Dominique de Villepin

Dominique de Villepin
Frankrikes 167:e premiärminister
Tid i befattningen 31 maj 2005–17 maj 2007
President	Jacques Chirac
Företrädare	Jean-Pierre Raffarin
Efterträdare	François Fillon
Frankrikes inrikesminister
Tid i befattningen 31 mars 2004–31 maj 2005
Premiärminister	Jean-Pierre Raffarin
Företrädare	Nicolas Sarkozy
Efterträdare	Nicolas Sarkozy
Frankrikes utrikesminister
Tid i befattningen 7 maj 2002–31 mars 2004
Premiärminister	Jean-Pierre Raffarin
Företrädare	Hubert Védrine
Efterträdare	Michel Barnier
Född	Dominique Marie François René Galouzeau de Villepin 14 november 1953 Rabat, Marocko
Politiskt parti	Union pour un Mouvement Populaire
Utbildning	Advokat
Maka	Marie-Laure de Villepin

Dominique Marie François René Galouzeau de Villepin, född 14 november 1953 i Rabat i Marocko, är en fransk diplomat, poet och politiker (konservativ). Han var Frankrikes utrikesminister 2002–2004, inrikesminister 2004–2005 och premiärminister 2005–2007.

Dominique de Villepin är son till diplomaten och senatorn Xavier de Villepin och hans hustru Yvonne Hétier. Släkten Villepin hette ursprungligen endast Galouzeau. Tillägget kommer från slutet av 1700-talet, från en anmor vars flicknamn var de Villepin.

Efter magisterexamen vid École nationale d'administration (ENA), Institut d'études politiques de Paris och Université Panthéon-Assas i litteratur och juridik gjorde Dominique de Villepin en kortvarig diplomatisk karriär. Han var välkänd som poet och författare och den litterära talangen kombinerades med ett gott intellekt, varför han snart vann anseende. På 1980-talet presenterades han för Jacques Chirac och blev dennes utrikespolitiska rådgivare. de Villepin blev 1993 utnämnd till statssekreterare under utrikesminister Alain Juppé, i Édouard Balladurs regering. Dominique de Villepin spelade en avgörande roll i Chiracs framgångsrika presidentkampanj 1995 och belönades med att utses till generalsekreterare vid Palais de l'Élysée.

2002 utnämndes de Villepin till utrikesminister och två år senare blev han istället inrikesminister. Dominique de Villepin har ansetts vara den Chirac helst ser som sin efterföljare.

För omvärlden blev Dominique de Villepin känd för den poetiska retorik med vilken han som utrikesminister kritiserade den amerikanska viljan att inleda Irakkriget.

Två dagar efter den franska folkomröstningen om Europeiska konstitutionen 29 maj 2005, avgick Jean-Pierre Raffarin som premiärminister, och Dominique de Villepin utnämndes till hans efterträdare.

Under premiärministertiden minskade Villepins popularitet successivt. Under oktober 2005 startade ett uppror i många franska förorter i protest mot de dåliga villkoren för landets invandrare, och den franska regeringen kritiserades dels för detta, och dels för att man inte agerade tillräckligt kraftigt mot upproren då bland annat 5000 fordon eldades upp. Nästa bakslag för Villepins regering kom under våren 2006 när den föreslog en kritiserad lag för anställda under 26 år (CPE). Miljontals studenter, fackföreningsaktivister och sympatisörer startade en storstrejk mot förslaget, vilket de menade skulle undergräva de ungas anställningstrygghet. Till sist tog president Chirac till sin vetorätt och drog tillbaka förslaget. I april 2006 avslöjades också att Villepin varit inblandad i den så kallade Clearstream 2-affären. Dessa händelser anses ha minskat Villepins möjligheter att bli utsedd till kandidat för de konservativa i det franska presidentvalet 2007. Istället blev Villepins främste konkurrent, inrikesminister Nicolas Sarkozy – med vilken Villepin har haft ett flertal dispyter – huvudkandidat för de konservativa. Sarkozy vann presidentvalet den 6 maj 2007. Villepin avgick som premiärminister i samband med Sarkozys tillträde som president, och efterträddes av François Fillon.

19 juni 2010 offentliggjorde de Villepin bildandet av ett nytt parti, Solidarisk republik. Härmed har de Villepin öppnat dörren för att kandidera som president i de kommande presidentvalen 2012 mot sin tidigare partikamrat Nicolas Sarkozy.

• 1986: Parole d’exil
• 1988: Le Droit d’aînesse
• 2002: Les Cent-Jours ou l'esprit de sacrifice, om Napoleons sista tid
• 2002: Le cri de la gargouille
• 2003: Éloge des voleurs de feu
• 2003: Un autre monde
• 2004: Le requin et la mouette
• 2004: Towards a New World, anföranden i urval
• 2005: L'Homme européen, medförf. Jorge Semprún

• Wikimedia Commons har media som rör Dominique de Villepin.
  Bilder & media
• Biografi på den franska regeringens webbplats