Diyarbakır
| Diyarbakır (Dîyarbekir) | |
| Amed | |
| Stad | |
 | |
| Land |  Turkiet |
|---|---|
| Provins | Diyarbakır |
| Koordinater | 37°54′38″N 40°14′03″Ö / 37.91056°N 40.23417°Ö |
| Folkmängd | |
| - centralort | 926 275 (2015)[1] |
| Borgmästare | Adnan Selçuk Mızraklı (HDP) |
| Tidszon | TRT (UTC+3) |
| Geonames | 316541 |
 Stadens och provinsens läge i Turkiet. | |
| Webbplats: http://www.diyarbakir-bld.gov.tr/ | |
Diyarbakır (syriska ܐܡܝܕ Amed, armeniska Dikranagerd, kurdiska Amed) är en stad med cirka 930 000 invånare (2015)[1] vid floden Dicles, i provinsen Diyarbakır i sydöstra Turkiet. Diyarbakır är beläget i den bördiga halvmånen. Staden har en stor kurdisk befolkning och har varit ett centrum för den kurdiska självständighetsrörelsen. Diyarbakırs fästning och trädgårdsanläggningarna runt staden blev år 2015 upptagna på Unescos världsarvslista.[2][3]
Infrastruktur och industri
Staden består av de fyra kommunerna Bağlar, Kayapınar (en förortskommun som slogs samman med Diyarbakır 2008), Sur (som omfattar den äldre delen av staden) och Yenişehir. Dessa administreras gemensamt inom storstadskommunen Diyarbakır Büyükşehir Belediyesi.
Diyarbakır är ett kommunikationscentrum. Flyg- och järnvägsförbindelser finns med huvudstaden Ankara. Industrin framställer bland annat bomulls- och ylletextilier samt kopparprodukter. Den är också sedan gammalt känt för sina filigranarbeten i guld och silver.[2]
Historia
Diyarbakir är det moderna namnet på den forntida assyriska staden Amid som ligger vid floden Tigris. Staden omnämns för första gången i assyriska utgrävningar och reducerades senare till en provins i det neo-assyriska riket. Staden koloniserades under 200-talet av romarna, som kallade den "Amida". Staden stärktes och utvidgades av kejsar Konastantin II som också reste nya murar runt staden 349. Efter en lång belägring föll staden för den persiske kungen 359. Staden erövrades många gånger mellan romare och perser.[4] Amid blev en viktigt religiös centra för syrisk-ortodoxa kyrkan på 400-talet med biskopssäte för metropoliten. Den syrisk-ortodoxe biskopen John Saoro (483–503) byggde den cirka 200 m långa stenbron med tio bågar över floden Tigris som än idag finns bevarad. Likaså finns kyrkan från 600-talet (Guds Moder Marias Kyrka, MeryemAna Kilisesi) kvar.[5] Amid var i bysantinsk besittning när den erövrades av araberna runt 640. Staden fick sitt nya namn av stammen Bakr som slog sig ner i området (diyar betyder distrikt).[4] Från 1034 till och med 1134 residerade patriarken för syrisk-ortodoxa kyrkan i staden.[6][7] 1515 blev Diyarbakır osmanskt.[2] Staden omges av basaltmurar med många torn och ett citadell.[2] Från 1552 till omkring 1830 hade syrisk-ortodoxa kyrkan sitt säte i staden.
Diyarbakir upplevde många oroligheter i början av 1900-talet. I slutet på 1800-talet och under första världskriget flydde och dödades en stor del av stadens kristna invånare (armenier och assyrier) från staden i samband med det armeniska folkmordet som begicks på order av centralregeringen i Istanbul. Efter att Osmanska riket hade kapitulerat försökte franska trupper besätta staden. Under 1925 var staden ett centrum för det kurdiska upproret mot Kemal Atatürk. Idag är majoriteten av stadens invånare kurder.
Staden har sedan dess varit ett centrum för den kurdiska självständighetsrörelsen. Efter att det Kurdiska arbetarpartiet, PKK, inledde ett gerillakrig i sydöstra Turkiet 1984 blev staden dess bas. Under denna konflikt ökade befolkningen kraftigt när människor från närliggande områden där strider pågick flydde till staden. I staden var även turkiska Hezbullah aktiv i början av 1990-talet när denna grupp utförde attentat mot oppositionella kurder.
Efter att PKK utlyst ett ensidigt vapenstillestånd 1999 och den turkiska regeringen den 30 november 2002 avskaffade undantagstillståndet som gällt i 15 år återställdes lugnet. I mars–april 2006 utbröt dock ånyo demonstrationer som eskalerade i sammandrabbningar med polis och våldsamheter, med flera dödsoffer som följd.
Världsarvet
Området omfattar den inre befästningen, İçkale, och en nästan 6 km lång stadsmur med cirka 70 torn, portar och inskriptioner. Hevsels trädgårdar är en grön länk mellan staden och floden som försörjde staden med mat och vatten.[3][8]
Stadsmur
Hevsels trädgårdar
Armeniska kyrkan
Övrigt
I filmen Tillbaka till Ararat (1988) av PeÅ Holmquist och Susanne Khardalian besöks stadens enda kvarvarande armeniska kyrka. Filmen belönades med en Guldbagge för "Bästa svenska film".
Stig Strömholm citerar i en artikel i Svenska Dagbladet om ett helt annat ämne[9] 1700-talsförfattaren Jacob Jonas Björnståhl, som i ett resebrev skrev: "Huru få äro de som veta att Diarbekir i Mesopotamien är den gamla Amida, kallad tillförne Tiganocerta." Citatet tas som exempel på att det som fascinerar forskaren inte nödvändigtvis är intressant för andra personer.
Sport
Fotboll
- Amed SFK
- Diyarbakırspor
- Diyarbekirspor
Kända personer
- Suzan Samanci, författare
Referenser
- ^ [a b] United Nations; World Urbanization Prospects: The 2014 Revision, Annual Population of Urban Agglomerations with 300,000 Inhabitants or More in 2014, by Country, 1950-2030 (excelfil) Arkiverad 11 november 2014 hämtat från the Wayback Machine. Läst 12 december 2015.
- ^ [a b c d] ”Diyarbakır”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/diyarbakir. Läst 11 december 2015.
- ^ [a b] ”Diyarbakır Fortress and Hevsel Gardens Cultural Landscape” (på engelska). UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/list/1488/. Läst 11 december 2015.
- ^ [a b] ”Diyarbakir | Turkey”. Encyclopedia Britannica. http://global.britannica.com/place/Diyarbakir-Turkey. Läst 11 december 2015.
- ^ TURABDIN sid 335
- ^ TURABDIN sid 335–337
- ^ Den Dolda Pärlan Vol I, sid 72
- ^ ”Diarbekr”. Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant. 1 januari 1880. sid. 1148. https://runeberg.org/nfac/0580.html. Läst 11 december 2015.
- ^ Västgötens akademiska flit ledde till Wien Arkiverad 2 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine., SvD 2011-09-16
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Diyarbakır.
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Gomada, Licens: CC BY-SA 3.0
Defensive walls in Diyarbakir, 2008
Författare/Upphovsman: MikaelF, Licens: CC BY-SA 3.0
Baxçeyên Hewselê, Amed, 2010.
Författare/Upphovsman:
- Diyarbakirmosque218.jpg:Soman
- Diyarbakr Western City Wall.JPG: Bjørn Christian Tørrissen
- Seyrangeha Parkormanê Amed 2010.JPG: MikaelF
- Deriyê Çiyê Amed 2010.JPG: MikaelF
- OnGozluBridge.jpg: Noumenon
- Nebi Mosque (6526104263).jpg: Magnus Manske
- Gazi Pavillion.jpg: Cemallamec
- Minareya Çarling Amed 2010.JPG:MikaelF
From left to right and from top to bottom: 1) Ali Pasha Mosque; 2) Nebi Mosque; 3) Seyrangeha Park; 4) Dört Ayakli Minare Mosque; 5) Deriyê Çiyê; 6) On Gözlü Bridge (or Silvan Bridge), over Tigris River; 7) Diyarbakır City Wall; 8) Gazi Pavillion (Gazi Köşkü)
The wreckage of a collapsed building, Diyarbakır, Turkey.
Författare/Upphovsman: Dosseman, Licens: CC BY-SA 4.0
"St. Giragos is an Armenian Orthodox Church in Diyarbakır, which although out of use has recently been renovated in part as a sign of reconciliation with the Christian community. It was reopened on 23 October 2011 as "Turkey’s first church to be revived as a permanent place of worship" and also houses an Armenian museum - the first of its kind in Anatolia.
It was seen as one of the largest and most important Armenian churches in the Middle East, with seven altars. It was closed during the Armenian Genocide in 1915-1916, and was returned to the local Armenian community in 1960, although due to emigration in the 1970s and 1980s the local Armenian community was much diminished. According to some art historians, the church is the largest in the Middle East. The complex sprawls over 3,200 square meters and includes priests’ houses, chapels and a school. The church was seized by the German army in 1913 and served as their local headquarters until 1918, when it was converted into a fabric warehouse. Ayık [I guess part of the information came from some interview that mentioned who this spokesperson was D.O.] also said St. Giragos had several unique architectural features. "Churches normally have one altar but St. Giragos has seven altars. Its original roof was covered with the earth from around the region. We will do it again. The earth has been stripped of seeds to prevent the growth of plants. It should also be vented regularly, every year." The chairman, whose family is originally from the southeastern province, said the church was handed over to the foundation by the General Directorate of Foundations in the 1950s and continued providing church services until 1980. After the founding of the Turkish Republic in 1923, it was used as a state warehouse for canvas and fabrics, and then, despite sporadic efforts by the dwindling Armenian community in Diyarbakır, it had been left to deteriorate and decay until 2009, when a few Armenians born in Diyarbakır but living in Istanbul, formed a Foundation Board under the auspices of the Armenian Istanbul Patriarchate, with the goal of reconstructing the church, as well as to start a legal process to reclaim title to the significant land holdings originally belonging to the church."
If I understood correctly there are about three services a year, but that may grow. The church has been awarded a Prize for Cultural Heritage of the EU in 2015.