Eduard Tubin
| Eduard Tubin | |
 Eduard Tubin (1947) | |
| Född | 18 juni 1905[1][2][3] Torila, Estland |
|---|---|
| Död | 17 november 1982[1][2][3] (77 år) Österhaninge församling[3], Sverige |
| Begravd | Metsakalmistu |
| Medborgare i | Estland och Sverige |
| Utbildad vid | Estlands musik- och teaterakademi |
| Sysselsättning | Dirigent[4], kompositör[5] |
| Maka | Linda Tubin (g. 1932–) Erika Tubin (g. 1941–) |
| Barn | Rein Tubin (f. 1932) Eino Tubin (f. 1942) |
| Utmärkelser | |
| Atterbergpriset (1977) | |
| Redigera Wikidata | |
Eduard Tubin, född 18 juni 1905 i Torila i Guvernementet Livland (nutida Estland), död 17 november 1982 i Handen i Stockholms län,[6] var en estnisk-svensk tonsättare.
Biografi
Tubin var en väletablerad tonsättare i Estland då han 1944 flydde till Sverige på grund av den sovjetiska ockupationen. I sitt nya hemland uppnådde han aldrig en position i musiklivet som stod i proportion till hans kvalifikationer; han arbetade i många år som musikarkivarie vid Drottningholmsteatern. Däremot var han fortsatt mycket uppmärksammad i Estland, trots sin exil, och gjorde regelbundna besök där.
Hans musik står på tonal grund men blev med åren allt mer fritonal. I de flesta av sina symfonier uttrycker han sig kraftfullt, kanske allra mest i den dramatiska och upprörda sjätte symfonin (1954), medan andra verk är mer romantiska, t.ex. den första violinkonserten (1941–42). I vissa verk bearbetade han folkmusik, t.ex. Sinfonietta över estniska motiv (1940) och Svit över estniska dansvisor för violin och orkester (1974).
1932 gifte han sig med skådespelerskan Linda Pirn och samma år föddes deras son Rein Tubin. Efter skilsmässa gifte han sig 1941 med balettdansösen Elfriede Saarik (senare Erika Tubin). Deras son Eino föddes 1942.
Tubin begravdes på Skogskyrkogården i Stockholm[7] men 2018 flyttades hans och Erikas urnor till Tallinn.[8]
Priser och utmärkelser
- 1977 – Atterbergpriset
- 1982 – Ledamot nr 835 av Kungliga Musikaliska Akademien
Viktiga verk
- Symfoni nr 1, 1931–34
- Symfoni nr 2, Legendarisk symfoni, 1937
- Kratt, balett, 1940
- Symfoni nr 3, 1940–42
- Symfoni nr 4, Sinfonia lirica, 1943/1978
- Symfoni nr 5, 1946
- Symfoni nr 6, 1954
- Symfoni nr 7, 1958
- Svit ur baletten Kratt, 1961
- Symfoni nr 8, 1966
- Barbara von Tisenhusen, opera, 1968
- Symfoni nr 9, Sinfonia semplice, 1969
- Prosten från Reigi, opera, 1971
- Symfoni nr 10, 1973
- Rekviem för fallna soldater för manskör, altsolist, orgel, trumpet och slagverk, 1979
Inspelningar
På 1980-talet utkom de flesta av Tubins orkesterverk på skiva för första gången, tolkade av hans landsman Neeme Järvi på det svenska bolaget BIS Records. En symfonicykel dirigerad av en annan estländare, Arvo Volmer, gavs ut runt millennieskiftet på det finska bolaget Alba Records.
Litteratur
- Eino Tubin: Eduard Tubin, Bokförlaget Atlantis 2011
Källor
- ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] SNAC, Eduard Tubin, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c] Sveriges dödbok 1860–2017, sjunde utgåvan, Sveriges Släktforskarförbund, november 2018, Tubin, Eduard, läst: 8 oktober 2021.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 25 juni 2015, licens: CC0.[källa från Wikidata]
- ^ Musicalics, läst: 5 april 2022.[källa från Wikidata]
- ^ Sveriges dödbok 1901–2009.
- ^ ”Hitta graven”. Stockholms kyrkogårdsförvaltning. http://hittagraven.stockholm.se/sv/Skogskyrkogarden/1/31/2097/1. Läst 28 februari 2015.
- ^ ”Reburial ceremony of Estonian national composer Eduard Tubin | ERSO” (på amerikansk engelska). www.erso.ee. http://www.erso.ee/2018/05/reburial-ceremony-of-estonian-national-composer-eduard-tubin/?lang=en. Läst 5 juni 2018.
Media som används på denna webbplats
Icon of simple gray pencil. An icon for Russian Wikipedia RFAR page.
Eduard Tubin, 1947