Elara
Elara | |
Elara, så som den ser ut genom programmet Celestia | |
Upptäckt | |
---|---|
Upptäckare | C. D. Perrine[1] |
Upptäcktsdatum | 5 januari, 1905[1] |
Uppkallad efter | Elara |
Omloppsbana | |
Halv storaxel | 11 740 000 |
Excentricitet | 0,22 |
Siderisk omloppstid | 259,64 |
Inklination | 26,63° |
Måne till | Jupiter |
Fysikaliska data | |
Ekvatorradie | 43[1] |
Massa | 8,7 × 1017 |
Medeldensitet | 2,6 |
Ytgravitation (ekvatorn) | ~0,031 |
Flykthastighet | ~0,052 |
Rotationsperiod | ~0,5 d |
Albedo | 0,04 |
Temperatur | ~124 K |
Hitta fler artiklar om astronomi med |
Elara (JVII) är en av Jupiters månar. Den upptäcktes 1905 av Charles Dillon Perrine vid Lick-observatoriet. Elara är cirka 86 kilometer i diameter, har en mörk yta och roterar kring Jupiter på ett avstånd av ungefär 11 741 000 kilometer. Med sin storlek är den Jupiters åttonde måne i storleksordningen.[1]
Elara fick inte sitt nuvarande namn förrän 1975, innan dess var den enbart känd som Jupiter VII.
Den tillhör Himalia-gruppen som består av fem månar som roterar kring Jupiter mellan de galileiska månarna och de yttre månarna på ett avstånd mellan 11 000 000 kilometer och 13 000 000 kilometer med en lutning på ca 27,5°.
I den grekiska mytologin var Elara en kvinna som älskades av Zeus.
Möte med New Horizons
I februari och mars 2007 tog rymdsonden New Horizons en serie bilder av Elara. Elara befann sig ungefär 5 miljoner kilometer från New Horizons när bilderna togs. Dessa bilder blev de första någonsin på månen.
Referenser
Externa länkar
|
Media som används på denna webbplats
This composite includes the four largest moons of Jupiter which are known as the Galilean satellites. The Galilean satellites were first seen by the Italian astronomer Galileo Galilei in 1610. Shown from left to right in order of increasing distance from Jupiter, Io is closest, followed by Europa, Ganymede, and Callisto.
The order of these satellites from the planet Jupiter helps to explain some of the visible differences among the moons. Io is subject to the strongest tidal stresses from the massive planet. These stresses generate internal heating which is released at the surface and makes Io the most volcanically active body in our solar system. Europa appears to be strongly differentiated with a rock/iron core, an ice layer at its surface, and the potential for local or global zones of water between these layers. Tectonic resurfacing brightens terrain on the less active and partially differentiated moon Ganymede. Callisto, furthest from Jupiter, appears heavily cratered at low resolutions and shows no evidence of internal activity.
North is to the top of this composite picture in which these satellites have all been scaled to a common factor of 10 kilometers (6 miles) per picture element.
The Solid State Imaging (CCD) system aboard NASA's Galileo spacecraft acquired the Io and Ganymede images in June 1996, the Europa images in September 1996, and the Callisto images in November 1997.
Launched in October 1989, the spacecraft's mission is to conduct detailed studies of the giant planet, its largest moons and the Jovian magnetic environment.Författare/Upphovsman: Damien Perrotin, Licens: CC BY 2.5
An artist's conception of what the Jovian moon Elara might look like.