Edward Heath
| Sir Edward Heath | |
 | |
| Tid i befattningen 19 juni 1970–4 mars 1974 | |
| Monark | Elizabeth II |
|---|---|
| Företrädare | Harold Wilson |
| Efterträdare | Harold Wilson |
| Född | 9 juli 1916 Broadstairs, Kent, Storbritannien |
| Död | 17 juli 2005 (89 år) Salisbury, Wiltshire, Storbritannien |
| Gravplats | Katedralen i Salisbury[1] |
| Politiskt parti | Konservativa partiet |
| Yrke | Journalist/Ämbetsman |
| Maka | Ogift |
Edward Richard George "Ted" Heath, född 9 juli 1916 i Broadstairs, Kent, död 17 juli 2005 i Salisbury, Wiltshire, var en brittisk politiker (konservativ). Han var premiärminister 1970–1974.[2]
Biografi
Heath gick i en grammar school för pojkar (Ramsgate) och efter examen skrevs han 1935 in vid Balliol College, Oxfords universitet, för att studera filosofi, ekonomi och politik. Han uppnådde goda resultat i collegets orgel stipendium.
Heath var parlamentsledamot 1950-2001, arbetsminister 1959-1960 och Storbritanniens EEC-minister med titeln lordsigillbevarare 1961-1963. Det var genom dessa förhandlingar som han byggde upp sin position inom partiet och 1965 blev han det konservativa partiets ledare. Från 1963 till 1964 var han näringslivsminister.
Heath blev premiärminister 1970, då det konservativa partiet överraskande vann valet. Han genomdrev Storbritanniens anslutning till EG 1973. Han bemästrade emellertid inte den ekonomiska kris som landet hamnade i. Ett nyval utlystes i april 1974 som de konservativa förlorade och hans regering avgick. Hans konfrontation med strejkande gruvarbetare gjorde att det konservativa partiet återigen förlorade ett val i oktober samma år.
Den 4 februari 1975 avgick Heath som ledare för det konservativa partiet sedan han förlorat valet till partiledarposten. Han fortsatte dock som aktiv politiker fram tills 2001, då han lämnade underhuset vid 85 års ålder. Han kritiserade ofta sin efterträdare som partiledare, Margaret Thatcher, som emellertid utsåg hans föredragne efterträdare William Whitelaw till vice partiordförande och biträdande premiärminister. Heath avböjde Thatchers erbjudande om att bli ambassadör i Washington och NATO:s generalsekreterare. Heaths partiledartid sammanföll paradoxalt nog dels med den uttalade torydemokratiska skolans slut, för vilken han framstod som välrespekterad representant, samtidigt som klassiskt liberala element började få starkt inflytande. Det program som antogs under det tidiga 1970-talet bar starka förtecken av monetarism och marknadsliberalism för den orientering som den senare thatcherismen skulle anta, vilket gör Heaths tid vid partiledarposten en vattendelare. Samtidigt sågs han till slutet av sin karriär, inte minst på grund av konflikten med Thatcher, som stående långt till vänster inom det konservativa partiet.
I likhet med andra tidigare brittiska premiärministart utsågs Heath 23 april 1992 av drottning Elizabeth II till riddare av Strumpebandsorden.[3] I och med ordensinnehavet fick han därmed rätten att tituleras med sir framför sitt namn.
Heath är begravd på Salisbury domkyrkogård.
Referenser
Noter
- ^ hämtat från: engelskspråkiga Wikipedia.[källa från Wikidata]
- ^ ”Edward Heath - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/edward-heath. Läst 19 april 2022.
- ^ ”No. 52903”, The London Gazette, 24 April 1992, https://www.thegazette.co.uk/London/issue/52903/page/7175
Externa länkar
- Obituary i The Guardian
- Arundells, Sir Edward Heaths hem
- [1] Charles Moore reviews 'Edward Heath' by Philip Ziegler (Harper Press).
| ||||||||||
|
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Allan Warren , Licens: CC BY-SA 3.0
Sir Edward Heath taken in his home in Salisbury England. The photograph on the desk is of Said bin Taimur, the 13th Sultan of Muscat and Oman.
.svg)
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 3.0
Royal Coat of Arms of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland in the style used by the Government of Queen Elizabeth II from 1952 to 2022 (as used in all places except Scotland).
| “ | Quarterly, First and Fourth Gules three lions passant guardant in pale Or armed and langued Azure (for England), Second quarter Or a lion rampant within a double tressure flory counter-flory Gules (for Scotland), Third quarter Azure a harp Or stringed Argent (for Ireland), the whole surrounded by the Garter; for a Crest, the imperial crown Proper; for Supporters, dexter a lion rampant guardant Or crowned as the Crest, sinister a unicorn Argent armed, crined and unguled Proper, gorged with a coronet Or composed of crosses patée and fleurs de lys a chain affixed thereto passing between the forelegs and reflexed over the back also Or; Motto 'Dieu et mon Droit’ ('God and my Right') below the shield. | ” |
- PINCHES, J.H & R.V., The Royal Heraldry of England, 1974, Heraldry Today.