Observationsdata Epok: J2000 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Oxen |
| Rektascension | 03t 44m 52,53688s[1] |
| Deklination | +24° 06′ 48,0112″[1] |
| Skenbar magnitud () | 3,70[2] |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | B6 IIIe[3] |
| U–B | −0,40[4] |
| B–V | −0,12[4] |
| Astrometri | |
| Radialhastighet () | +10,9[5] km/s |
| Egenrörelse (µ) | RA: 20,84[1] mas/år Dek.: −46,06[1] mas/år |
| Parallax () | 8,06 ± 0,25[1] |
| Avstånd | 400 ± 10 lå (124 ± 4 pc) |
| Absolut magnitud () | −1,77[6] |
| Detaljer | |
| Radie | 606+014 −015[7] R☉ |
| Luminositet | 940[7] L☉ |
| Temperatur | 13 484 ± 293[8] K |
| Ålder | 115 miljoner[9] år |
| Andra beteckningar | |
| 17 Tauri, BD+23 507, FK5 136, GC 4477, HD 23302, HIP 17499, HR 1142, SAO 76131 | |
Elektra, även 17 Tauri, är en blåvit jättestjärna i stjärnbilden Oxen. Det är den tredje ljusaste stjärnan i Plejadernas öppna stjärnhop (M45). De mest synliga stjärnorna i denna grupp är namngivna efter de sju systrarna i den grekiska mytologin.
Egenskaper
Stjärnan har en skenbar ljusstyrka på 3,72, den tredje ljusaste av stjärnorna i stjärnhopen. Elektra har spektraltyp B6 IIIe och är belägen cirka 400 ljusår från solen.[1] Stjärnhopen Plejaderna antas vara 444 ljusår borta.
Den projicerade rotationshastigheten för denna stjärna är 181 km/s. Detta är hastighetskomponenten av stjärnans ekvatoriella rotation längs synfältet till jorden. Den uppskattade inklinationen hos stjärnans pol är 46,8° ± 1,6, vilket ger en sann ekvatoriell rotationshastighet på 320 ± 18 km/s. Den snabba rotationshastigheten hos denna stjärna plattar till polerna och sträcker ut ekvatorn. Detta gör stjärnans gravitation ojämn och orsakar temperaturvariation. Denna effekt är känd som gravitationsmörkning, eftersom det resulterar i en variation av strålning genom latitud. Den snabba rotationen förlänger stjärnans livslängd genom att öka kärntätheten och minska strålningsutgången.[8]
Elektra klassificeras som en Be-stjärna, det vill säga en B-stjärna med framträdande emissionslinjer av väte i sitt spektrum.[3] Be-stjärnor har en rotationshastighet som är 1,5–2 gånger högre än normala B-stjärnor.[10] Förändringar i radialhastigheten indikerar att stjärnan kan ha en följeslagare, vilket skulle göra Elektra till en spektroskopiskt binär stjärna.[11][12]
Infraröda observationer av stjärnan har påvisat en infrarödexcess på 0,5. Emissionskällan är förmodligen en gasskiva som skapats av massförlust på grund av strålning samt stjärnans snabba rotation. Dessa skivor skapas av en materialutstötning ungefär vart tionde år, vilka sedan sätter sig in i ekvatorialplanet kring stjärnan. Den ljusa nebulositeten som omger denna stjärna gör dock observationen osäker.[13]
Nomenklatur
17 Tauri är stjärnans Flamsteed-beteckning.
Den har det traditionella namnet Elektra.[14] Elektra var en av de sju Plejaderna i den grekiska mytologin. År 2016 anordnade Internationella astronomiska unionen (IAU) en arbetsgrupp för stjärnnamn (WGSN)[15] för att katalogisera och standardisera stjärnnamn. WGSN godkände namnet Elektra för den här stjärnan den 21 augusti 2016 och den är nu så inskriven i IAU-katalogen över stjärnnamn.[16]
Källor
- ^ [a b c d e f] Van Leeuwen, F. (2007). ”Validation of the new Hipparcos reduction”. Astronomy and Astrophysics 474 (2): sid. 653. doi:. https://arxiv.org/abs/0708.1752.
- ^ Ducati, J. R (2002). ”VizieR Online Data Catalog: Catalogue of Stellar Photometry in Johnson's 11-color system”. CDS/ADC Collection of Electronic Catalogues 2237.
- ^ [a b] ”Highly ionized stellar winds in Be stars. II - Winds in B6-B9.5e stars”. Astrophysical Journal, Part 1 339: sid. 403–419. april 1989. doi:.
- ^ [a b] ”UBVRIJKL photometry of the bright stars”. Communications of the Lunar and Planetary Laboratory 4: sid. 99–110. 1966.
- ^ ”A spectroscopic investigation of the Pleiades”. Publications of the Dominion Astrophysical Observatory 14 (14): sid. 319–343. 1975.
- ^ Zhang, P; Liu, C. Q; Chen, P. S (2006). ”Absolute Magnitudes of Be Stars Based on Hipparcos Parallaxes”. Astrophysics and Space Science 306 (3): sid. 113. doi:.
- ^ [a b] Harmanec, P (2000). ”Physical Properties and Evolutionary Stage of Be Stars”. The Be Phenomenon in Early-Type Stars 214: sid. 13.
- ^ [a b] ”Effects of gravitational darkening on the determination of fundamental parameters in fast-rotating B-type stars”. Astronomy and Astrophysics 440 (1): sid. 305–320. september 2005. doi:. https://arxiv.org/abs/astro-ph/0503381.
- ^ ”Lithium in Brown Dwarf Candidates: The Mass and Age of the Faintest Pleiades Stars”. Astrophysical Journal 458: sid. 600–609. 1996. doi:.
- ^ ”On the evolutionary status of Be stars. I. Field Be stars near the Sun”. Astronomy and Astrophysics 441 (1): sid. 235–248. oktober 2005. doi:. https://arxiv.org/abs/astro-ph/0509119.
- ^ ”The Frequency of Spectroscopic Binaries in the Pleiades”. Astrophysical Journal 142: sid. 1604–1615. november 1965. doi:.
- ^ ”Four Suspected Spectroscopic Binaries in the Pleiades”. Publications of the Astronomical Society of the Pacific 83 (494): sid. 493–495. 1971. doi:.
- ^ ”Spitzer 24 μm Survey of Debris Disks in the Pleiades”. The Astrophysical Journal 649 (2): sid. 1028–1042. oktober 2006. doi:. https://arxiv.org/abs/astro-ph/0606039.
- ^ Allen, Richard Hinckley (1899). Star-names and their meanings. G. E. Stechert. sid. 406. https://books.google.com/books?id=5xQuAAAAIAAJ. Läst 10 oktober 2009
- ^ ”IAU Working Group on Star Names (WGSN)”. International Astronomical Union. https://www.iau.org/science/scientific_bodies/working_groups/280/. Läst 22 maj 2016.
- ^ ”IAU Catalog of Star Names”. http://www.pas.rochester.edu/~emamajek/WGSN/IAU-CSN.txt. Läst 28 juli 2016.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Elektra (stjärna).- Kaler, Jim. ”Electra”. STARS. University of Illinois at Urbana-Champaign. http://stars.astro.illinois.edu/sow/electra.html. Läst 15 november 2015.
Media som används på denna webbplats
The Seven Sisters, also known as the Pleiades, seem to float on a bed of feathers in a new infrared image from NASA's Spitzer Space Telescope. Clouds of dust sweep around the stars, swaddling them in a cushiony veil.
The Pleiades, located more than 400 light-years away in the Taurus constellation, are the subject of many legends and writings. Greek mythology holds that the flock of stars was transformed into celestial doves by Zeus to save them from a pursuant Orion. The 19th-century poet Alfred Lord Tennyson described them as "glittering like a swarm of fireflies tangled in a silver braid."
The star cluster was born when dinosaurs still roamed the Earth, about one hundred million years ago. It is significantly younger than our 5-billion-year-old sun. The brightest members of the cluster, also the highest-mass stars, are known in Greek mythology as two parents, Atlas and Pleione, and their seven daughters, Alcyone, Electra, Maia, Merope, Taygeta, Celaeno and Asterope. There are thousands of additional lower-mass members, including many stars like our sun. Some scientists believe that our sun grew up in a crowded region like the Pleiades, before migrating to its present, more isolated home.
The new infrared image from Spitzer highlights the "tangled silver braid" mentioned in the poem by Tennyson. This spider-web like network of filaments, colored yellow, green and red in this view, is made up of dust associated with the cloud through which the cluster is traveling. The densest portion of the cloud appears in yellow and red, and the more diffuse outskirts appear in green hues. One of the parent stars, Atlas, can be seen at the bottom, while six of the sisters are visible at top.