Lagen i Division I 1985/1986. – Division I Norra – Division I Västra – Division I Östra – Division I Södra
Division I i ishockey 1985/1986 var säsongens näst högsta division i ishockey under denna säsong. Den spelades i fyra serier efter geografisk indelning. De två främsta lagen i varje grundserie gick vidare till Allsvenskan under våren. Kvarvarande lag fortsatte spela i sina serier som efter jul kallades fortsättningsserier. De två främsta lagen i Allsvenskan spelade final om en plats i Elitserien nästa säsong. Förloraren i finalen gick istället till kvalserien till Elitserien. Lag 3–6 i Allsvenskan gick vidare till playoff där de mötte de fyra vinnarna från fortsättningsserierna. Från playoff gick tre lag vidare till kvalserien till Elitserien och från kvalserien gick två lag vidare till Elitserien.
Sista laget i fortsättningsserien flyttades ner till Division II. Näst sista laget fick spela kvalserie om en plats i Division I till nästa säsong. I kvalet mötte de tre lag från Division II. Kvalet spelades i fyra serier, precis som grundserierna, och de två främsta lagen i varje serie blev kvalificerade för Division I nästa säsong.
Sedan förra säsongen hade Hammarby och Skellefteå flyttats ner från Elitserien och fem lag flyttats upp från Division II: Grums IK, Hofors HC, IFK Kiruna, Malmö IF och Skutskärs SK. IK Polar hade bytt namn till Sollefteå HK och VIK hockey hade flyttats från den västra serien till den östra.
Grundserierna spelades i fyra geografiskt indelade serier med 10 lag i varje serie som möttes i 18 omgångar. De två främsta lagen från varje serie gick vidare till Allsvenskan.
Division I Norra
I den norra serien var Skellefteå storfavorit. De hade fallit ur Elitserien säsongen före och hade nu som mål att ta sig tillbaka, något de också lyckades med. De tog 14 raka segrar tills Timrå lyckades få oavgjort och tog en poäng av dem. Det blev den enda tappade poängen för Skellefteå i grundserien. Bakom dem var det lite jämnare. CRIF, Piteå och Timrå kämpade om andraplaceringen. Timrå gick segrande ur den kampen med fem poängs marginal.[1]
Inför säsongen fanns tre förhandsfavoriter. S/G Hockey som gjort bra ifrån sig i Allsvenskan förra säsongen, Hammarby som flyttats ner från Elitserien samt Mora IK som skaffat ny tränare och siktade på Allsvenskan. Det blev också dessa lag, i nämnd ordning, som toppade serien vid halvtid.[2]
Huddinge, Örebro, Vita Hästen och VIK var de fyra topplagen i serien som emellanåt kallats "Lilla Elitserien" för den höga kvalitén på lagen. Örebro vann serien. Enligt somliga tack vare en domartabbe som godkände ett mål i slutminuterna mot Huddinge trots att en Örebro-spelare befann sig i målgården och hindrade Huddinges målvakt. Tvåan Huddinge fick sin plats i Allsvenskan i sista omgången strax före Norrköpingslaget Vita Hästen på samma poäng. VIK från Västerås hade varit en av favoriterna men knäcktes av två inledande förluster mot Huddinge och Örebro och kom sedan inte igen under grundserien.[3]
I den södra serien gick seriesegern och en allsvensk plats till förhandsfavoriten Västra Frölunda med fem poängs marginal. Den andra allsvenska platsen kneps av Troja ett poäng före hårdsatsande Rögle.[4]
Kvalificerade lag var de två främsta i respektive grundserie. Alla förhandsfavoriter klarade trycket och kvalificerade sig som väntat. Själva Allsvenskan blev däremot mycket mer dramatisk än förutspått innan Skellefteå till slut ändå vann och fick tillbaka sin plats i Elitserien.
Serien vanns av Piteå följt av CRIF som därmed tog de båda platserna till playoff. I botten låg de båda Kiruna-lagen vilket ledde till att röster höjdes för att ärkefienderna borde samarbeta för ett sammanhållet Kiruna-lag. Vinnare av poängligan blev Jan Nilsson, IFK Kiruna, med 42 poäng (21+21) på 30 matcher.[1]
De två playoff-platserna togs helt väntat av Mora och Sundsvall. I botten låg Hofors och Malung på samma poäng när de möttes i en avgörande match i Malung. Hofors gick segrande ur den matchen och det avgjorde att Malung flyttades ner till Division II.[2]
Fortsättningsserien vanns av VIK strax före Vita Hästen som hade 8 poängs marginal till trean Mariestad. Seriens överraskning var nykomlingen Grums som spelade jämnt mot många av storlagen och även tog poäng mot några av dem. Deras skyttekung Uno Johansson vann poängligan med 55 poäng på 42 matcher (41+14). Två bottenlag låg 23 poäng efter de övriga. Striden dem emellan avgjordes i sista omgången där Westmannia lyckades slå in en puck i Vita Hästens tomma bur när de tagit ut sin målvakt i ett försök att vinna serien före VIK. Därmed blev det Skövde som flyttades ner till Division II.[3]
Den andra halvan av serien dominerades av Skåne-lagen Rögle och Malmö, de senare nykomlingar i serien. I Rögle var målvakten Kent "Sviss" Svensson en nyckelspelare som starkt bidrog till framgångarna. Laget släppte endast in 98 mål på 32 omgångar. Malmös styrka var istället att göra mål. Hela 199 st under säsongens seriespel. Skånelagens överlägsenhet visade sig i att det skiljde inte mindre än 15 poäng till trean Mölndal.
I botten kämpade de forna småländska storlagen Nybro och Tingsryd för att undvika kvalplatsen. De båda lagen möttes i en avgörande match i Victoriahallen i den näst sista omgången. Nybro vann med 9–6 och Per Lehtonen, som lämnat Tingsryd för Nybro, blev matchvinnare. Till den sista omgången övertalades Nybros backjätte Åke "Älgen" Elgström, som egentligen ville sluta, att göra comeback i den tuffa bortamatchen mot Rögle som till slut vanns med uddamålet 3–2. Tingsryd tvingades till kval i vad som blev deras sämsta säsong sedan 1960-talet. Allra sist i serien blev Hanhals som inte orkat få ihop mer än 7 poäng på hela säsongen och därmed flyttades ner i Division II. Detta trots serieseger förra säsongen. Vinnare av poängligan blev Mike Walsh, Malmö IF med 68 poäng (44+24).[4]
Till playoff kom de två främsta lagen från varje fortsättningsserie samt lag 3–6 från Allsvenskan som anslöt i playoff 2. De två segrande lagen kvalificerade sig för kvalserien till Elitserien. De största överraskningarna var Sundsvall och Malmö IF, de senare nykomlingar i Division I. Malmö fortsatte att överraska även i playoff genom att besegra Mora. Sundsvall höll stånd bra mot Rögle men förlorade sina matcher med uddamålet.
Till den andra omgången gick bara lag från den södra och den östra serien vidare. Där mötte de lag 3–6 från Allsvenskan. Hammarby, S/G, Örebro och VIK tog sig vidare till den tredje omgången. Hammarby fick dock sin första matchförlust mot Rögle på nio matcher.
I den tredje omgången lottades de båda lagen S/G och Hammarby från den västra serien mot varandra. Hammarby vann enkelt två matcher och var därmed vidare till kvalserien. I den andra matchserien möttes VIK och Örebro. VIK vann även de efter två matcher. I den andra fick nästan &&&&&&&&&&&07000.&&&&&07 000 lyckliga Västeråsare se sitt lag göra hela 6–1 i första perioden.[5]
VIK Hockey och Hammarby vidare till kvalserien till Elitserien.
Kvalserien till Elitserien
Till kvalserien var näst sista laget i Elitserien kvalificerat tillsammans med förloraren av den Allsvenska finalen och de två vinnarna i playoff: Modo, Huddinge, Hammarby och VIK. Modo gick vinnande ur kvalet och behöll därmed sin plats i Elitserien.
Kval till Division I
De tre topplagen från varje division-serie gick vidare till playoff inom sin region. Segrarna från playoff gick vidare till kvalserien till Division I.[6]
^ [ab] Lonte Lindgren (1986). ”Det var lätt för 'nya' Skellefteå, men sedan var kosten mager”. Ishockey 1986 (Vällingby: Brunnhages Förlag): sid. 200–203. ISSN0347-2221.
^ [ab] Carl-Johan Goth (1986). ”Inga överraskningar S/G och Hammarby i topp”. Ishockey 1986 (Vällingby: Brunnhages Förlag): sid. 209–212. ISSN0347-2221.
^ [ab] Perarne Sanglert (1986). ”'Lilla Elitserien' toppades av Örebro och Huddinge”. Ishockey 1986 (Vällingby: Brunnhages Förlag): sid. 204–208. ISSN0347-2221.
^ [ab] Sven Elofsson (1986). ”Malmö och Rögles nyförvärv gav serien liv”. Ishockey 1986 (Vällingby: Brunnhages Förlag): sid. 213–216. ISSN0347-2221.
^Perarne Sanglert (1986). ”Modos kvalrutin tog ut sin rätt”. Ishockey 1986 (Vällingby: Brunnhages Förlag): sid. 222–227. ISSN0347-2221.
^”Play off och kval till division I”. Ishockey 1986 (Vällingby: Brunnhages Förlag): sid. 253. 1986. ISSN0347-2221.