Edsvägrarschismen

En artikel i Wikipedias serie om
Anglikanism
Anglikansk teologi Kristen teologi Anglikansk doktrin De trettionio artiklarna Books of Homilies Caroline Divines Lambeth Quadrilateral Episkopalism Anglikanska sakrament Anglikansk Mariateologi
Ledning och liturgiska frågor Prästerskap Musik Nattvarden King James Bible (Den allmänna bönboken) Liturgiskt år Anglikansk kyrkotradition (högkyrklighet, lågkyrklighet, centralkyrklighet, bredkyrklighet) Anglikanskt klosterväsen Anglikanska helgon Jesusbönen
Kristendom Jesus Kristus Paulus Kyrkan De sju första ekumeniska kyrkomötena
Bakgrund och historia Keltisk kristendom Augustinus av Canterbury Beda Medeltida katedralarkitektur Apostolisk succession Henrik VIII Reformationen i England Thomas Cranmer Klosterupplösningen Engelska kyrkan Edward VI Elizabeth I Matthew Parker Richard Hooker Jakob I Karl I William Laud Edsvägrarschismen Anglokatolicism Oxfordrörelsen
Anglikanska kyrkogemenskapen Anglikanska kyrkogemenskapens historia Ärkebiskop av Canterbury Anglikanska kyrkans primas Anglikanska kyrkans biskopsmöte Lambethkonferensen Anglikanska kyrkans stift Anglican Consultative Council Ekumenik Prästvigning av kvinnor Windsorrapporten
Anglikanska kontinuitetsrörelsen Anglikansk omställning Bartonvilleavtalet Kongressen i St. Louis North American Anglican Conference
v t e

Edsvägrarschismen är den händelse där framträdande jakobiter, särskilt präster inom Engelska kyrkan, vägrade avlägga tro- och huldhetsed till den nye regenten Vilhelm III. Vilhelm III:s tillträde möjliggjordes genom den revolutionen 1688 då Jakob II avsattes.

Motivering

Edsvägrarna betraktade Jakob II som den rättmätige konungen, med förnekande av undersåtars rätt till motstånd mot monarken (non-resistance-doktrinen), och ville åt Vilhelm III endast inrymma en usurperad makt, liknande den Cromwell innehaft. Deras läror framkallade en vidlyftig polemisk litteratur. Regeringen sökte först genom biskop Burnet försona dem med den nya regeringen; när dessa försök strandade, avsattes de (från 1690) från sina ämbeten.

Edsvägrarna

Bland edsvägrarna märktes sju framträdande biskopar (Seven Bishops), kyrkohistorikern Jeremy Collier, historieprofessorn Henry Dodwell och amiralitetssekreteraren Samuel Pepys. Ärkebiskop Sancroft och övriga edsvägrande biskopar gjorde anspråk på att representera den sanna kyrkan i England. Deras anhängare bildade längre fram en sammanslutning där man genom nyvigning av biskopar, sammanhållen till den siste edsvägrande biskopens död, 1805. Först 1875 anses den siste edsvägraren ha avlidit.

De sju biskoparna

• 
  William Sancroft, ärkebiskop av Canterbury
• 
  Thomas Ken, biskop av Bath och Wells
• 
  John Lake, biskop av Chichester
• 
  William Lloyd, biskop av St Asaph
• 
  Jonathan Trelawny, biskop av Bristol
• 
  Francis Turner, biskop av Ely
• 
  Thomas White, biskop av Peterborough

Källor

Webbkällor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Non-jurors, 1904–1926.

Översättning

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.