de la Motte
| de la Motte | |
 | |
| Inflyttad | Inkom i slutet av 1500-talet till Sverige från Frankrike |
|---|---|
| Stamfar | Samson de la Motte |
 Sveriges riddarhus | |
| Introducerad | 1642-02-15 |
| Grad | adlig ätt nr 280 |
| Länk URL | Sida på riddarhuset.se |
| † Utslocknad i Sverige | |
| Utslocknad | Utflyttad till Finland före 1809 |
 Finlands riddarhus | |
| Introducerad | 1818 |
| Värdighet | ätt nr: 23 |
| † Utslocknad i Finland | |
| Utslocknad | 1886? |
| Svärdssidan | 1886 |
de la Motte är en urgammal fransk adelsätt som introducerades på svenska riddarhuset 1642 med numret 280.[1] Ätten immatrikulerades på Finlands riddarhus 1818 under numret 23.[2] Ätten är utslocknad.[3]
Ätten härstammar från den franska adelsmannen Samson de la Motte som var i svensk tjänst som major under belägringen av Wollmar slott 1601. Samson de la Motte erhöll förläningen av Lahis säteri i Sääksmäki socken 1600, vilket var ett av Hogenskild Bielkes förbrutna gods till staten.[4] Han befordrades till ryttmästare 1603 och erhöll 1613 herrgårdarna Lahis och Kandola i Sääksmäki, samt befordrades till generalmajor. Han dog omkring 1620.[5]
Samsons son Carl de la Motte var ryttmästare vid Viborgs läns kavalleriregemente 1643.[4] Han blev naturaliserad svensk adelsman 1642 och fick å ättens vägnar bli introducerad på svenska riddarhuset samma år under nummer 280.[1] Han blev major 1647. Carl de la Motte fick en son som förde ätten vidare på svärdssidan, Carl de la Motte. Denna senare Carl (son av Carl de la Motte) bevistade riksdagen 1660. Han var kaptenlöjtnant vid Åbo läns kavalleriregemente 1675 och ryttmästare vid överste von Budbergs karelska kavalleriregemente. Carl de la Motte var gift med Catharina Munck af Fulkila, dotter till presidenten i Åbo hovrätt Johan Munck nr 130 och Elisabeth Bure nr 126.[5][4]
Större delen av ätten var verksam inom militären samt bosatt i Finland. När Finland skildes från Sverige, immatrikulerades ätten 1818 på Finlands riddarhus på nummer 23.[2] Ätten kom därför att bli utgången i Sverige. I Finland utgick ätten på svärdssidan år 1886 och 1936 (efter) på spinnsidan.[3]
Ordet motte kommer från franskan, vars innebörd är "jordhög", vilket syftar på ordet motteborg som fungerar som en försvarsanläggning på konstgjord kulle.[1]
Referenslista
- ^ [a b c] Bäckmark, Magnus. Riddarhusets vapensköldar Band I Medeltid och vasatid. Stockholm: Riddarhusdirektionen, 2019.
- ^ [a b] ”Ätter och vapen - Finlands riddarhus”. www.ritarihuone.fi. https://www.ritarihuone.fi/sv/om/atter_och_vapen/view-162797-9123?left-162797=d. Läst 21 juni 2024.
- ^ [a b] ”de la Motte”. Minerva. https://minerva.riddarhuset.se/att/de-la-motte/. Läst 21 juni 2024.
- ^ [a b c] Ramsay, Jully. Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden. Helsingfors förlagsaktiebolaget Söderström & C:o, 1909-1916.
- ^ [a b] Elgenstierna, Gustaf. Den introducerade svenska adelns ättartavlor II. af Chapman–Fägerstråle, Stockholm. P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1926.
- ^ Klingspor, Carl Arvid. Sveriges ridderskaps och adels vapenbok. 1:a uppl. (Lundequistska bokhandeln, 1890).
Media som används på denna webbplats
Del av de la Mottes ättartavla
Klingspor, Carl Arvid. Sveriges ridderskaps och adels vapenbok. 1:a uppl. (Lundequistska bokhandeln, 1890).
Ätten de la Mottes adelsvapen