Ebba Morman
| Ebba Morman | |
| Född | 1769 Stockholm |
|---|---|
| Död | 9 oktober 1802 Stockholm |
| Medborgare i | Sverige |
| Sysselsättning | Skådespelare |
| Redigera Wikidata | |
Ebba Jeanette Morman, även Brolin och Schylander, född den 11 november 1768[1], död 9 oktober 1802, var en svensk skådespelare. Hon var en populär skådespelare vid både Dramaten och Stenborgs Teater.
Hon gifte sig 28 december 1788 med notarien Johan Peter Brolin, men skilde sig från honom och blev "af sina sceniska anlag ledd att söka anställing" vid teatern. Hon debuterade i slutet av 1791 på Dramaten och kallades fru Brolin då hon spelade Zelimer i Den bedragne Bachan 26 november 1791, ett namn hon hade kvar i januari 1792. I kontraktet vid Dramaten 1 oktober 1792 undertecknade hon sig "Ebba Jeanette de Morman".
Hon spelade Grevinnan Almaviva och grevinnan i Grefven av Oldbach på Stenborgs Teater 1792, dagen efter i Rhadamist och Zenobie på Operan och även Marcellina i Figaro på Dramaten. Hon antas ha spelat enskilda roller hos Stenborg, precis som Schylander.
Hon spelade tragedi - då Marie Louise Marcadet avgått 1795 tävlade Morman och Fredrica Löf om tragiska roller tills Maria Franck intagit platsen som tragedienne - men främst så kallade "demoniska" kvinnoroller. Efter sin debut meddelade hon direktionen att hon endast tänkte dubblera Dramatens två stjärnskådespelerskor Fredria Löf och Marie Louise Marcadet. Hon var sin tids mest uppskattade framställare av negativa kvinnliga roller; hon spelade häxor, mörderskor osv och framställde dem så skickligt, att "publiken älskade och avskydde henne", men hon spelade även Klytaimnestra, Jocasta, Penelope, Statira, Zenobia och drottning Kristina. Hon spelade Beata Ribbing i Gustav Adolf och Ebba Brahe 1794, baronessan i Tadelskolan 1795 och Marcellina i Figaros bröllop 1799 och grevinna Åkerkrona i Det oskyldiga bedrägeriet några månader före sin död 1802.
Hon beskrivs som "lång och mager, med långlagdt ansikte, spetsig haka och svartbruna ögon, i hvilka en dyster eld brann. På kindkotorna tycktes det likbleka skinnet sitta liksom fastsmetadt. Hennes utseende svarade således fullkomligt till hennes genre, som uteslutande var den diaboliska". Hon kallades: "Ypperlig i behagsjuka, nedriga kvinnoroller, giftblanderskor, hustyranner, osv. Man kan om henne säga att publiken älskade och afskydde henne. Slutligen ledsnade hon vid detta tvetydiga bifall och fick då spela ett par roller af motsatt karakter, hvarigenom hon kunde få tillfälle att visa sin förmåga äfven i detta fack".
Hon hade ett förhållande med Carl Schylander efter hans första fru Märta Stina Törnqvists död 29 juni 1792 och gifte sig med honom 14 augusti 1802. Hon dog i lungsot, som hon haft under sina sista år, 33 år gammal.
Referenser
- Nordensvan, Georg, Svensk teater och svenska skådespelare från Gustav III till våra dagar. Förra delen, 1772-1842, Bonnier, Stockholm, 1917
- Gidlunds förlag, "Ny svensk teaterhistoria. Teater före 1800."
- Johan Flodmark (1893). Stenborgska skådebanorna: bidrag till Stockholms teaterhistoria. Stockholm: Norstedt. Libris 439864
Noter
- ^ ”Svea livgardes livbataljons församlings kyrkoarkiv”. Riksarkivet. sid. 348. https://sok.riksarkivet.se/digitala-arkiv?Arkivsok=svea+livgardes&EndastDigitaliserat=false&Lan=0&Arkivtyp=Alla&AvanceradSok=False&PageSize=1&typAvLista=Standard&page=21&FacettState=undefined%3ac%7c&postid=Arkis+2efdcb2a-6a2c-4d8f-a478-ae4c1915f0d8&tab=post&prependUrl=%2fdigitala-arkiv&vol=n&s=Balder. Läst 13 oktober 2019.
Vidare läsning
|