Delfinen
- För andra betydelser, se Delfinen (olika betydelser).
| Delfinen | |
 | |
| Lista över stjärnor i Delfinen | |
| Latinskt namn | Delphinus |
|---|---|
| Förkortning | Del |
| Symbologi | Delfin |
| Rektascension | 20,7 h |
| Deklination | 13,8° |
| Area | 189 grad² (69:e störst) |
| Huvudstjärnor | 5 |
| Bayer/Flamsteedstjärnor | 19 |
| Stjärnor med exoplaneter | 5 |
| Stjärnor med skenbar magnitud < 3 | 0 |
| Stjärnor närmare än 50 ljusår | 0 |
| Ljusaste stjärnan | Rotanev, Beta Delphini (3,63m) |
| Närmaste stjärnan | HU Delphini (29,01 lå) |
| Messierobjekt | 0 |
| Meteorregn | Inga |
| Närliggande stjärnbilder | Räven Pilen Örnen Vattumannen Lilla hästen Pegasus |
| Synlig vid latituder mellan +90° och −70° Bäst synlig klockan 21:00 under september. | |
Delfinen (Delphinus på latin) är en av de mindre stjärnbilder på norra stjärnhimlen.[1][2][3] Den är en av de 88 moderna stjärnbilderna som erkänns av den Internationella astronomiska unionen.[4]
Historik
Delfinen var en av de 48 konstellationerna som listades av den grekiske astronomen Ptolemaios i hans samlingsverk Almagest.
Mytologi
Det finns flera myter kring denna stjärnbild. Enligt en av dem berättar att stjärnbilden är en av de delfiner som räddade livet på Arion när han kastats i havet och att det var Apollon som gjorde delfinen till stjärnbild. En annan historia berättar om att stjärnbilden föreställer delfinen som räddade Helle, när hon fallit i vattnet, (se Väduren). En annan historia berättar att en delfin letade reda på nereiden Amfitrite, när hon gömde sig för Poseidon, havets gud, och lyckades övertala henne att gifta sig med guden. Som tack för hjälpen gjorde Poseidon delfinen till en stjärnbild.[3]
Stjärnor
Det här är de ljusaste stjärnorna i konstellationen.[5]
- α - Sualocin (Alfa Delphini) är ett stjärnsystem som består av åtminstone sju olika stjärnor. Den har magnitud 3,77.
- β - Rotanev (Beta Delphini) är stjärnbildens ljusstarkaste stjärna, av magnitud 3,6.
- De båda stjärnorna namngavs första gången i Palermos stjärnkatalog från 1814, utan någon ledtråd till de märkliga namnen. Den brittiske astronomen Thomas Webb la flera årtionden senare märke till att namnen baklänges blev ”Nicolaus Venator”. Det var namnet på den italienske astronomen Giuseppe Piazzis assistent![5]
- γ - Gamma Delphini är en dubbelstjärna där stjärnorna är av magnitud 5,14 och 4,27.
- δ - Delta Delphini har magnitud 4,434.
- ε - Deneb Dulfim (Epsilon Delphini) är en blåvit jätte som varierar något i ljusstyrka, 3,95 – 4,03.
- ρ -Tso Ke (Rho Aquilae) är en stjärna som fram till 1992 tillhörde Örnens stjärnbild, när den fördes till Delfinen. Den är en vit dvärgstjärna i huvudserien med magnitud 4,94.
Djuprymdsobjekt
Stjärnhopar
- NGC 6934 (Caldwell 47) är en klotformig stjärnhop[3] av magnitud 8,9.
- NGC 7006 (Caldwell 42) är en annan klotformig stjärnhop av magnitud 10,6 som ligger på ett avstånd av 137 000 ljusår.
Nebulosor
- NGC 6891 är en liten planetarisk nebulosa av magnitud 10,5.
- NGC 6905 (”Blue Flash Nebula” på engelska på grund av dess starkt blå färg) är en lite större planetarisk nebulosa av magnitud 11,1.
Novor
- V339 Delphini (Nova Delphini 2013) är en nova som fick sitt utbrott den 14 augusti 2013.[6] Den har nu fått sin variabelbeteckning, V339 Delphini.
Referenser
- ^ Ian Ridpath och Wil Tirion (2007). Stars and Planets Guide. Princeton University Press, Princeton. ISBN 978-0-00-725120-9
- ^ ”De nutida stjärnbilderna”. Naturhistoriska Riksmuseet. http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/rymden/denutidastjarnbilderna.2277.html. Läst 19 januari 2014.
- ^ [a b c d] ”Delphinus Constellation”. http://www.constellation-guide.com/constellation-list/delphinus-constellation/. Läst 19 januari 2014.
- ^ http://www.iau.org/ The International Astronomical Union (IAU)
- ^ [a b] Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. ISBN 978-3-8331-4371-7
- ^ ”CBAT "Transient Object Followup Reports" PNV J20233073+2 046041”. IAU Central Bureau for Astronomical Telegrams. IAU. http://www.cbat.eps.harvard.edu/unconf/followups/J20233073+2046041.html. Läst 19 januari 2014.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Delfinen.
| |||||||||||||||||||
Media som används på denna webbplats
Författare/Upphovsman: Till Credner, Licens: CC BY-SA 3.0
Photography of the constellation Delphinus, the dolphin
Författare/Upphovsman: IAU and Sky & Telescope magazine (Roger Sinnott & Rick Fienberg), Licens: CC BY 3.0
IAU Delphinus chart
Författare/Upphovsman: NASA Hubble, Licens: CC BY 2.0
Caldwell 42, also known as NGC 7006, is one of 18 globular clusters in the Caldwell catalog. If you look at this Hubble image of the cluster closely, you may be able to spot several tiny background galaxies (which appear fuzzier and more extended than the cluster’s stars). Each of those distant island universes likely contains a hundred or more globular clusters of its own. Unlike open star clusters, which are smaller and more loosely bound, globular clusters are densely packed with hundreds of thousands of stars held in a roughly spherical shape by their mutual gravity.
Globular clusters like Caldwell 42 are relics of the galaxy’s earliest years. Since they were born as the nascent galaxy was forming, these clusters provide a glimpse backward in time and provide a hint of what the Milky Way was like billions of years ago. Studying globular clusters allows scientists to learn more about how the first stars formed in our galaxy and the role the clusters played in the galaxy’s development. However, Caldwell 42 has a very elongated orbit around the center of our galaxy, which might hint toward an extragalactic origin. It seems that some globular clusters may have once been independent dwarf galaxies that were later absorbed by the Milky Way.
The cluster is nestled in the diminutive constellation Delphinus and is best viewed in the late summer in the Northern Hemisphere or late winter in the Southern Hemisphere. It was discovered in 1784 by British astronomer William Herschel — the discoverer of dozens of celestial objects in the Caldwell catalog. Caldwell 42 isn’t terribly bright to begin with compared to other star clusters, so at its distance of about 135,000 light-years from Earth it’s really not the most impressive sight to most amateur astronomers. In a moderate-sized telescope, the magnitude-10.5 cluster appears as a dim, circular smudge. It is difficult to pick out individual stars in the cluster, though large amateur telescopes may be able to resolve a few of the cluster’s most vibrant stellar members.
This image, taken by Hubble’s Advanced Camera for Surveys, includes light detected at both visible and infrared wavelengths. When viewed in visible wavelengths alone, Caldwell 42 appears dimmer. This is because intervening dust between us and Caldwell 42 scatters some of the cluster’s visible light but lets the infrared light pass through. Hubble’s multi-wavelength view transforms this otherwise faint smudge into a dazzling spectacle, while helping astronomers analyze the cluster’s stars and investigate Caldwell 42’s history.
For more information about Hubble’s observations of Caldwell 42, see:
www.spacetelescope.org/images/potw1137a/
Credit: ESA/Hubble & NASA
For Hubble's Caldwell catalog site and information on how to find these objects in the night sky, visit:
www.nasa.gov/content/goddard/hubble-s-caldwell-catalog