Dia (måne)
- För andra betydelser, se Dia.
| Dia | |
 Animation av bilder tagna av Canada-France-Hawaii Telescope. | |
| Upptäckt | |
|---|---|
| Upptäckare | Scott S. Sheppard, D.C. Jewitt, Y. Fernandez och G. Magnier[1] |
| Upptäcktsdatum | 2000 |
| Beteckningar | |
| Alternativnamn | S/2000 J11, Jupiter LIII |
| Uppkallad efter | Dia |
| Omloppsbana | |
| Excentricitet | 0,248 |
| Siderisk omloppstid | 287 |
| Inklination | 28,273° |
| Måne till | Jupiter |
| Fysikaliska data | |
| Medelradie | ~2 km |
| Medeldensitet | ~2,6 |
| Albedo | 0,04 |
| Hitta fler artiklar om astronomi med | |
Dia eller S/2000 J11 är en av Jupiters mindre månar. Den upptäcktes 2000 av en grupp astronomer vid University of Hawaii under ledning av Scott S. Sheppard. Den har fått sitt namn efter i någon av alla gestalter i den grekiska mytologin, kallad Dia.
Omloppsbanans egenskaper
Dia roterar kring Jupiter på ett avstånd av ca 12 555 000 km på 286 dagar 22, timmar och 48 minuter. Omloppsbanan har en lutning på 28,273° i förhållande till Jupiters ekvatorialplan.
Den tillhör Himalia-gruppen som består av fem månar som roterar kring Jupiter mellan de galileiska månarna och de yttre månarna på ett avstånd mellan 11 000 000 km och 13 000 000 km med en lutning på ca 27,5°. Dia är minsta bland dessa månar.[1]
Fysiska egenskaper
Dia är ca 4 km i diameter och man har uppskattat densiteten till 2600 kg/m3. Den är troligtvis till största delen uppbyggd av silikater och har en mörk yta med en albedo på 0,04. Den skenbara magnituden är cirka 22,4.
Referenser
- ^ [a b] ”Dia” (på engelska). In depth; by the numbers. NASA Science. 5 december 2017. Arkiverad från originalet den 14 juli 2019. https://web.archive.org/web/20190714184912/https://solarsystem.nasa.gov/moons/jupiter-moons/dia/in-depth/. Läst 14 juli 2019.
Externa länkar
| ||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
This composite includes the four largest moons of Jupiter which are known as the Galilean satellites. The Galilean satellites were first seen by the Italian astronomer Galileo Galilei in 1610. Shown from left to right in order of increasing distance from Jupiter, Io is closest, followed by Europa, Ganymede, and Callisto.
The order of these satellites from the planet Jupiter helps to explain some of the visible differences among the moons. Io is subject to the strongest tidal stresses from the massive planet. These stresses generate internal heating which is released at the surface and makes Io the most volcanically active body in our solar system. Europa appears to be strongly differentiated with a rock/iron core, an ice layer at its surface, and the potential for local or global zones of water between these layers. Tectonic resurfacing brightens terrain on the less active and partially differentiated moon Ganymede. Callisto, furthest from Jupiter, appears heavily cratered at low resolutions and shows no evidence of internal activity.
North is to the top of this composite picture in which these satellites have all been scaled to a common factor of 10 kilometers (6 miles) per picture element.
The Solid State Imaging (CCD) system aboard NASA's Galileo spacecraft acquired the Io and Ganymede images in June 1996, the Europa images in September 1996, and the Callisto images in November 1997.
Launched in October 1989, the spacecraft's mission is to conduct detailed studies of the giant planet, its largest moons and the Jovian magnetic environment.Författare/Upphovsman: David Jewitt/Canadian Astronomy Data Centre, Licens: CC BY-SA 4.0
Animation of two images of Jupiter's irregular moon Dia (S/2000 J 11), taken by David Jewitt using the 3.6-meter Canada-France-Hawaii Telescope (CFHT) on 9 December 2001. Each image was taken approximately 80 minutes apart. Having an apparent magnitude of 23.1, Dia is very faint and markers are shown to indicate the moon's expected positions in the two frames. The moon is not visible in the second frame due to scattered light from Jupiter's bright glare from the top left corner, which reduces the visibility of fainter stars and moons. Dia was only observed once in 2001, and has not been observed since until its rediscovery in 2011. The raw image datasets used are 615453p, 615459p, and 615465p. For comparison, the star field in these images can be viewed at the CDS's Aladin star atlas.