Dysenteri
| Dysenteri | |
| Latin: shigellosis | |
| Klassifikation och externa resurser | |
|---|---|
| ICD-10 | A03.9, A06.0, A07.9 |
| ICD-9 | 004, 007.9, 009.0 |
| MeSH | svensk engelsk |
Dysenteri (förr rödsot eller bållsjuka[1]) är en akut tarminflammation. Den kan orsakas av bakterier eller amöbor som oftast kommer in i matspjälkningskanalen genom att man äter infekterad mat. I tarmarna uppstår då en inflammation som allvarligt försämrar allmäntillståndet. Smittan sprids från dåligt vatten och mat men även direkt mellan människor. Dysenteri kan behandlas med antibiotika. I u-länder är dock antibiotika dyrt, och viss förekomst av antibiotikaresistens finns hos dysenteribakterier. Viktiga symtom är intensiv diarré och blod i avföringen. Andra vanliga symptom är magkramp, feber och smärta i ändtarmen. Mindre ofta förekommer också blodförgiftning och njursvikt. Rödsot var en vanlig sjukdom före 1900-talet.
Dysenteri delas in i två huvudtyper:
- Den ena orsakas av bakterier i släktet Shigella. De första dysenteribakterierna upptäcktes 1898 av den japanska läkaren Kiyoshi Shiga.
- Den andra orsakas av protisten Entamoeba histolytica.
Bakteriedysenteri
Patienter med bakteriedysenteri kan ofta tillfriskna utan antibiotikabehandling. Men antibiotikabehandling rekommenderas ändå, eftersom sjukdomen är relativt allvarlig och mycket smittsam. Den kan överföras till exempel av kläder, dörrhandtag och toalettstolar. I allvarligare fall kan patienten behöva läggas in på sjukhus.
Amöbadysenteri
Amöbadysenteri är en tropisk parasitsjukdom som orsakas av en encellig organism som lever i vattensamlingar. Infektionen uppkommer genom att man får i sig förorenat dricksvatten eller mat och amöborna förökar sig i tarmen. De angriper tjocktarmen så att det uppstår en inflammation i dess slemhinna. Symptomen är desamma som vid dysenteri orsakad av bakterier. Amöborna kan dock även angripa levern och andra inre organ och orsaka varbildning i dessa. Sjukdomen kan bli kronisk om den inte behandlas. Den diagnostiseras genom ett avföringsprov varvid man genom mikroskopisk undersökning finner de encelliga organismerna. Amöbadysenteri behandlas med antibiotika.
Sverige
Mer än 5 % av Sveriges befolkning avled under 1773. Av dödsfallen kan 25 % kopplas till den rödsot/dysenteriepidemi som inleddes under året, och som kan kopplas samman med missväxten 1772–1773.[2]
Källor
- ^ Båll-sjuka i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
- ^ Castenbrandt, Helene Rödsot i Sverige 1750 – 1900: En sjukdoms demografiska och medicinska historia
Vidare läsning
- Castenbrant, Helene (2013). ”Rödsot skördade hundratusentals liv”. Populär historia (nr. 7): sid. 32–35. ISSN 1102-0822.
| |||||||||||
Media som används på denna webbplats
Amebiasis [Entamoeba histolytica]
Life Cycle of Entamoeba histolytica
Cysts and trophozoites are passed in feces . Cysts are typically found in formed stool, whereas trophozoites are typically found in diarrheal stool. Infection by Entamoeba histolytica occurs by ingestion of mature cysts in fecally contaminated food, water, or hands. Excystation occurs in the small intestine and trophozoites are released, which migrate to the large intestine. The trophozoites multiply by binary fission and produce cysts , and both stages are passed in the feces . Because of the protection conferred by their walls, the cysts can survive days to weeks in the external environment and are responsible for transmission. Trophozoites passed in the stool are rapidly destroyed once outside the body, and if ingested would not survive exposure to the gastric environment. In many cases, the trophozoites remain confined to the intestinal lumen ( : noninvasive infection) of individuals who are asymptomatic carriers, passing cysts in their stool. In some patients the trophozoites invade the intestinal mucosa ( : intestinal disease), or, through the bloodstream, extraintestinal sites such as the liver, brain, and lungs ( : extraintestinal disease), with resultant pathologic manifestations. It has been established that the invasive and noninvasive forms represent two separate species, respectively E. histolytica and E. dispar. These two species are morphologically indistinguishable unless E. histolytica is observed with ingested red blood cells (erythrophagocystosis). Transmission can also occur through exposure to fecal matter during sexual contact (in which case not only cysts, but also trophozoites could prove infective).