Diversifiering

Diversifiering är att sträva efter att arbeta med flera olika produkter/lösningar för att nå sitt mål, ofta lönsamhet av investering. Det är en metod för minimering av risk, metoden är robustare än redundans och kan tillämpas inom olika områden såsom ekonomi samt utformning av mekaniska och elektriska system.

Inom ekonomi innebär diversifiering att skapa en bredd inom en företagskoncern och därmed minska riskerna. En koncern som är en ensidig produktion diversifierar sig och skaffar fler produktionsområden. Nyttan av diversifiering är långtifrån klar; flera koncerner har diversifierat sig men senare gått tillbaka till sina kärnverksamheter. Kända exempel är fordonskoncernerna Volvo och Daimler-Benz som under 1980-talet diversifierade sig genom uppköp men under 1990-talet sålde av dessa dotterbolag då man fann att man var tvungen att koncentrera sig på kärnverksamheten.

Två system eller komponenter som utför samma funktion, men genom olika mekanismer (jmf. hängsle och livrem som båda håller uppe byxor, men på olika sätt) är exempel på diversifiering av funktioner.

Diversifiering beskrivs i SSMFS 2008:17 (Strålsäkerhetsmyndighetens föreskrifter om konstruktion och utförande av kärnkraftsreaktorer) som "två eller flera alternativa system eller komponenter som oberoende av varandra utför samma säkerhetsuppgifter men på principiellt olika sätt eller genom att ha olika egenskaper". Den finska myndigheten STUK ger i DIREKTIV YVL 2.0 / 1.7.2002 följande praktiska exempel på diversifieringar i funktionsprinciper "styrventiler som fungerar med elektricitet eller pneumatik och nödkylningssystem som fungerar passivt eller som är försedda med pumpar."^[1] Ett exempel på diversifiering av säkerhetssystemen på en cykel eller i en bil är att det finns både fot- och handbroms.^[2]

Inom finansvärlden är ett exempel på en icke-diversifierad portfölj att endast äga en aktie.^[3][4][5] Det är riskabelt; det är inte ovanligt att en enskild aktie faller med 50% på ett år. En portfölj med 20 aktier faller inte ofta så mycket, särskilt inte om de är slumpmässigt utvalda. Om en aktie väljs från en rad olika branscher, företagsstorlekar och tillgångstyper är risken för en nedgång på 50% ännu mindre, eftersom detta kommer att mildra eventuella trender i den branschen, företagsklassen eller tillgångstypen.^[6][7]

Tillgångsallokering är processen att fördela en investeringsportfölj mellan olika tillgångsslag.^[8] De vanligaste tillgångsfördelningsmodellerna är 60/40 (60% aktier och 40% obligationer) och 70/30 (70% aktier och 30% obligationer).^[9]

Ibland är citaten 30, men de kan vara så låga som 10, förutsatt att de är noggrant utvalda. Detta är baserat på John Evans och Stephen Archers resultat. På liknande sätt rapporterades i en bok från 1985 att det största värdet av diversifiering kommer från de första 15 eller 20 olika aktierna i en portfölj. Ett större antal aktier minskar prisvolatiliteten.

Med tanke på fördelarna med diversifiering rekommenderar många experter maximal diversifiering, även känd som "köp av marknadsportfölj".^[10][11] Det är inte lätt att definiera denna portfölj. Den tidigaste definitionen kommer från modellen för prissättning av kapitaltillgångar, som hävdar att maximal diversifiering uppnås genom att köpa en proportionell andel av alla tillgängliga tillgångar. Detta är tanken bakom indexfonder.

Om de tidigare avkastningsförväntningarna för alla tillgångar i portföljen är identiska, kommer den förväntade avkastningen för den diversifierade portföljen att vara identisk med den för den odiversifierade portföljen. Vissa tillgångar kommer att utvecklas bättre än andra, men eftersom det inte är känt i förväg vilka tillgångar som kommer att utvecklas bättre kan detta faktum inte användas i förväg.