Delta Serpentis

Delta Serpentis
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildOrmen
Rektascension15t 34m 48,19s[1]
Deklination+10° 32′ 19,92″[2]
Skenbar magnitud ()4,23 (0,04) (V)[2]
Stjärntyp
SpektraltypF0 IV + F0 IV[3]
B–V0,268 ± 0,008[4]
VariabeltypPulserande variabel av Delta Scuti-typ (DSCTC)[3]
Astrometri
Radialhastighet ()-41,50 ± 2,7[1] km/s
Egenrörelse (µ)RA: -71,48 ± 0,75[1] mas/år
Dek.: 3,64 ± 0,48[1] mas/år
Parallax ()14,30 ± 0,75[1]
Avstånd210 ± 11  (64 ± 3 pc)
Absolut magnitud ()-0,42[1]
Detaljer
Radie6,84[1] R
Luminositet121,47[1] L
Temperatur7 428[1] K
Andra beteckningar
13 Serpentis, AG+10 1827, HIC 76276, uvby98 100138918 ABV, AKARI-IRC-V1 J1534481+103218, HIP 76276, WDS J15348+1032AB, BD+11 2821IDS 15300+1052 AB, STF 1954AB, CSI+11 2821 3, IRAS 15324+1042, ADS 9701 AB, HD 138917J, UBV 13328[2]

Delta Serpentis (δ Serpentis, förkortat Delta Ser, δ Ser) som är stjärnans Bayerbeteckning, är en multippelstjärna belägen i den mellersta delen av stjärnbilden Ormen. Den har en skenbar magnitud på 4,23[2] och är synlig för blotta ögat där ljusföroreningar ej förekommer. Baserat på parallaxmätning inom Hipparcosuppdraget på ca 14,3[1] mas, beräknas den befinna sig på ett avstånd på ca 210 ljusår (ca 64 parsek) från solen.

Nomenklatur

Delta Serpentis var en del av den arabiska asterismen al-Nasaq al-Yamānī, "Södra linjen" av al-Nasaqān "De två linjerna".[5] tillsammans med α Serpentis (Unukalhai), ε Serpentis (Ba, Pa) δ Ophiuchi (Yed Prior), ε Ophiuchi (Yed Posterior), ζ Ophiuchi (Han) och Y Ophiuchi (Tsung Ching).[6] Enligt stjärnkatalogen i The Technical Memorandum 33-507 - A Reduced Star Catalog Containing 537 Named Stars var al-Nasaq al-Yamānī eller Nasak Yamani benämningen för två stjärnor: δ Serpentis som Nasak Yamani I och ε Serpentis som Nasak Yamani II.[7]

Egenskaper

Primärstjärnan Delta Serpentis A är en gul till vit underjättestjärna av spektralklass F0 IV.[3] Den har en beräknad radie som är ca 6,8[1] gånger större än solens och utsänder ca 120[1] gånger mera energi än solen från dess fotosfär vid en effektiv temperatur på ca 7 400 K.[1]

Delta Serpentis består av två dubbelstjärnor separerade med 66 bågsekunder. Följeslagare, Delta Serpentis B, är också en underjätte av spektraltyp F och magnitud +5,2.[1] A och B är åtskilda med 4 bågsekunder och har en omloppsbana runt sitt masscentrum med en omloppsperiod på 3 200 år. Stjärnorna Delta Serpentis C av 14:e magnituden och Delta Serpentis D av 15:e magnituden utgör den andra dubbelstjärnan i konstellationen.[1] De är separerade från varandra med 4,4 bågsekunder.

Delta Serpentis är en pulserande variabel av Delta Scuti-typ (DSCTC)[3]. Den har skenbar magnitud +4,23 och varierar i amplitud 0,04 med en period av 0,134 dygn eller 3,2 timmar.[3]

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] https://www.universeguide.com/star/deltaserpentis. Hämtad 2019-03-08.
  2. ^ [a b c d] ”Basic data: V* Del Ser – Double or multiple star” (på engelska). Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=Del+Ser&submit=SIMBAD+search. Läst 15 juni 2018. 
  3. ^ [a b c d e] ”Del Ser” (på engelska). The International Variable Star Index. AAVSO – American Association of Variable Star Observers. https://www.aavso.org/vsx/index.php?view=detail.top&oid=34969. Läst 15 juni 2018. 
  4. ^ van Leeuwen (2007). ”Hipparcos, the New Reduction” (på engelska). http://vizier.u-strasbg.fr/viz-bin/VizieR-5?-out.add=.&-source=I/311/hip2&HIP=76276. Läst 15 juni 2018. 
  5. ^ Kunitzsch, P., Smart, T., (2006). A Dictionary of Modern Star names: A Short Guide to 254 Star names and Their Derivations (Second Revised ed.). Cambridge, MA: Sky Publishing. p. 31. ISBN 1-931559-44-9.
  6. ^ Allen, R. H. (1963). Star Names: Their Lore and Meaning (Reprint ed.). New York, NY: Dover Publications Inc. p. 243. ISBN 0-486-21079-0. Retrieved 2010-12-12.
  7. ^ Jack W. Rhoads - Technical Memorandum 33-507-A Reduced Star Catalog Containing 537 Named Stars, Jet Propulsion Laboratory, California Institute of Technology; November 15, 1971.

Externa länkar

Media som används på denna webbplats

Golden star.svg
(c) I, Ssolbergj, CC BY 3.0
Gold-shaded star.
Serpens Caput IAU.svg
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Serpens Caput chart