Djurgården

	Djurgården
	Vasamuseet och Nordiska museet. Vasamuseet och Nordiska museet.
Kommun	Stockholm
Kommunområde	Innerstaden
Stadsdelsområde	Norra innerstaden
Distrikt	Stockholms Oscars distrikt
Bildad	1933
Antal invånare	826 (2021)
Landareal	290 hektar
Postort	Stockholm

För andra betydelser, se Djurgården (olika betydelser).

Djurgården eller Södra Djurgården^[1] är en ö, och en stadsdel i Stockholm, och är en del av den Kungliga nationalstadsparken^[2]. Under tiden som ö har Djurgården även hetat Valdemarsön.

Djurgården är känd för sina många sevärdheter och för sin natur med många gamla ekar. Stadsbebyggelse finns i den sydvästra delen: Djurgårdsstaden och Beckholmen. I övrigt består Djurgården av parkområden med ett flertal museer, kulturhistorisk intressanta villor, ambassader och andra institutioner. Bland nuvarande och tidigare invånare märks kungligheter, diplomater, borgarråd, bokförläggare och bankdirektörer. En stor del av ön Djurgården upptas av friluftsmuseet Skansen och nöjesparken Gröna Lund.

Ibland räknas till Södra Djurgården även den södra hälften av parkområdet Kungliga Djurgården, inklusive grönområdena på Gärdet och Fjäderholmarna.^[3]

Södra Djurgården har utnämnts till riksintresse för kulturmiljövården^[4].

Geografi och natur

Enligt ”Stockholms registerkarta” från 1983 utgiven av stadsmätningsavdelningen vid Stockholms stadsbyggnadskontor går gränsen mellan Södra och Norra Djurgården mitt i Djurgårdsbrunnsviken respektive Djurgårdsbrunnskanalen. Ladugårdsgärdet har exempelvis den officiella fastighetsbeteckningen Norra Djurgården 1:1,7.

Kungliga Djurgårdens Förvaltning har en annan definition: Enligt deras kartor och skyltar inkluderar Södra Djurgården även Ladugårdsgärdet ända upp till Lindarängsvägen.^[5]

Den nuvarande stadsdelen bildades 1926, innan dess utgjorde Djurgårdsstaden en egen stadsdel. 1934 införlivades grannstadsdelen Beckholmen med Djurgården. I det tidigare rotesystemet, avskaffat 1926, ingick både Djurgården och Ladugårdsgärdet i Narvaroten.

Stockholms stadsdel Djurgården omfattar ön Djurgården, ön Beckholmen, en namnlös ö i Djurgårdsbrunnsviken samt de omkringliggande vattnen.

Djurgården gränsar till Skeppsholmen i Saltsjön och Ladugårdslandsviken, till Östermalm i Ladugårdslandsviken och Djurgårdsbrunnsviken, till Gärdet i Djurgårdsbrunnsviken-Djurgårdsbrunnskanalen-Lilla Värtan-Saltsjön, till Lidingö kommun strax öster om Blockhusudden, till Södermalm i Saltsjön samt till Danviken, Finnboda och Kvarnholmen i Nacka kommun i Saltsjön^[6]

Ytan uppgår till 279 hektar land och 183 hektar vatten. Strandlinjen är 10 200 meter, och stranden nås från i stort sett hela ön, utom vid Djurgårdsstaden och Beckholmen. Den högsta platsen är Skansenberget, som finns inom friluftsmuseet Skansen. Bergets högsta punkt ligger 46 meter över havet. Norr om villa Listonhill utbreder sig Sveriges nordligaste bestånd av bok, som planterades på 1820-talet genom Israel af Ströms initiativ (se Djurgårdens bokskog).^[7]

Djurgårdens ekar

Djurgården förknippas gärna med sina grova ekar, ursprungligen avsedda till skeppsbyggnadsvike för svenska marinen. Av de 8221 träd som räknades år 1808 stämplades 888 stycken för avverkning. Hur många som verkligen fälldes är okänd men säkert är att ett stort antal av de grövsta ekarna sparades och 34 000 nyplanterades 1830 genom Israel af Ströms försorg.^[8]

På 1920-talet upprättade botanisten Rutger Sernander en numrerad lista över Djurgårdens ekar med en omkrets av minst fem meter (mätt 1,5 meter över marken). Nummer 51 tilldelades den omtalade TV-eken som fälldes i november 2011 trots omfattande protester. Åldern på dessa femmetersekar uppskattas till cirka 400 år.^[9] Då fanns 83 ekar som uppfyllde villkoren, på 1970-talet fanns ett 70-tal kvar, men fortfarande idag har Djurgården norra Europas största bestånd av gammelekar.^[10]

En av dessa jättar är Prins Eugens ek i parken norr om Prins Eugens Waldemarsudde. Den anses vara den största levande eken på Djurgården. Eken var ursprungligen trestammig. Idag (2006) är Prins Eugens ek 21 meter hög. Stammen har ett omkrets av 920 centimeter och en volym på 45 kubikmeter. Åldern uppskattas till mellan 300 och 400 år.^[11] Enligt vissa källor till och med 1 000 år.^[12]

Bland andra kända djurgårdsekar kan nämnas Kungseken vid Manillaskolan och Bellmanseken utanför Hasselbacken. Under den senare lär Carl Michael Bellman har suttit och skrivit sin Fredmans epistel 25. Ytterligare en intressant ek finns intill Karl XI:s fiskarstuga på Norra Djurgården. Den kallas Fiskartorpseken eller Karl XI:s ek och har delvis växt in i stugans fasad och takfot.

Historik

De tidigaste spåren av mänsklig verksamhet på Djurgården går tillbaka till järnåldern. Ett gravfält, Walmundsön, bestående av åtta synliga gravhögar från yngre järnåldern (550–1100 e.Kr.) är de konkreta tecknen för att det antagligen har funnits även en gård här. Öns äldsta kända namn var Walmunzø (1286), Walmundzø (1288) respektive Walmalssöö (1516). Under 1600-talet kallades ön vanligtvis Waldemarsön.

Bakgrunden till öns nuvarande namn är den djurgård som Johan III inrättade på öns nordvästra udde år 1579. I denna djurpark fanns renar, älgar och hjortar.^[13] På Gustav III:s tid förändrades Djurgården mer till en folklig förlustelsepark och några utländska diplomater fick bygga exklusiva villor på exklusiva tomter, som Liston Hill och Nedre Manilla. På 1820-talet upplevde ön en kunglig epok, när Karl XIV Johan anlade lustslottet Rosendal.

År 1646 tog Drottning Kristina initiativet att inrätta ett sjukhus och bostäder för sjömän på öns sydvästra udde. Den första bebyggelsen bestod av fjorton små hus som fungerade som sjukstugor för båtsmän. Det var början till en egen liten stadsdel på ön; Djurgårdsstaden. Stadsdelen fungerade senare som bostäder åt arbetarna vid Djurgårdsvarvet. Varvet började sin verksamhet 1735 och byggde fartyg fram till 1979. I samband med Allmänna konst- och industriutställningen 1897 föreslogs att man skulle riva alla de ”oansenliga träkåkar, af vilka endast ett par från Bellmans dagar äger någon kulturhistorisk märkvärdighet”. Dessbättre förverkligades inte förslaget och idag upplevs Djurgårdsstaden som en idyll som huvudsakligen består av trähusbebyggelse från 1700-talet.

På öns nordvästra del 1722 upplät Kungl. Maj:t ett landområde åt flottan, som kallades Galärvarvet. Efter venetiansk förebild skulle skärgårdsflottans galärer förvaras uppdragna på land i speciella skjul. Ett trettiotal galärskjul uppfördes och på 1870-talet utökades verksamheten med en stor torrdocka (som idag innehåller Vasamuseet). 1945 hade Galärvarvet 1 280 anställda, 1969 flyttades verksamheten till Muskö, skjulen revs och området förvandlades till park. Idag påminner Galärvarvskyrkogården om flottans tidigare verksamhet.

Ursprungligen var Södra Djurgården en ö och där fanns redan mycket tidigt en naturlig farled från Stockholm ut i Östersjön, men i mitten av 1700-talet upphörde Södra Djurgården att vara en ö. Genom landhöjningen och igenväxning blev farleden till en smal, obrukbar rännil. Den nuvarande Djurgårdsbrunnskanalen blev klar 1834 och hade kommit till på kung Karl XIV Johans initiativ.

På Södra Djurgården avhölls tre stora stockholmsutställningar; Allmänna konst- och industriutställningen 1897, Konstindustriutställningen 1909 och Stockholmsutställningen 1930.

Etymologi

Ön Djurgården har historiskt även kallats Valmundsön, Vadmalsön, Vallmarsön och Valdemarsön.^[14]^[15] Enligt författarna till boken Stockholms gatunamn finns det ett flertal tolkningar till namnet, men inget av dem förefaller övertygande.^[13]

Waldemarsudde och Walmundsö påminner idag om denna namnhistoria. Förmodligen var Walmundsö namnet på en järnåldersgård som fanns på en höjd vid Södra Djurgårdens norra sida, strax intill Rosendalsvägen.

Beskrivning

Från Stockholms centrum når man ön Djurgården via Djurgårdsbron som fortsätter i Djurgårdsvägen. Området på den så kallade Lejonslätten närmast Djurgårdsbron var 1897 platsen för den stora Allmänna konst- och industriutställningen med Ferdinand Boberg som utställningsarkitekt. Från den tiden finns några byggnader bevarade som till exempel Biologiska museet, Villa Lusthusporten och Skånska gruvan. Till denna utställning var även en del av Nordiska museet färdigställd. Vid samma sida av Djurgårdsvägen finns Liljevalchs konsthall från 1916.

Sommaren 2008 utförde Historiska museet arkeologiska utgrävningar på den lilla konstgjorda ön i Djurgårdsbrunnsviken som anlades i samband med Stockholmsutställningen 1897. Här fanns en mycket omtyckt rekonstruktion av Helgeandsholmen i Stockholm på 1500-talet.

De stora turistmagneterna på ön är Skansen och Vasamuseet samt nöjesparken Gröna Lund. Söder om Gröna Lund utbreder sig den gamla stadsdelen Djurgårdsstaden och ön Beckholmen. Följer man Djurgårdsvägen från Djurgårdsstaden ungefär en dryg kilometer lägre österut kommer man till halvön, Prins Eugens Waldemarsudde med konsthall och konstutställningar. Ytterligare cirka en kilometer österut finns Biskopsudden med marina och restaurang. Här var utställningsområdet för Konstindustriutställningen 1909, även den ritad av Boberg, därav finns inga byggnader kvar. Längs strandlinjen österut följer ett antal villor, däribland Villa Ekarne, Nedre Manilla, Villa Mullberget och Täcka udden. Djurgårdsön slutar i öst med Blockhusudden, på den finns konstmuseet och konsthallen Thielska Galleriet från 1905. Ännu längre österut ligger ögruppen Fjäderholmarna, även de ingår i Ekoparken.

Norr om Djurgårdsbrunnskanalen och Djurgårdsbrunnsviken utbreder sig Gärdet. Där finns bland annat flera museer som Tekniska museet, Etnografiska museet och Sjöhistoriska museet. På området väster om Kinas ambassad i Stockholm fanns ytterligare en uppmärksammad utställning, Stockholmsutställningen 1930, där Gunnar Asplund stod som huvudarkitekt och introducerade funktionalismen i Sverige. Landmärket på Gärdet är det 155 meter höga TV-tornet Kaknästornet som togs i bruk 1967. Följer man Djurgårdsbrunnsvägen västerut kommer man förbi hotell och restaurang Villa Källhagen och sedan till Diplomatstaden och Nobelparken.

Byggnader i urval

I alfabetisk ordning. För byggnaderna på Skansen, se Byggnader och anläggningar på Skansen.

Bilder	Fastighet	Byggår	Arkitekt	Byggherre	Fastighetsägare / användning
	Alnäs	1787, ombyggt 1905	Torben Grut	Carl Gottfried Küsel	Privatbostad
	Abbamuseet	2013	Johan Celsing	Parks & Resorts Scandinavia	Swedish Music Hall of Fame
	Bergabo	1906	Ferdinand Boberg	Oscar von Heidenstam	Privatbostad
	Bergsgården	1906	Ferdinand Boberg	Anna Ström	Svenska Akademien (?)
	Bergsjölund	1770-tal	?	Isac Kierman	Privatbostad
	Biologiska museet	1893	Agi Lindegren	Gustaf Kolthoff	Stiftelsen Skansen
	Byströms villa	1905^[16]	Ferdinand Boberg	Prins Carl	Spaniens ambassad
	Djurgårdens besökscentrum	2013	Ettelva Arkitekter	Kungliga Djurgårdsförvaltningen	Informationspaviljong
	Djurgårdsstationen	1906	Ferdinand Boberg	Stockholms elektricitetsverk	Skansen
(c) Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet, CC BY 2.5	Drottningens paviljong	1818	Fredrik August Lidströmer	Kronan	Privatbostad
	Eolslund	1867	?	A.E. Sjöberg	Privatbostad
	Ekarne	1907	Ragnar Östberg	Torsten Laurin	Tysklands ambassad
	Ekudden	1900 ^[16]	Gustaf Wickman	Jean Bolinder	Verner Åmell
	Fjeldstuen	1835	Fredrik Blom	Frederik Due	Privatbostad med fem lägenheter
	Fridhem	1830-1862	Fredrik Blom	S.F. Säwe	Privatbostad
	Godthem	1874	?	Carl Johan Uddman	Restaurang Villa Godthem
	Gröndal	1820-tal	?	Johan Ulrich	Privatbostad
	Johansdal	1881	?	Johan Bäckström	Privatbostad
	Jägarbacken	1906	Gustaf Améen	Gösta Huselius	Privatbostad
	Jägarhyddan	1897	Fredrik Lilljekvist	Konungens jaktklubb	Bo Andrén
	Kvikkjokk	1860	Theodor Anckarsvärd	Per Henrik Malmsten	Privatbostad
(c) I, Holger.Ellgaard, CC BY-SA 3.0	Listonhill	1790	Fredrik Magnus Piper	Robert Liston	Privatbostad
	Lusthusporten	1900^[16]	Carl Möller	Hjalmar Wicander	Nordiska museet
	Mariehill	1904^[16]	Isak Gustaf Clason	Richard Åkerman	Bostadsrättsförening
	Mullberget	1909^[16]	Ragnar Östberg	Yngve Larsson	Rune Barnéus
(c) I, Holger.Ellgaard, CC BY-SA 3.0	Nedre Manilla	1909^[16]	Ragnar Östberg	Karl-Otto Bonnier	Carl-Johan Bonnier
	Nordiska museet	1907	Isak Gustaf Clason	Artur Hazelius	Stiftelsen Nordiska museet
	Novilla	1833	Fredrik Blom	?	Skansen
	Oakhill	1910	Ferdinand Boberg	Prins Wilhelm	Italiens ambassad
	Parkudden	1899	Ferdinand Boberg	Prins Carl	Kungliga Hovstaterna
	Pontinska villan	1736 (revs 1897)	okänd	Djurgårdsinspektorn Stenberg	-
	Rosendals slott	1827	Fredrik Blom	Karl XIV Johan	Kungliga Hovstaterna (?)
	Rosenhill	1892	?	Gustav von Hofsten	Brann ner 2008, återuppbyggd 2010
	Sirishov	1873^[16]	Ernst Jacobsson	A O Wallenberg	Sofie Gyllang^[17]
	Solbacken	1930	Ragnar Hjorth	Gunnar Rooth	Prins Carl Philip (dock hade prinsessan Lilian nyttjanderätt till sin död 2013)
	Solhem	1874	Ernst Jacobsson	Lorentz Dietrichson	Privatbostad
	Sunnanlid	1905	Torben Grut	Torben Grut	Jonas Bonnier
	Villa Thiel	1905	Ferdinand Boberg	Ernest Thiel	Thielska galleriet
(c) I, Holger.Ellgaard, CC BY-SA 3.0	Täcka udden	1866	Bröderna Kumlien	Fredrik Cederlund	Investor
	Waldemarsudde	1905	Ferdinand Boberg	Prins Eugen	Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde
	Weylandtska villan	1833 och 1911	Immanuel Nobel den yngre och Rudolf Arborelius	Reinhold Henrik Weylandt	Privat flerfamiljsvilla
	Vintra	1903 (bild från tiden)	Ferdinand Boberg	Ferdinand & Anna Boberg	Ombyggd 1925

Demografi

År 2017 hade stadsdelen 875 invånare, varav cirka 16,2 procent med utländsk bakgrund.^[18]

Se även

Panorama

Panorama över Södra Djurgården från Fåfängan, april 2010

Referenser

^ Kay G. Englund (2000). Djurgården i ord och bild : illustrerad minnes- och handbok, omfattande södra eller egentliga Djurgården och närmast belägna områden på norra Djurgården. Stockholm: Rekolid
^ Schantz, P. 2006. The Formation of National Urban Parks: a Nordic Contribution to Sustainable Development? In: The European City and Green Space; London, Stockholm, Helsinki and S:t Petersburg, 1850-2000 (Ed. Peter Clark), Historical Urban Studies Series (Eds. Jean-Luc Pinol & Richard Rodger), Ashgate Publishing Limited, Aldershot, pp. 159-174
^ Bredare definition enligt Kungliga Djurgårdens Förvaltning, se deras karta.
^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 15 september 2007. https://web.archive.org/web/20070915164306/http://www.sbk.stockholm.se/op/KULT.htm. Läst 21 januari 2009.
^ Det var eventuellt praktiskt i samband med skapandet av Ekoparken att dra gränsen här, där bebyggelse och industrier delar av parkområdet.
^ Harlén, Hans (1998). Stockholm från A till Ö., del 1, Innerstaden. Älvsjö: Brännkyrka hembygdsförening. sid. 97-98. Libris 2506698. ISBN 91-630-6771-4
^ Ekoparken - kunglig mark (2004), ISBN 91 88238 47 4, s. 31
^ Utgren (2004), s. 30
^ Brusewitz (1969), s. 109
^ Utgren (2004), s. 29
^ ”Prins Eugens ek”. norgig.com. http://norgig.com/uj/waldemar/se/index.html.
^ Djurgårdsvandringar, sida 71
^ [a b] Stockholms gatunamn, sida 23
^ Valdemarsön i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)
^ Djurgården i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
^ [a b c d e f g] Ombyggnadsår
^ Jmf Diskussion:Sirishov
^ ”Områdesfakta Djurgården” (PDF, 171 kB). Stockholms stad. 2018. http://statistik.stockholm.se/omradesfakta/pdf/12302_SVE.pdf. Läst 29 september 2018.

Litteratur (urval)

Björn Hasselblad (1990). Djurgårdsvandringar på Norra och Södra Djurgården. Djurgårdsdistribution. ISBN 9789197041805
Eriksson, Albert (1904). ”En promenad rundt Djurgården”. Boken om Stockholm i ord och bild: sid. 467-487. https://runeberg.org/bokomsto/0470.html. Libris 11255621
Brusewitz, Gunnar (1969). Stockholm, staden på landet. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 1789588
Jan Mårtenson (2007). Kungliga Djurgården. Stockholm: Wahlström & Widstrand. ISBN 9789146216018
Stahre, Nils-Gustaf; Fogelström, Per Anders (1986). Stockholms gatunamn: innerstaden. Monografier utgivna av Stockholms stad (återtryck av del av 1:a upplagan). Stockholm: Liber/Allmänna förlaget. Libris 7269073. ISBN 91-38-90777-1
Ekoparken - kunglig mark..., Lennart Utgren, Gullers Förlag, 2004, ISBN 91-88238-47-4
Holm, L & Schantz, P. (red.) 2002. Nationalstadsparken – ett experiment i hållbar utveckling. Studier av värdefrågor, lagtillämpning och utvecklingslinjer. Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (FORMAS), Stockholm.
Schantz, P. 2006. The Formation of National Urban Parks: a Nordic Contribution to Sustainable Development? I: The European City and Green Space; London, Stockholm, Helsinki and S:t Petersburg, 1850-2000 (Ed. Peter Clark), Historical Urban Studies Series (Eds. Jean-Luc Pinol & Richard Rodger), Ashgate Publishing Limited, Aldershot.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Djurgården.
Bilder & media
Karta över ön Djurgården
Krogsväng 1 maj på Djurgården 1818. Läst 2019-09-27.

[1] Kay G. Englund (2000). Djurgården i ord och bild : illustrerad minnes- och handbok, omfattande södra eller egentliga Djurgården och närmast belägna områden på norra Djurgården. Stockholm: Rekolid

[2] Schantz, P. 2006. The Formation of National Urban Parks: a Nordic Contribution to Sustainable Development? In: The European City and Green Space; London, Stockholm, Helsinki and S:t Petersburg, 1850-2000 (Ed. Peter Clark), Historical Urban Studies Series (Eds. Jean-Luc Pinol & Richard Rodger), Ashgate Publishing Limited, Aldershot, pp. 159-174

[3] Bredare definition enligt Kungliga Djurgårdens Förvaltning, se deras karta.

[4] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 15 september 2007. https://web.archive.org/web/20070915164306/http://www.sbk.stockholm.se/op/KULT.htm. Läst 21 januari 2009.

[5] Det var eventuellt praktiskt i samband med skapandet av Ekoparken att dra gränsen här, där bebyggelse och industrier delar av parkområdet.

[6] Harlén, Hans (1998). Stockholm från A till Ö., del 1, Innerstaden. Älvsjö: Brännkyrka hembygdsförening. sid. 97-98. Libris 2506698. ISBN 91-630-6771-4

[7] Ekoparken - kunglig mark (2004), ISBN 91 88238 47 4, s. 31

[8] Utgren (2004), s. 30

[9] Brusewitz (1969), s. 109

[10] Utgren (2004), s. 29

[11] ”Prins Eugens ek”. norgig.com. http://norgig.com/uj/waldemar/se/index.html.

[12] Djurgårdsvandringar, sida 71

[Stockholms_gatunamn,_sida_23-13] [a b] Stockholms gatunamn, sida 23

[14] Valdemarsön i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)

[15] Djurgården i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)

[omb-16] [a b c d e f g] Ombyggnadsår

[17] Jmf Diskussion:Sirishov

[:0-18] ”Områdesfakta Djurgården” (PDF, 171 kB). Stockholms stad. 2018. http://statistik.stockholm.se/omradesfakta/pdf/12302_SVE.pdf. Läst 29 september 2018.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

Navigation

Navigering

Temaportaler