Earl av Pembroke

Herbert
På kluven sköld i blått och rött, två över ett stående lejon i silver, krönt av en earls rangkrona.
UrsprungWales
StamfarWilliam Herbert, 1:e earl av Pembroke (1501–1570)
SätesgårdWilton House, Wiltshire
Adlad1551

Earl av Pembroke är en engelsk earltitel, knuten till grevskapet Pembrokeshire i västra Wales. Fram till 1400-talet har Pembroke Castle periodvis fungerat som säte eller förläning för earlen av Pembroke. Från 1500-talet, när den nuvarande greveätten adaldes, har i stället Wilton House nära Salisbury i Wiltshire varit stamgård.

Historia

Earl av Pembroke 1138–1220: de Clare

Titeln innehades första gången av Gilbert de Clare, som 1138 erhöll den av kung Stefan av Blois. Hans son Richard Strongbow (död 1176), spelade en framträdande politisk roll under Henrik II:s regering och var den, som tog initiativet till Irlands erövring. Det är oklart om Richard i formell mening tillträdde titeln, då kung Henrik II av England vägrade att erkänna den, men titeln har trots det fortsatt i släkten de Clare.

Vid Strongbows död ärvdes titeln av hans då treårige son Gilbert, som inte heller han tillträdde som earl. Vid hans död blev dock hans syster, Richard Strongbows dotter, grevinna av Pembroke i egen rätt. Hon behöll titeln till sin död.

  1. Gilbert de Clare, 1:e earl av Pembroke (1100–1147)
  2. Richard de Clare, 2:e earl av Pembroke (1130–1176)
  3. Gilbert de Clare, 3:e earl av Pembroke (1173–1185)
  4. Isabel de Clare, 4:e countess av Pembroke (1172–1220)

Earl av Pembroke 1199–1245: Marshal

William Marshals gravmonument, tecknat av Herbert Railton.
William Marshals gravmonument, tecknat av Herbert Railton.

Isabel de Clare gifte sig 1189 med William Marshal, Englands ledande statsman under kung Johans tid och 1216 vald till regent under Henrik III:s omyndighet. Som Isabels make fungerade William de facto som earl av Pembroke till 1199, då han själv adlades med samma titel.

William efterträddes som earl i tur och ordning av sina fem söner, som samtliga saknade manliga och inom äktenskapet födda arvingar, varefter ätten utslocknade på svärdssidan. Tillgångarna fördelades då mellan William Marshals efterlevande döttrar, medan titeln återgick till kronan.

  1. William Marshal, 1:e earl av Pembroke (1146–1219)
  2. William Marshal, 2:e earl av Pembroke (1190–1231)
  3. Richard Marshal, 3:e earl av Pembroke (cirka 1191–1234)
  4. Gilbert Marshal, 4:e earl av Pembroke (avled 1241)
  5. Walter Marshal, 5:e earl av Pembroke (cirka 1199–1245)
  6. Anselm Marshal, 6:e earl av Pembroke (avled 1245, ätten utslocknad på svärdssidan)

Earl av Pembroke 1247–1324: de Valence

När Henrik III av Englands halvbror, William de Valence, flyttade till England lät kungen gifta honom med Joan de Munchensi, barnbarn och arvtagare till den store William Marhsal. Han adlades också som earl av Pembroke. William de Valence stöttade Henrik III och prins Edvard mot Simon de Montfort i Andra baronkriget (Second Barons' War). Efter slaget vid Evesham 1265 fortsatte han att tjäna Henrik och därefter Edvard I.

Han efterträddes av sin äldste överlevande son, Aymer, som dock inte erkändes formellt som ny earl förrän hans mor avled 1307. Ätten utslocknade på svärdssidan när Aymer avled 1324. Pembroke College vid Universitetet i Cambridge grundades 1347 av Aymers änka, Marie de St Pol.

  1. William de Valence, 1:e earl av Pembroke (cirka 1225–1296)
  2. Aymer de Valence, 2:e earl av Pembroke (cirka 1275–1324, ätten utslocknad på svärdssidan)

Earl av Pembroke 1339–1389: Hastings

Laurence Hastings, dottersonson till William de Valence, hade ärvt ätten de Valence land och tillgångar, och kom därför att adlas (eller erkännas adlig) som earl av Pembroke. Han efterträddes av sin son, och därefter sin sonson. Denne hade ingen avkomma, vilket ledde till att ätten utslocknade och titeln återgick till kronan 1389.

  1. Laurence Hastings, 1:e earl av Pembroke (1319–1348)
  2. John Hastings, 2:e earl av Pembroke (1347–1375)
  3. John Hastings, 3:e earl av Pembroke (1372–1389, ätten utslocknad)

Earl av Pembroke 1414–1447: Huset Plantagenet

Henrik IV av England lät adla sin fjärde son, Humphrey, som hertig av Gloucester och earl av Pembroke på livstid. Senare gjordes titlarna ärftliga, med förtydligandet att grevskapet Pembroke skulle övergå till William de la Pole, 1:e hertig av Suffolk om Humphrey saknade arvingar. Så blev också fallet.

  1. Humphrey av Gloucester, 1:e earl av Pembroke (1390–1447, ätten utslocknad)

Earl av Pembroke 1447–1450: Pole

William de la Pole ärvde titeln när Humphrey av Gloucester avled utan arvingar. Han anklagades för att ha förlorat Normandie i hundraårskriget, men dömdes aldrig formellt utan utvisades ur landet 1450. På resan ut ur landet mördades han. Ett flertal titlar och ämbeten återgick då till kronan, däribland earl av Pembroke. Hans son John de la Pole fick dock behålla titeln som hertig av Suffolk.

  1. William de la Pole, 1:e earl av Pembroke (1447–1450, återgått till kronan)

Earl av Pembroke 1452–1461, 1485–1495: Huset Tudor

När titeln för sjunde gången förlänades 1452 är det Henrik VI av Englands halvbror Jasper Tudor som erhåller grevskapet. Under Rosornas krig förlorar han titeln under de 24 år som Huset York regerar, men återvinner grevskapet 1485 och upphöjs av Henrik VII av England till hertig av Bedford.

  1. Jasper Tudor, 1:e earl av Pembroke (cirka 1431–1995)

Earl av Pembroke 1468––1479: Herbert

Jasper Tudor förlorade alltså titeln och sina privilegier under Huset Yorks regeringstid. Så småningom togs Tudor till fånga av yorkisterna, under den walesiske ädlingen sir William Herberts ledning. Som tack upphöjde kung Edvard IV sir William till earl av Pembroke. Han efterträddes av sin son, som dock återgav titeln till Edvard IV efter tio år, för att i stället utses till earl av Huntingdon.

  1. William Herbert, 1:e earl av Pembroke (1423–1469)
  2. William Herbert, 2:e earl av Pembroke (1451–1491, återlämnade titeln 1479)

Earl av Pembroke 1479–1483: Huset York

Efter att kronan återfått titeln från William Herbert 1479, utsåg kungen sin kronprins, Edvard, prins av Wales, till ny earl av Pembroke. När prinsen tillträdde som Edvard V återgick titeln till kronan.

  1. Edward Plantagenet, 1:e earl av Pembroke (1470–1483, återgick till kronan 1483)

När Lancasterpartiet vann Rosornas krig återkom Huset Tudor till Pembroke, genom att Jasper Tudor återfick titeln, och behöll den till sin död 1495.

Markisinna av Pembroke 1532–1536: Boleyn

Anne Boleyn adlades som markisinna av Pembroke inför sitt äktenskap med Henrik VIII av England.

Den 1 september 1532, några månader före sitt bröllop med Henrik VIII av England, kreerades Anne Boleyn markisinna av Pembroke. Titeln skulle ärvas av hennes söner, för ovanlighetens skull utan krav på att de skulle vara födda inom äktenskapet. Titeln kom dock att återgå till kronan innan Boleyn födde några manliga arvingar, men det är oklart exakt när det skedde. De möjliga alternativen är att den återfördes genom Boleyns äktenskap med kungen den 28 maj 1533, när hon dömdes för högförräderi den 15 maj 1536, eller när hon avrättades den 19 maj samma år.

  1. Anne Boleyn, 1:a markisinna av Pembroke, (cirka 1501–1536)

Earl av Pembroke 1551–tills vidare: Herbert

Titeln återuppväcktes 1551 för Sir William Herbert, vars far var en oäkta son till William Herbert, 1:e earl av Pembroke (1423–1469). Han adlades som earl av Pembroke, baron Herbert av Cardiff, vilka sedan dess bevarats i ätten Herbert.

Familjen var i huvudsak kopplad till hovet och makten fram till 1800-talet, med några undantag. Mary Sidney gifte sig med Henry Herbert, 2:e earl av Pembroke, och har som Countess Pembroke gått till historien som Englands första kvinnliga poet och översättare av lyrik. Hennes son, William Herbert, tredje earl av Pembroke, har fått Pembroke College vid Universitetet i Oxford uppkallat efter sig.

Philip Herbert, yngre bror till den tredje earlen, stod nära Jakob I av England, och adlades 1605 som earl av Montgomery och baron Herbert av Shurland. Hans bror avled utan manliga arvingar, och Philip ärvde därmed titeln earl av Pembroke och Baron Herbert av Cardiff. Sedan dess har släktens huvudman burit samtliga fyra titlar, med de två grevetitlarna som huvudsakligt namn.

Den sjätte earlen, William, avled utan att ha gift sig, därför fanns inga lagliga arvingar till titeln. Han efterträddes därför av sin bror, den sjunde earlen, Philip, ökänd för ett våldsamt beteende och två gånger utredd för mord: först 1677–78[1][2] och sedan 1680 för mordet på William Smeethe, stadsvakt i London.[3] Även Philip avled barnlös, och efterträddes av ytterligare en bror, Thomas, som blev den åttonde earlen. Genom honom återställdes familjens koppling till hovet och rikets styre igen, och han tjänstgjorde bland annat som lordsigillbevarare, förste amiralitetslord, lordpresident och vicekung av Irland.

När Robert Herbert, tolfte earl av Pembroke, avled i Frankrike utan äkta söner som arvingar, efterträddes han av sin halvbror Sidney Herberts son George Herbert, som därmed förenade ytterligare en titel med de fyra tidigare. George Herbert efterträddes av sin yngre bror, Sidney Herbert d.y.,

Den nuvarande earlen (2021) är William Herbert, och hans fullständiga titlar är 18:e earl av Pembroke, 15:e earl av Montgomery, 18:e baron Herbert av Cardiff, 15:e baron Herbert av Shurland och 7:e barn Herbert av Lea. Titeln förväntas ärvas av hans äldsta son, Reginald (född 2012), som till dess bär titeln Lord Herbert.

  1. William Herbert, 1:e earl av Pembroke (1501–1570)
  2. Henry Herbert, 2:e earl av Pembroke (1534–1601)
  3. William Herbert, 3:e earl av Pembroke (1580–1630)
  4. Philip Herbert, 4:e earl av Pembroke, 1:e earl av Montgomery (1584–1649)
  5. Philip Herbert, 5:e earl av Pembroke, 2:e earl av Montgomery (1621–1669)
  6. William Herbert, 6:e earl av Pembroke, 3:e earl av Montgomery (1642–1674)
  7. Philip Herbert, 7:e earl av Pembroke, 4:e earl av Montgomery (cirka 1652 – 1683)
  8. Thomas Herbert, 8:e earl av Pembroke, 5:e earl av Montgomery (1656–1733)
  9. Henry Herbert, 9:e earl av Pembroke, 6:e earl av Montgomery (1693–1750)
  10. Henry Herbert, 10:e earl av Pembroke, 7:e earl av Montgomery (1734–1794)
  11. George Herbert, 11:e earl av Pembroke, 8:e earl av Montgomery (1759–1827)
  12. Robert Herbert, 12:e earl av Pembroke, 9:e earl av Montgomery (1791–1862)
  13. George Herbert, 13:e earl av Pembroke, 10:e earl av Montgomery (1850–1895)
  14. Sidney Herbert, 14:e earl av Pembroke, 11:e earl av Montgomery (1853–1913)
  15. Reginald Herbert, 15:e earl av Pembroke, 12:e earl av Montgomery (1880–1960)
  16. Sidney Herbert, 16:e earl av Pembroke, 13:e earl av Montgomery (1906–1969)
  17. Henry Herbert, 17:e earl av Pembroke, 14:e earl av Montgomery (1939–2003)
  18. William Herbert, 18:e earl av Pembroke, 15:e earl av Montgomery (född 1978)

Eftermäle

Flera institutioner och orter antas, på mer eller mindre goda grunder, ha fått sitt namn efter någon av grevarna Pembroke. Tydligast är spåren inom akademin, där Pembroke College, Cambridge (1347) och Pembroke College, Oxford (1624) fått sina namn efter Aymer de Valence respektive William Herbert, 3:e earl av Pembroke och universitetskansler. Från Cambridge har namnet också förts vidare till Pembroke College vid Brown University, Rhode Island, USA.

I USA finns orten Pembroke Pines i Florida, som ska ha fått sitt namn efter en earl av Pembroke som tidigt var landägare i Broward County. Pembroke, New Hampshire namngavs efter den nionde earlen. Även i Kanada återfinns släktens namn, där Pembroke, Ontario namngavs till minne av dåvarande kolonialministern Sidney Herbert, 1st Baron Herbert of Lea, yngre son till den elfte earlen och far till de trettonde och fjortonde earlarna. Som krigsminister gav samma Sidney Herbert också tillåtelse till att 1859 namnge Pembroke, Malta efter hans äldre bror, Robert Herbert, tolfte earl av Pembroke.

Heraldiska vapen för grevarna av Pembroke 1138–2021

  • Ätten Marshals vapen.
    Ätten Marshals vapen.
  • Ätten de Valence vapen.
    Ätten de Valence vapen.
  • Ätten Hastings vapen.
    Ätten Hastings vapen.
  • Humphrey av Gloucesters vapen, baserat på Henrik IV:s vapen.
    Humphrey av Gloucesters vapen, baserat på Henrik IV:s vapen.
  • William de la Poles vapen.
    William de la Poles vapen.
  • Tudorättens vapen, så som de bars av Jasper Tudor, 1:e earl av Pembroke.
    Tudorättens vapen, så som de bars av Jasper Tudor, 1:e earl av Pembroke.
  • Ätten Herberts vapen.
    Ätten Herberts vapen.
  • Även som earl av Pembroke förde prins Edvard prinsen av Wales vapen.
    Även som earl av Pembroke förde prins Edvard prinsen av Wales vapen.
  • Anne Boelyns vapen som drottning av England.
    Anne Boelyns vapen som drottning av England.
  • Vapen för William Herbert, 1:e earl av Pembroke (1501–1570).
    Vapen för William Herbert, 1:e earl av Pembroke (1501–1570).
  • Vapen för Henry Herbert, 2:e earl av Pembroke.
    Vapen för Henry Herbert, 2:e earl av Pembroke.
  • Vapen för William Herbert, 3:e earl av Pembroke.
    Vapen för William Herbert, 3:e earl av Pembroke.
  • Från cirka 1618 har ätten Herbert återtagit det vapen som bars av stamfadern William Herbert, 1:e earl av Pembroke (1423–1469).[4]
    Från cirka 1618 har ätten Herbert återtagit det vapen som bars av stamfadern William Herbert, 1:e earl av Pembroke (1423–1469).[4]

Källor

Noter

  1. ^ William Cobbett; David Jardine (1816). Cobbett's complete collection of state trials and proceedings for high treason: and other crimes and misdemeanor from the earliest period to the present time ... from the ninth year of the reign of King Henry, the Second, A.D.1163, to ... [George IV, A.D.1820]. R. Bagshaw. Sid. 619. https://books.google.com/books?id=GUEyAAAAIAAJ&pg=PT619. Läst 23 juli 2013. 
  2. ^ Sir Richard Bulstrode (1897). ... The Bulstrode Papers: Volume I (1667-1675). private circulation. Sid. 269. https://books.google.com/books?id=VEAJAAAAIAAJ&pg=PA269. Läst 23 juli 2013. 
  3. ^ James Thorne (1876). Handbook to the Environs of London: Alphabetically Arranged, Containing an Account of Every Town and Village, and of All Places of Interest, Within a Circle of Twenty Miles Round London. J. Murray. Sid. 627. https://archive.org/details/handbooktoenvir03thorgoog. Läst 23 juli 2013. 
  4. ^ Fox-Davies, Arthur Charles, red (1902). Armorial Families: A directory of gentlemen of coat-armour, volume 1 (1970). Rutland, Vermont: Charles E Tuttle Company: Publishers. ISBN 978-0-7153-4766-9 

Källförteckning

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Media som används på denna webbplats

Arms of the Prince of Wales (Modern).svg
Författare/Upphovsman: , Licens: CC BY-SA 3.0
'’’Coat of Arms of the Princes of Wales’’’ with France Modern
AnneBoleynHever.jpg
Near contemporary painting of Anne Boleyn at Hever Castle, c. 1550
Herbert arms.svg
Författare/Upphovsman: Wikimandia, Licens: CC BY-SA 4.0
Arms of Herbert family: Per pale azure and gules, three lions rampant argent
Coat of arms of Sir William Herbert, 1st Earl of Pembroke, KG.png
Författare/Upphovsman: Rs-nourse, Licens: CC BY-SA 3.0
Coat of arms of Sir William Herbert, 1st Earl of Pembroke, KG
Quarterings based on those in the Portrait of Pembroke in the National Museum in Cardiff.
Quartered arms of Sir Henry Herbert, 2nd Earl of Pembroke, KG.png
Författare/Upphovsman: Rs-nourse, Licens: CC BY-SA 3.0
Quartered arms of Sir Henry Herbert, 2nd Earl of Pembroke, KG

Quarterly of eighteen based on the Earl's stallplate in St. George's Chapel (S7/10):

  1. Per pale Azure and Gules three lions rampant Argent a border compony Gules and Or (Herbert);
  2. Sable a chevron between three spear heads Argent imbrued Gu (Bleddyn ap Maenryrch/Caradog Freichfras (aka Cradock));
  3. Argent three cocks Gules combed and wattled Or (Einon Sais);
  4. Argent a lion rampant Sable ducally crowned Or (Dafydd Gam ap Llewelyn ap Hywel Fychan ap Einon Sais);
  5. Azure three boars' heads couped Or between nine cross crosslets three three and three Argent (Carracoc/Cradock);
  6. Argent three bends engrailed Gules a canton Or (Horton);
  7. Gules three leopards' faces jessant de lis Or (Cantilupe);
  8. Argent two bars Azure a border engrailed Sable (Parr);
  9. Or three water bougets Sable (Roos);
  10. Azure three chevronels fretted and a chief Or (FitzHugh);
  11. barry of eight Or and Gules a fleur-de-ls Sable (Stavely);
  12. Gules a bend between six crosses crosslet Or (Furneaux);
  13. barry of six Argent and Azure on a bend Gules three martlets Or (Grey);
  14. Vair a bar (should be a fess) Gules (Marmion);
  15. barry of ten Or and Azure an eagle displayed Gules (Jernegan);
  16. Or three chevronels Gules a chief Vair (St Quintin);
  17. Azure three stags trippant Or (Green);
  18. Gules a chevron between three crosses crosslet and in chief a lion passant guardant Or (Mablethorpe).
Arms of Anne Boleyn.svg
Författare/Upphovsman: , Licens: CC BY-SA 3.0
Coat of Arms of Queen Anne Boleyn. Her sinister half shows six quarters, the first three relate to her titles, actual or in pretence, which she bore in right of her husband. Only the last three relate to her own ancestry. Royal arms of King Henry VIII impaling:

Quarterly of 6:

  • 1: Duchess of Lancaster: Royal arms of King Henry III with a label of three points of France for difference. As the wife of King Henry VIII, Duke of Lancaster, Anne Boleyn was Duchess of Lancaster. Blasoned otherwise: Plantagenet with a label of three points azure on each point three fleur-de-lis or (Duchy of Lancaster). Arms first borne by w:Edmund Crouchback, 1st Earl of Lancaster (1245-1296), the second surviving son of King Henry III (1216-1272). Many commentators have been puzzled by these first three quarters, assuming that they related to Anne's ancestry, not her titles (theoretical or otherwise) on marriage. For example: "The Duchy of Lancaster as one of her quarters alluded to perhaps her descent from Henry, 3rd Earl of Lancaster, son of Prince Edmund, 1st Earl of Lancaster, son of Henry III of England (the 3rd Earl was a 6x great-grandfather via the Howards and her great-great-grandmother, Elizabeth Beauchamp, Countess of Ormonde)". (quotation from: tudorqueen6.com)
  • 2: Countess of Anjou: France ancient, a label of three points gules ("Anjou (ancien)" Anjou-Naples / Angoulême). King Henry VIII considered himself Count of Anjou, by right, although that county had been deprived of the English kings by force in 1453. King Henry VIII also considered himself King of France, by right (King Edward II married the heiress Isabella of France and his son King Edward III duly claimed the throne of France and quartered the royal arms of France, which practice continued until the Hanoverian monarchs), although that kingdom had likewise been deprived of the English kings by force. He described himself as "King of France" on his coins and displayed the royal arms of France in a superior position to the arms of England (Plantagenet, Counts of Anjou). Likewise he still considered himself Count of Anjou, by descent from King Henry II, Count of Anjou. The County of Anjou had been wrested from the English crown in 1453 by the King of France. That did not affect Henry's claim by right to Anjou. The way to express the claim by right heraldically was to assume to himself the arms of the current de facto holder, just as as the King of France by right he had kept up with the arms of France modern adopted by later French kings. These arms were first borne by en:Charles I of Anjou (1226/7-1285), Count of Anjou, King of Naples (youngest son of King w:Louis VIII of France), and thus came to symbolise "the County of Anjou". Many commentators have been puzzled by these first three quarters, assuming that they related to Anne's ancestry, not her titles (theoretical or otherwise) on marriage. For example: "The Anjou-Naples doesn’t even apply to her ancestry .... at the very least, Anne only descended from Margaret of France (7x great-grandmother), daughter of Philip III of the House of Capet!" (quotation from: tudorqueen6.com)
Arms of w:Charles of Valois, Duke of Berry (d.1472) (Charles de France), created duc d'Aquitaine by his elder brother King Louis XI of France. The 2nd and 3rd quarters show one lion of Plantagenet, representing the former English Dukes of Aquitaine, the Kings of England
  • 3: Duchess of Aquitaine: Gules, a lion passant guardant or (Duke of Aquitaine / Guyenne / Guienne (the name "Guyenne" comes from Aguyenne, a popular transformation of the Roman Province of Aquitania)). King Henry VIII considered himself Duke of Aquitaine, by right, although that duchy had been deprived of the Kings of England by force in 1453. The title Duke of Aquitaine / Duke of Guyenne/Guienne was held by the kings of England from Henry II (1154-1189) (who married Eleanor of Aquitaine, the daughter and heiress of William X, Duke of Aquitaine / Duke of Guyenne) to Henry VI (1422-1461), when the territory was conquered in 1453 by the King of France. In 1469 King Louis XI of France recreated the duché d'Aquitaine (or de Guyenne) for his younger brother w:Charles of Valois, Duke of Berry (d.1472) (Charles de France) who quatertered the Royal arms of France, differenced by a bordure engrailed gules, with one of the lions of Plantagenet, the former dukes from before the heraldic era; thus no other heraldry existed to symbolise Aquitaine other than the arms of Plantagenet. Many commentators have been puzzled by these first three quarters, assuming that they related to Anne's ancestry, not her titles (theoretical or otherwise) on marriage. For example: "Anne Boleyn was descended via her Howard mother from w:Thomas of Brotherton, 1st Earl of Norfolk, the 5th son of King Edward I of England, Duke of Aquitaine".
  • 4: Quarterly of 4:
  • 1&4: Or, a chief indented azure (Augmented paternal arms of Boleyn (arms of Butler, Earl of Ormonde and Earl of Wiltshire). Anne was the daughter of Thomas Boleyn, who following her royal marriage was created Earl of Wiltshire, Earl of Ormond and Viscount Rochford, all references to his descent from the Butler family, Earls of Ormonde and Earls of Wiltshire. He also was permitted to adopt the arms of Butler (Or, a chief indented azure) as his own, in lieu of his canting paternal arms of Boleyn (Argent, a chevron gules between three bull's heads and necks couped sable armed or). These augmented arms of Butler survive on his Garter stall plate in St George's Chapel, Windsor.
  • 2&3: Argent, a lion rampant sable crowned gules (de Rochford of Rochford Hall, Essex, an heiress of Butler) (Burke, Sir Bernard, The General Armory, London, 1884, p.864). Text from: www.rochfordtown.com[1]

"In 1247 Sir Guy de Rochford of Rochford obtained licence from King Henry III to hold a market and fair. In 1340 Edward III granted the Manor of Rochford to William de Bohun, Earl of Northampton. In 1381, the arranged marriage took place at Rochford Hall of Mary de Bohun, aged 11, and Henry Bolingbroke (later King Henry IV), aged 14. Their son was King Henry V. The old stone manor house was replaced by the grander project that would eventually become a magnificent Tudor mansion, with turrets, gables and twisted brick chimneys. James Butler, 5th Earl of Ormond, inherited Rochford Hall from his ‘de Bohun’ grandmother around 1450 and later added Viceroy of Ireland and Earl of Wiltshire to his titles. He supported Henry VI and the Lancastrian faction during the ‘Wars of the Roses’ and became Earl of Wiltshire. He fought in a number of battles but was executed following the Yorkist victory at Towton in 1461. As a result, his family lost possession of Rochford Hall when the Manor was given to the Duchess of Exeter, the Woodvilles, and then to the Greys. Rochford Hall was returned to Thomas Butler, 7th Earl of Ormond (brother of the 5th Earl). The Butler coat of arms appears on the fine brick tower of the church. When Thomas Boteler died in 1515, his 72 Manor Estates were divided equally between his two daughters, Anne Butler and Margaret Butler, with Rochford being inherited by Margaret Butler, the wife of Sir William Boleyn".

  • 5: Royal arms of King Edward I (Plantagenet), a label of three points argent for difference (Arms of w:Thomas of Brotherton, 1st Earl of Norfolk (5th son of King Edward I), an ancestor of the Howard Dukes of Norfolk) (Anne Boleyn's mother was Lady Elizabeth Howard, the eldest daughter of Thomas Howard, 2nd Duke of Norfolk by his first wife Elizabeth Tilney). As her mother was not an heraldic heiress (she had brothers), Anne would not be entitled under the normal rules of heraldry to quarter the arms of Howard or any Howard quarterings, including Brotherton. Clearly this quartering was sanctioned to appear, if not insisted upon, by King Henry VIII. However as "the king is the fount of all honour", he can grant whatever arms he wishes. It is unthinkable that the idea to display this royal quarterings (and the first three) was the idea of Anne herself. Her nephew Henry Howard, Earl of Surrey (died 1547) was later executed by Henry VIII for quartering the royal arms (undifferenced) and the attributed arms of King Edward the Confessor, for which he had insufficient qualification.
  • 6: Chequy or and azure (de Warenne, Earl of Surrey (an ancestor of the Howard Dukes of Norfolk). As her mother was not an heraldic heiress (she had brothers), Anne would not be entitled under the normal rules of heraldry to quarter the arms of Howard or any Howard quarterings, including de Warenne. Clearly this quartering was sanctioned to appear, if not insisted upon, by King Henry VIII.

Omission of Boleyn / Bullen paternal arms

Canting arms of Boleyn "ancient": Argent, a chevron gules between three bull's heads and necks couped sable armed or
Her canting paternal arms of Boleyn / Bullen (Argent, a chevron gules between three bull's heads and necks couped sable armed or) (Boleyn "ancient") were omitted altogether, as they had been superseded by the arms of "Boleyn modern" (Or, a chief indented azure), namely the arms of Butler, Earl of Wiltshire, as an augmentation of honour, granted by Henry VIII to her father Thomas Boleyn, who following her royal marriage was created Earl of Wiltshire, Earl of Ormond and Viscount Rochford. The absence of the paternal arms of Boleyn / Bullen (Boleyn "ancient") has been mis-understood by many commentators. For example it has been suggested that the Boleyn arms were shameful to Anne and the king due to the mercantile origins of the Boleyn family, which although very wealthy, was gentry not nobility. "Anne was the only one of Henry’s English wives who avoided her paternal coat of arms. Katherine Parr, Katherine Howard, and Jane Seymour all displayed their paternal coats of arms because that was the rule which Anne contradicted". (from Ecclesiastical biography, ed. Christopher Wordsworth, p. 590.). "To Katherine Howard, Jane Seymour, and Katherine Parr, Henry also granted augmentations, but in their several achievements the (paternal) coats of Howard, Seymour, and Parr formed the second quarter. Anne Bullen’s is the exception". (Zupanec). (quoted in Source: tudorqueen6.com). Anne was indeed displaying her paternal arms, but augmented paternal arms.
Coat of Arms of Sir William de la Pole, 4th Earl of Suffolk, KG.png
Författare/Upphovsman: Rs-nourse, Licens: CC BY-SA 3.0
Sir William de la Pole, 4th Earl of Suffolk, KG
  • HOPE, W. H. St. John, ‘’The Stall Plates of the Knights of the Order of the Garter 1348 – 1485: A Series of Ninety Full-Sized Coloured Facsimiles with Descriptive Notes and Historical Introductions,’’ Westminster: Archibald Constable and Company LTD, 1901.
“ Sir William de la Pole, Count of Dreux, Earl of Pembroke, and Marquess and Duke of Suffolk, K.G. 1421-1450... arms, quarterly: 1 and 4, azure a fess and three leopards' heads gold (for De la Pole); 2 and 3, silver on a bend gules three pairs of wings silver (for Wingfield)... ”
The Stall plate remains intact within the fourteenth stall, on the north side of the quire.
Coat of Arms - Hastings, Earls of Pembroke, and Barons Hastings.png
Författare/Upphovsman: Rs-nourse, Licens: CC BY-SA 3.0
Coat of Arms - Hastings, Earls of Pembroke, and Barons Hastings. Blazon: Quarterly, 1st and 4th: Or a maunch gules (Hastings); 2nd and 3rd: Barry of argent and azure, an orle of martlets gules (Valence, Earl of Pembroke).
Arms of Jasper Tudor, Duke of Bedford.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 3.0
Arms of Jasper Tudor, Duke of Bedford
Coat of arms Sir William Herbert, 3rd Earl of Pembroke, KG.png
Författare/Upphovsman: Rs-nourse, Licens: CC BY-SA 3.0
Coat of arms Sir William Herbert, 3rd Earl of Pembroke, KG.

Based on Pembroke's stallplate (N11/10) in St. George's Chapel, viz. Quarterly of twenty:

  1. Per pale Azure and Gules three lions rampant Argent (Herbert);
  2. Gules two bends that in chief Or that in base Argent (Milo);
  3. Gules five fusils conjoined in fess Or (Newmarch);
  4. Argent a lion rampant Sable ducally crowned Or (Dafydd Gam);
  5. Argent two bars Azure a border engrailed Sable (Parr);
  6. Or three water bougets Sable (Roos);
  7. Argent a saltire Gules fretty Or (Crophull);
  8. Or a fret Gules (Verdun/Verdon);
  9. Or a fess Gules (Verdun);
  10. per pale Or and Vert a lion rampant Gules overall a bend Argent (Bigod));
  11. Gules five lozenges in bend Or (Marshal);
  12. chevronelly of eleven Or and Gules (Strongbow/Marshal);
  13. Gules three lions passant in pale Argent (Gifford/Giffard);
  14. Azure three chevronels braced and a chief Or (FitzHugh);
  15. barry of six Argent and Azure on a bend Gules three martlets Or (Grey);
  16. Vair a fess Gules (Marmion);
  17. Or five bars Azure an eagle displayed wings inverted Gules (Jernegan);
  18. Or three chevrons Gules a chief Vair (St Quintin);
  19. Azure three stags trippant Or (Green);
  20. Gules a chevron between three crosses crosslet and in chief a lion passant guardant Or (Mablethorpe).
Herbert Railton - A Knight Templar-William Mareschal, Earl of Pembroke.jpg
Herbert Railton's illustration of the Earl of Pembroke's tomb
Coronet of a British Earl.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 3.0
Coronet of a British Earl
Arms of Humphrey of Lancaster, 1st Duke of Gloucester.svg
Författare/Upphovsman: Sodacan, Licens: CC BY-SA 3.0
Arms of Humphrey of Lancaster, 1st Duke of Gloucester, youngest son of King Henry IV. Blason: Arms of King Henry IV a bordure argent
Blason Guillaume le Maréchal.svg
Författare/Upphovsman: Bluebear2, Licens: CC BY-SA 3.0
Arms of William Marshal, 1st Earl of Pembroke: Party per pale or and vert, a lion rampant gules