Diakoni

Diakoni är ett från början grekiskt ord som betyder "tjänst" och används främst som begrepp inom den kristna kyrkan. Nationalencyklopedin beskriver diakoni som "kyrkans sociala ansvarstagande på olika områden". I Socialtjänstkommitténs kartläggning av det frivilliga sociala arbetet i Sverige definieras diakoni som "en verksamhet som i intention och handling har en primär välfärdsinriktning och som sker med anknytning till kyrklig huvudman" (SOU 1993:82, s. 61). Sveriges kristna råd formulerar (2014) sin diakonibeskrivning som följer: ”Diakoni är medmänsklig omsorg, grundad i Kristi kärlek, uttryckt i kyrkans liv, och vill genom barmhärtighet och solidaritet möta människor i utsatta livssituationer.”

Diakonalt arbete innebär bland annat att anställda och frivilliga medarbetare möter människor i olika utsatta situationer. Diakoni kan vara att ge stöd åt personer som utsatts för fysiskt eller psykiskt våld, eller är sjuka eller ensamma. Framför allt i anslutning till olika kristna klosterordnar har i främst äldre tider diakonalt arbete utförts med vård av sjuka och nödlidande och upprättande av hospital och andra hjälpinrättningar i kyrklig närhet.

En kyrklig diakoni återupprättades i de lutherska kyrkorna under 1800-talet som en frivillig rörelse med kvinnliga diakonissor vid särskilda moderhus (I Sverige: Ersta diakoni, Samariterhemmet, Vårsta diakoni och Bräcke diakoni) samt manliga diakoner (Stora Sköndal). I Svenska kyrkan har diakonin på senare tid knutits starkare till stiften.

Diakoni i Svenska kyrkan

Vid mitten av 1800-talet instiftades utbildningar för diakonissor i Sverige. Dessa utbildningar var inom vårdsektorn och har utvecklats vidare till det som i dag är sjuksköterskeutbildningen. Genom reviderad lagstiftning skedde under 1960-talet en förändring i diakonernas arbetsbeskrivning och yrket fick en mer socialt vårdande karaktär. I samband med detta tillkom Diakoninämnden som ett stöd för kyrkans församlingar i deras diakonala arbete. [1] En stor förändring kom år 1942 då en vigning för diakoner och diakonissor skrevs in i kyrkohandboken[2]. Därmed erkändes diakonämbetet som vigningstjänst i den svenska kyrkan. Det innebar att kvinnor för första gången kunde vigas till kyrklig tjänst i Sverige.

Svenska kyrkan beskriver det diakonala arbetet på sin hemsida:

"Det övergripande uppdraget i Svenska kyrkans diakonala verksamheter är att utifrån kristen tro vara med och skapa ett gott samhälle."[3]

Diakonin är inte ett uppdrag enbart ämnat åt den som är vigd till diakon utan ett uppdrag till alla kristna[3]. Diakonen har dock ett särskilt ansvar för det diakonala arbetet och viger sitt liv till det diakonala uppdraget i de vigningslöften som diakoner avger vid sin vigning[4].

Svenska diakoni-institutioner

Diakonianstalter i övriga Norden (urval)

Källor

  1. ^ Brohed, Ingemar (2005). Sveriges kyrkohistoria: Religionsfrihetens och ekumenikens tid. sid. 199 
  2. ^ Brohed, Ingemar. Svensk kyrkohistoria: Religionsfrihetens och ekumenikens tid. sid. 200f 
  3. ^ [a b] ”Diakoni – kyrkans omsorg”. www.svenskakyrkan.se. https://www.svenskakyrkan.se/diakoni. Läst 22 maj 2019. 
  4. ^ ”Biskopsbrev - Kallad till präst och diakon i Svenska kyrkan”. https://www.svenskakyrkan.se/filer/Kallad%20till%20diakoni%20och%20präst%20i%20Svenska%20kyrkan%20(%202014).pdf. Läst 22 maj 2019.