Djurkyrkogård

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

En djurkyrkogård är en begravningsplats där man begraver djur, oftast husdjur.

Att rituellt begrava hundar eller katter har förekommit allt sedan människan började ha husdjur, alltså redan runt 10−12 000 före Kristus, som gravfynd från denna tid har visat.

Att begrava djur på särskilda djurkyrkogårdar började man med i mitten på 1800-talet, men oftast fick exempelvis den trogne jakthunden en enkel minnessten av ägaren hemma på tomten. Den äldsta större begravningsplatsen för djur i Sverige är Kaknäs djurkyrkogård på Djurgården i Stockholm, här fick författaren August Blanches (1811−1868) hund Nero sin sista viloplats.

Idag har varje större stad i västvärlden en djurkyrkogård. Den mest kända är kanske Cimetière des Chiens i Paris som öppnades 1899. Där vilar utöver hundar och katter även hästar, apor, lejon och till och med fiskar.

I Sverige råder för närvarande^[när?] brist på djurkyrkogårdar. På begravningsplatsen för smådjur i Lilla Edet, som sköts av en stiftelse, tar man enligt uppgift inte längre emot nya djur för begravning.^[1] I Trollhättan har man kunnat begrava smådjur sedan cirka 1995. Där är det en kommunal service för boende i kommunen.^[2] Stiftelsen Stockholms Djurkyrkogårdar är en ideell förening som underhåller två begravningsplatser för djur i Stockholmstrakten. En ligger bakom Markuskyrkan i Björkhagen, den andra är Gustavslund i närheten av Västerhaninges centrum. Kaknäs djurkyrkogård administreras sedan 1995 av Stockholms Kennelklubb.

• Jurtjyrkogården, roman av Stephen King

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Tierbestattung, 17 oktober 2009.

• Wikimedia Commons har media som rör Djurkyrkogård.
  Bilder & media