Echinokockinfektion

Echinokockinfektion
Latin: echinococcosis
Echinococcus har en speciell livscykel (klicka för att förstora)
Klassifikation och externa resurser
ICD-10B67
ICD-9122.4, 122
DiseasesDB4048
eMedicinemed/629  med/1046
MeSHsvensk engelsk

Echinokockinfektion, echinococcos även blåsmasksjuka, hydatidos, är en parasitinfektion orsakad av en specifik art av bandmask känd som dvärgbandmask (Echinococcus). Människan kan drabbas av två olika typer av echinokockinfektion: cystisk echinococcos och alveolär echinococcos. Det finns två ovanligare typer: polycystisk echinococcos och unicystisk echinococcos. Infektionen ger ofta inte upphov till några symptom till en början, och detta kan vara upp emot ett år. Symptom och kännetecken beror på cystornas läge och storlek. Alveolär infektion börjar vanligen i levern men kan sprida sig till andra delar av kroppen, som lungorna eller hjärnan. När levern drabbas kan individen uppleva bål eller buksmärta, viktnedgång och gulsot. Då infektionen når lungorna kan detta orsaka bröstsmärta, andnöd och hosta.[1]

Sjukdomen sprids då mat eller vatten som innehåller parasitens ägg förtärs eller genom nära kontakt med infekterade djur.[1] Äggen frisätts i avföringen från köttätande djur som infekterats av parasiten.[2] Djur som vanligen bär på smittan är bland annat hund, räv och varg.[2] Dessa djur smittas då de äter organ från ett djur som har parasitcystor som t.ex. får eller olika gnagare.[2] Sjukdomstypen hos människan beror på vilken typ av Echinococcus som orsakat infektionen. Diagnosen ställs oftast med hjälp av ultraljud, även om datortomografi (CT) eller MR-bildtagning även kan användas. Blodprov där man letar eter antikroppar mot parasiten kan även hjälpa, samt även biopsi.[1]

Förebyggande åtgärder mot cystisk infektion sker genom att behandla hundar som kan bära på sjukdomen samt genom att vaccinera får. Behandlingen är ofta svår. Den cystiska infektionen kan dräneras genom huden för att följas upp med medicinering.[1] Ibland håller man endast cystisk infektion under uppsikt.[3] Alveolär infektion kräver ofta kirurgi för att sedan följas upp med medicinering.[1] Medicinsk behandling innefattar albendazol och kan behövas under flera års tid.[1][3] Den alveolära infektionen kan orsaka dödsfall.[1]

Sjukdomen förekommer i de flesta delar av världen och drabbar för närvarande ungefär en miljon människor. I vissa områden i Sydamerika, Afrika och Asien är uppe emot 10 % av befolkningen drabbad.[1] År 2010 orsakade sjukdomen 1200 dödsfall, vilket fallit från 2000 år 1990.[4] Den ekonomiska kostnaden av sjukdomen är beräknad till kring 3 miljarder USD årligen. Sjukdomen kan även drabba andra djur som gris, ko och häst.[1]

I Sverige

Larver av dvärgbandmask sedda genom mikroskop

Parasiten som oftast återfinns hos djur är dock än så länge sällsynt i Sverige.

Etiologi

Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-12)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Parasiten smittar som ägg via födan, varefter den penetrerar tarmen och förs med blodet till framför allt lever och lungor. I de smittade organen bildar maskarna karakteristiska vätskefyllda cystor, vilka genom sin tillväxt och följande tryck på omkringliggande vävnad orsakar de första symptomen. Det kan dröja från månader till flera år från smittotillfället till dess att cystorna är stora nog att orsaka symptom. Vätskan i blåsorna innehåller stora mängder maskmaterial, vilket kan framkalla en livshotande anafylaktisk chock om en blåsa skulle spricka.

Åtgärder

Om infektionen är orsakad av arten E. granulosus, kan sjukdomen behandlas genom att blåsorna tas bort kirurgiskt efter medicinering med antimaskmedel.

Arten E. multilocularis orsakar en form av förgrenade blåsor ("alveolär eckinokockos"), som infiltrerar vävnad på ett sätt som påminner om cancer. Den senare varianten kan inte opereras och är svårbehandlad.

Echinokockinfektion är en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen.

Förekomst

Dvärgbandmasken finns i stora delar av Europa, men är än så länge ovanlig i Sverige. Fynd av E. granulosus gjordes 1996–1997 i samband med renslakt. I början av 2011 påträffades för första gången i Sverige den fruktade E. multilocularis i en svensk räv i Bohuslän[5]. Fyndet gjorde att ett stort antal rävar insändes av jägare till Statens veterinärmedicinska anstalt för att utröna om smittan var spridd. Troligen har smittan kommit in i landet med importerade hundar eftersom rävar inte kan komma till Sverige söderifrån. Vid införsel av hund till Sverige krävs bl.a. veterinärintyg om avmaskning mellan 1 och 5 dygn före införseln till Sverige.[6]

I september 2012 konstaterades det första mänskliga fallet av dvärgbandmask i Sverige då en kvinna i Västerbotten insjuknade. Enligt utredningen som gjordes konstaterades det dock att kvinnan med största sannolikhet smittats i Centraleuropa.[7]

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Echinococcosis, 7 december 2014.

Noter

  1. ^ [a b c d e f g h i] ”Echinococcosis Fact sheet N°377”. World Health Organization. 1 mars 2014. http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs377/en/. Läst 19 mars 2014. 
  2. ^ [a b c] ”Echinococcosis [Echinococcus granulosus [Echinococcus multilocularis] [Echinococcus oligarthrus] [Echinococcus vogeli]”]. CDC. 29 november 2013. http://www.cdc.gov/dpdx/echinococcosis/index.html. Läst 20 mars 2014. 
  3. ^ [a b] ”Echinococcosis Treatment Information”. CDC. 29 november 2013. Arkiverad från originalet den 20 mars 2014. https://web.archive.org/web/20140320100026/http://www.cdc.gov/dpdx/echinococcosis/tx.html. Läst 20 mars 2014. 
  4. ^ Lozano, R (Dec 15, 2012). ”Global and regional mortality from 235 causes of death for 20 age groups in 1990 and 2010: a systematic analysis for the Global Burden of Disease Study 2010.”. Lancet 380 (9859): sid. 2095–128. doi:10.1016/S0140-6736(12)61728-0. PMID 23245604. 
  5. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=4349289
  6. ^ Smuggelhundar - ett hot mot vår hälsa Arkiverad 18 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine., Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) (läst 2011-08-12)
  7. ^ Nording, Gunnar, Västerbottenskvinna smittad av rävens dvärgbandmask, Västerbottens läns landsting (publicerad 2012-09-06), arkiverad från ursprungsadressen den 2013-10-01, https://web.archive.org/web/20131001161610/http://vll.se/default.aspx?id=60928, läst 29 juni 2013  Arkiverad 1 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131001161610/http://www.vll.se/default.aspx?id=60928. Läst 29 juni 2013. 

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Question book-4.svg
Författare/Upphovsman: Tkgd2007, Licens: CC BY-SA 3.0
A new incarnation of Image:Question_book-3.svg, which was uploaded by user AzaToth. This file is available on the English version of Wikipedia under the filename en:Image:Question book-new.svg
Echinococcus Life Cycle.svg
The adult Echinococcus granulosus (3 to 6 mm long) [1] resides in the small bowel of the definitive hosts (dogs or other carnivores). Gravid proglottids release eggs [2] that are passed in the feces. After ingestion by a suitable intermediate host (under natural conditions: sheep, goat, swine, cattle, horses, camel), the egg hatches in the small bowel and releases an oncosphere [3] that penetrates the intestinal wall and migrates through the circulatory system into various organs, especially the liver and lungs. In these organs, the oncosphere develops into a cyst [4] that enlarges gradually, producing protoscolices and daughter cysts that fill the cyst interior. The definitive host becomes infected by ingesting the cyst-containing organs of the infected intermediate host. After ingestion, the protoscolices [5] evaginate, attach to the intestinal mucosa [6] and develop into adult stages [1] in 32 to 80 days. The same life cycle occurs with E. multilocularis (1.2 to 3.7 mm), with the following differences: the definitive hosts are foxes, and to a lesser extent dogs, cats, coyotes and wolves; the intermediate host are small rodents; and larval growth (in the liver) remains indefinitely in the proliferative stage, resulting in invasion of the surrounding tissues. With E. vogeli (up to 5.6 mm long), the definitive hosts are bush dogs and dogs; the intermediate hosts are rodents; and the larval stage (in the liver, lungs and other organs) develops both externally and internally, resulting in multiple vesicles. E. oligarthrus (up to 2.9 mm long) has a life cycle that involves wild felids as definitive hosts and rodents as intermediate hosts. Humans become infected by ingesting eggs , with resulting release of oncospheres in the intestine and the development of cysts in various organs. Image adapted from original available at the United States Centres for Disease Control Parasitology Identification Laboratory ([1]).