Degelstål

(c) Ashley Dace, CC BY-SA 2.0
Deglar utanför hyttan vid degelstålbruket Abbeydale (nu museum), Sheffield.
Degeln töms i en gjutform.

Degelstål eller degelgjutstål är gjutstål framställt genom smältning i degel.

Degelstålsmetoden

Degelstålmetoden var, före götstålsprocessernas intåg under 1800-talets andra hälft, ett vanligt sätt att tillverka stål. Tillverkning av stål genom att smälta brännstål i deglar uppfanns i Sheffield, England år 1740.[1] Metoden, som var både dyr och omständlig, gav med rätt råvaror ett stål av yppersta kvalitet lämpat för eggverktyg och fjädrar. För att man skulle få fram ett hårt stål var kolhalten i det mjuka stångjärnet tvungen att höjas. Kol och stångjärn hettades därför tillsammans upp i en ugn. Järnet man fick fram där smiddes sedan ut till brännstål. Kvaliteten på stålet höjdes därefter ytterligare i degelstålugnen. Brännstålet smältes då ned i deglar, och på så vis blev kolhalten absolut jämn.

Degelstålsmetoden i Sverige

Sverige importerade under 1800-talet degelstål från England trots att själva råvaran, stångjärnet, producerades vid de svenska vallonbruken. Det ansågs nämligen att endast det svenska vallonjärnet kunde hålla måttet som råvara vid ståltillverkningen. År 1870 bildades emellertid Dannemora gjutstålsbolag vid Österbybruk i ett försök att ersätta den engelska importen med inhemsk produktion. Degelstål var svårt att tillverka, och det kom att dröja innan produktionen kom igång på allvar.

CRU-stål

Från 1859 införde Vikmanshyttans bruk en förbättrad variant av degelstålmetoden som kom att kallas CRU-stål efter den dåvarande bruksdisponenten Carl Reinhold Ulff.[2] Kolhalten i det färdiga stålet kunde styras genom att man ändrade på mängden järn, malm och kol som tillsattes i degeln.[1][3] Syret i järnmalmen (järnmalm består huvudsak av olika former av järnoxid) reagerade med kolet. En förutsättning för ett bra slutresultat var att man hade tillgång till en malm som hade en mycket låg halt av oönskade grundämnen. I Vikmanshyttan använde man järnmalm från Bispbergs gruva som levererade malm med en sällsynt hög halt av järn.[3] Under slutet av 1800-talet började man tillverka legerat stål, dvs stål som var legerat med andra metaller än järn.[4] Produktionen av degelstål minskade senare under 1900-talet, och har nu upphört.

Källor

  1. ^ [a b] Degelstål, Nordisk Familjebok, 1907
  2. ^ Vikmanshyttans förste bruksdisponent: Carl Reinhold Ulff
  3. ^ [a b] Källa: Torsten Gröning (född 1922), som fram till 1949 arbetade på laboratoriet vid bruket i Vikmanshyttan
  4. ^ CRU SJELFHÄRDANDE – ett stål som härdade sig självt?!

Media som används på denna webbplats

Crucible Steel near to Beauchief, Sheffield, Great Britain.jpg
(c) Ashley Dace, CC BY-SA 2.0
"Crucible steel" gets its name from the process to manufacture it. The right ingredients are added in a special secure room before being lowered into a furnaces for 3 hours and baked. This steel process was popular before the mass production from the Bessemer converter.

Abbeydale Industrial Hamlet is an industrial museum in the south of the City of Sheffield, England. The museum forms part of a former steel-working site on the River Sheaf, with a history going back to at least the 13th century. It consists of a number of dwellings and workshops that were formerly the Abbeydale Works—a scythe-making plant that was in operation until the 1930s—and is a remarkably complete example of a 19th century works. The works are atypical in that much of the production process was completed on the same site (in a similar manner to a modern factory).

The site is a scheduled ancient monument, the works are Grade I listed and the workers' cottages, counting house, and manager's house are Grade II* listed. Abbeydale Industrial Hamlet is run as a working museum, with works and buildings dating from between 1714 and 1876. The museum demonstrates the process making blister steel from iron and coke, then refining this steel using techniques that originated with Benjamin Huntsman's invention of the crucible steel process. The river provides water power via a water wheel. There are several wheels on the site for driving a tilt hammer, for the initial forging of the scythe blades; grinding machinery, which also has steam installed as backup for times of drought, and a set of bellows. The blades were also hand forged for finishing.

The museum is free to the public Sunday to Thursday between April and October.