Elegi (poesi)

Elegi kommer från grekiskans ἐλεγεία (elegeia) som betyder "klagan". Inom poesin och musiken brukar elegi förknippas med ett melankoliskt och vemodigt sörjande.

William Bouguereau: Douleur d'amour ("Kärlekssorg", 1899), en målning som kan sägas gestalta elegins väsen.

Elegin genom olika epoker

Antiken

I såväl Grekland som Rom, i det som i västerlandet kallas antikens litteratur, kunde allt som var skrivet på versmåttet distikon kallas elegi, vare sig det handlade om död eller kärlek eller krig. Åminnelser och epitafier hörde hit, men även erotik och mytologi. Av greker och romare kunde versmåttet också användas i kvicka, humoristiska och satiriska avseenden, i det vi kallar epigram. Bland forngrekiska elegiker återfinns Archilochos, Tyrtaios, Kallinos, Mimnermos, Kallimachos, Solon och Filetas. Deras traditionella elegi speglade tre stadier av förlust. Först en klagan där sorg och bedrövelse uttrycktes, därefter lovord över och beundran för den idealiserade döde och slutligen tröst och lindring. Flera sekler senare utvecklade romerska poeter som Tibullus, Propertius och Ovidius en elegisk form där erotiken blev det centrala ämnet.

Renässansen

Clément Marot introducerade den romerska elegins tematik i Frankrike 1534, men versmåttets daktyler och trokéer ersattes av rimmade, tiostaviga och jambiska verspar som av tradition passade franskans prosodi bättre.[1] Den ovanliga Louise Labé hörde till dem som gjorde bruk av denna versform i sina kärlekselegier.[2] Den unge engelsmannen John Donnes renässanselegier från den elisabetanska erans 1590-tal cirkulerade som handskrifter under hans livstid och utgavs postumt 40 år efter deras tillkomst. De påminner formellt om den franska elegin, och är förmodligen direkt inspirerade av den, för Donnes elegier är inte heller skrivna på distikon utan även de på en parvis rimmad, femfotad jambisk vers som passade engelskan bättre. Hans ämnesval är dock något mer hedonistiskt inriktat på erotik i de förkristna romarnas efterföljd.[3]

Klassicismen och romantiken

Under klassicismen renodlade ofta västerländska diktare ursprungliga, förkristna former. Elegiskt distikon återfinns så sent som på 1790-talet hos Goethe i hans klassicistiska Romerska elegier (1795), vilka också innehållsligt är trogna antikens romerska poeter. Under den tidiga romantiken gjorde Hölderlin bruk av versmåttet inte långt efter Goethe i åtta långa elegier från runt sekelskiftet 17/1800, mot bakgrund av en känd och tragisk kärleksupplevelse, i en upphöjd, forngrekisk efterföljd, utan erotik. På svenska prövade Stagnelius flera olika versmått för sina elegier, bland annat en från 1820 på blankvers, men de allra flesta, ett 20-tal, är författade på en klanderfri, klassisk meter. Erotik i romersk mening förekommer inte, men ofta åtrå och "kärlek". I fragmentet Resa, Amanda, jag skall är temat en kombination av kärlek och död och det är originellt nog den döende själv som har ordet och sörjer förlusten av sin kärlek.[4] En engelskspråkig poet som Shelley använde i likhet med landsmannen Donne ett annat versmått än det klassiska, nämligen ett på sin tid nymodigt, äldre, engelskt versmått från 1590-talet, en så kallad spenserian stanza eller spenserstrof, när han 1821 skrev sin långa, elegiska Adonais vid sin samtida kollega John Keats död.

1900-talet

Traditionalism

Tomas Tranströmer gjorde bruk av blankvers i sin metaforiskt associationsrika och ändå så strama och allmänt hållna Elegi från 1954, i ett debutverk som präglades av det tydliga försöket att förena ett modernistiskt bildspråk med olika traditionella versformer. Hans Elegi är däremot personligt uppbyggd för övrigt. Den har fyra symmetriska delar. Dessa delar består av fem fyrradiga strofer, men varje del avslutas med en ensam, asymmetriskt och metriskt kortare versrad. Innehållsmässigt är dikten delvis ägnad Bockstensmannen, men blir huvudsakligen till kontemplationer över företeelser som Döden och Tiden, det bevarade men glömda, det länge omedvetet fördolda som uppdagas och börjar leva igen, enskild och kollektiv skuld, tradition kontra modernitet. Den fjärde och sista delen mynnar ut i musikens transcenderande förmåga till tröst och lindring.

Den unge, ryske samizdatpoeten Joseph Brodsky hade läst ytterst lite av John Donne, när han komponerade sin 208 rader långa, stämningsfulla Элегия Джону Донну ("Elegi till John Donne", 1963).[5] Innehållsmässigt anknyter den inte alls till den förkristna, romerska elegin på samma sätt som den unge John Donne, däremot är den formellt utförd efter den franska renässanselegins modell i likhet med Donne. Den har en jambisk pentameter, liksom rim även om rimschemat är ett annat, nämligen a-b-a-b-c-d-c-d- och så vidare, där raderna rimmar omvartannat men aldrig mer än två gånger.[6] I diktens engelska översättningar har rytmen för övrigt bibehållits men inte rimschemat, eller några rim alls, vilket blivit blankvers.[7] I den svenska översättningen av John Donne – en elegi bekymrade sig Werner Aspenström varken om meter eller rim.[8] Den tekniskt briljante brittisk-amerikanske poeten W.H. Auden berömde upphovsmannen Brodsky för hans utmärkta hantverk, vilket han också ansåg innefattade förmågan att med ypperlig konstfullhet upprepa ordet sover över femtio gånger utan att detta ledde till irritation eller en känsla av tillgjordhet.[9]

Modernism

När Rilke åren 1912-1922 inspirerades till sina tio Duinoelegier använde han blankvers i ett par av dem, men mestadels en pentameter liknande den klassiska, liksom fri vers. Artur Lundkvist gjorde också bruk av fri vers när han med ord sörjde sin vän och kollega Pablo Neruda efter dennes död i september 1973. I det omfångsrika eposet Canto General (1938-1950), om hela Sydamerikas historia, återfinns för övrigt en modernistisk Elegi av Pablo Neruda själv. Den bär på en smärtsam sorg efter hela Inkarikets nederlag mot de spanska conquistadorerna.[10]

Exempel

Kallimachos

Tidigt i gryende dag Melanippos till bålet vi förde;
 nu vid den sjunkande sol sjunker för egen hand
 systern Basilo till skuggorna ned i förtvivlande smärta.
 Icke en mörkare dag såg Aristippos' hus.
 Tystnad den glada boning; tyst är omkring - den vida
 staden höll in sitt sorl, häpen i mörknande kvälln.[11]

Stagnelius

Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
 dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
 Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked,
 över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
 O huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
 Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.[4]

Kända elegier

Referenser

Noter

  1. ^ Se det ursprungligt franska versmåttet alexandrin.
  2. ^ Louise Labé utgav tre långa elegier tillsammans med övriga litterära arbeten i Euvres de Louize Labé Lionnoize. A Lyon par Jean de Tournes, avec Privilege du Roy 1555.
  3. ^ John Donne: Elegies. Poems of John Donne. Vol. I. (London: Lawrence & Bullen, 1896), sid. 102-150.
  4. ^ [a b] Ur Resa, Amanda, jag skall av Stagnelius
  5. ^ Dikten översattes till engelska första gången 1967 av Nicholas Bethel i volymen Elegy for John Donne and Other Poems (London: Longman). I en intervju 1981 medgav Brodsky bland annat hur lite han egentligen hade läst av John Donne: Intervju med Joseph Brodsky 1981 om John Donne. boookhaven.stanford.edu
  6. ^ Hugh Maxton om originalets form i artikeln Josef Brodsky and "The Great Elegy for John Donne": A Note. Ur The Crane Bag, Vol. 7, No. 1, 1983.
  7. ^ Brodsky, Joseph (1973) (på engelska). Selected poems. Översättning av George L. Kline. New York: Penguin Books. sid. 39–45. ISBN 0-06-010484-8 
  8. ^ Brodskij, Josif (1977). Oas i öknen. I urval av Werner Aspenström och tolkade tillsammans med Anna Aspenström. Stockholm: FIB:s lyrikklubb, Tidens förlag. ISBN 91-550-2090-9 
  9. ^ W.H. Auden: Foreword. Inleder Joseph Brodsky: Selected Poems (1973).
  10. ^ Pablo Neruda: Canto General I, i svensk tolkning av Åsa Styrman (Bo Cavefors Bokförlag,1970), s. 65.
  11. ^ Ur Vilhelm Ekelund: Grekisk bukett (1906)
  12. ^ Ingår i Skabrösa elegier och heliga sonetter i svensk tolkning av Gunnar Harding (2012)
  13. ^ Ur Hölderlin (1960). Ett lyriskt urval i tolkning av Erik Blomberg. Natten är ett kort utdrag ur Brot und Wein och Menons klagan över Diotima är ett kort utdrag ur Menons Klagen um Diotima.
  14. ^ Ingår i Stagnelius: Samlade skrifter. Del 1. Lyriska dikter till 1818, sid. 215 - 37, 252-55 och 287-89; Del 2. Lyriska dikter efter 1818, sid 32-38 och 69-73 (Allhem, 1957)
  15. ^ Ingår i En katedral av färgat glas. Shelley, Byron, Keats och deras epok (1997), sid. 247-63
  16. ^ Ur samlingen Odelettes (1834)
  17. ^ Dikten är ägnad president Abraham Lincoln som lönnmördades våren 1865. Den medtogs sedan i den fjärde utgåvan av Leaves of Grass 1867.
  18. ^ Ur samlingen Another Time (1940). Dikten finns i svensk översättning av Gunnar D Hansson: ”Till minnet av W.B. Yeats” i artikeln ”Samtidsoraklet som flydde samtiden”, vilken ingår i Ärans hospital (Bonniers, 1999).
  19. ^ Ingår i Adonis genombrottsbok Sånger av Mihyar från Damaskus, i svensk tolkning av Hesham Bahari och Ingemar och Mikaela Leckius (Alhambra, 1990), s 191.
  20. ^ Buckower Elegien är en diktcykel bestående av 21 dikter huvudsakligen skrivna i juli-augusti 1953 men utgivna i samlat skick första gången 1964.
  21. ^ Elegi för Pablo Neruda ingår i Artur Lundkvists bok Världens härlighet (1975).
  22. ^ Tio elegier ingår i Lars Gustafssons diktsamling Förberedelser för vintersäsongen. Elegier och andra dikter (1990)

Litteratur

  • John E. Clark: Élégie : the fortunes of a classical genre in sixteenth-century France (The Hague : Mouton, 1975)
  • Eduardo Camacho Guizado: La elegía funeral en la poesía española (Madrid: Gredos, 1969)
  • Gertrude S. Hanisch: Love elegies of the Renaissance : Marot, Louise Labé and Ronsard (Stanford French and Italian studies. Saratoga, Calif., 1979)
  • Bernard Kroneberg: Studien zur Geschichte der russischen klassizistischen Elegie (Wiesbaden, 1972)
  • Gerhard Pfohl (red.): Die griechische Elegie (Darmstadt : Wissenschaftliche Buchgesellschaft, 1972)
  • G. W. Pigman: Grief and English Renaissance elegy (Cambridge : Cambridge University Press, 1985)
  • Verdun L. Saulnier: Les Élégies de Clément Marot (Presses univ., 1952)
  • Christine M. Scollen: The birth of the elegy in France, 1500-1550 (Genève, 1967)
  • Anna-Teresa Tymieniecka (red.): Life : creative mimesis of emotion : from sorrow to elation : elegiac virtuosity in literature (Dordrecht : Klüwer, 2000)
  • Klaus Weissenberger: Formen der Elegie von Goethe bis Celan (Bern: 1969)

Externa länkar

Media som används på denna webbplats