David Woodard

David Woodard
Woodard år 2018.
Woodard år 2018.
Levnad
FödelsenamnDavid James Woodard
Född6 april 1964
USA Santa Barbara, Kalifornien
Tonsättare
Epok/stilPostmodernism
InstrumentPiano
Familj
MakaSonja Vectomov
BarnMelia Ethel Woodard
John Floyd Woodard
Webbplatsdavidwoodard.com
Namnteckning
David Woodards namnteckning

David James Woodard (/ˈwʊdɑːrd/ (fil)), född 6 april 1964 i Santa Barbara i Kalifornien, USA, är en amerikansk dirigent och författare. Under 1990-talet myntade han termen prequiem, ett teleskopord av preemptive (ung. förebyggande) och requiem, för att beskriva sin buddhistiska praxis att komponera dedicerad musik som ska framföras under eller strax före personens död.[1][2]

Woodard har varit dirigent och musikdirektör vid minnesceremonier i Los Angeles, bland annat vid en ceremoni som hölls 2001 efter en olycka med bergbanan Angels Flight för att hedra bland andra den i olyckan omkomne Leon Praport och hans skadade fru Lola.[3][4] Han har även hållit requiems för vilda djur, bland annat för en brun pelikan som hittats torterad på en strand i Long Beach och som sedan avled.[5][6]

Det sägs att Woodard föredrar färgat bläck när han förbereder ett partitur.[7]

Oklahomabombaren Timothy McVeigh bad Woodard att hålla en prequiem-mässa inför sin avrättning i Terre Haute, Indiana.[8] Woodard såg ner på McVeighs "fruktansvärda gärning", men ville ändå trösta honom och gav sitt samtycke genom att uruppföra coda-avsnittet av sin komposition "Ave Atque Vale" med en lokal kyrkokör i St. Margaret Mary Church nära anstalten USP Terre Haute, inför en publik som bland annat inkluderade de vittnen som dagen efter skulle bevittna NcVeighs avrättning.[9] Efter uppförandet bad ärkebiskopen Daniel M. Buechlein och senare även kardinal Roger Mahony om påven Johannes Paulus II:s välsignelse av Woodards verk.[10][11][12]

Woodards replikor av Dreamachine, en psykoaktiv lampa, har ställts ut på konstmuseer över hela världen. Hans bidrag till litterära tidskrifter som Der Freund inkluderar skrifter om karma, växtmedvetande och den tysk-ariska bosättningen Nueva Germania.[13][14]

Utbildning

Woodard fick sin utbildning privat och vid The New School for Social Research och University of California, Santa Barbara.

Nueva Germania

2003 valdes Woodard till fullmäktigeledamot i Juniper Hills (Los Angeles County), Kalifornien. I egenskap som denna föreslog han ett vänortsförhållande med Nueva Germania i Paraguay, en före detta tysk arisk koloni.[15] För att genomföra sin plan reste Woodard till den vegetariska/feministiska utopin och träffade kommunledningen. Efter ett första besök och efter att ha mött en befolkning "i moraliskt och intellektuellt förfall"[16] valde han att inte fullfölja relationen, men hade i samhället funnit ett studieobjekt för senare skrifter. Han är särskilt intresserad av de prototranshumanistiska idéerna hos den spekulativa planeraren Richard Wagner och Elisabeth Förster-Nietzsche, som tillsammans med sin make Bernhard Förster grundade och bodde i den så kallade kolonin mellan 1886 och 1889.[17][18]

Woodard och Burroughs med Dreamachine, cirka 1997.

År 2004 komponerade Woodard körsången "Our Jungle Holy Land" som ett erkännande av de hållbara aspekterna av Nueva Germanias grundande ideal.[19][20]

Mellan 2004 och 2006 ledde Woodard flera expeditioner till Nueva Germania och fick stöd av USA:s dåvarande vicepresident Dick Cheney.[21] År 2011 gav Woodard den schweiziske författaren Christian Kracht tillstånd att publicera en del av deras privata korrespondens i boken Five Years (Fem år), utgiven av University of Hanovers bokförlag Wehrhahn Verlag[22], texterna handlar till stor del om Nueva Germania.[23] Om korrespondensen berättar den tyska tidningen FAZ: "[Författarna] utplånar gränsen mellan liv och konst".[24] Der Spiegel hävdar att Five Years [25] utgör "det andliga förarbetet" till Krachts efterföljande roman Imperium.[26]

Enligt Andrew McCann gjorde Woodard "en resa till det som finns kvar av platsen, där ättlingar till de ursprungliga bosättarna lever under drastiskt reducerade förhållanden" och han fick en känsla av att "främja samhällets kulturella profil och bygga en Bayreuth-opera i miniatyr på platsen för Elisabeth Förster-Nietzsches familjebostad".[27] Under de senaste åren har Nueva Germania tempererats till ett mer turistvänligt resmål, med bed and breakfasts och ett provisoriskt historiskt museum.

Dreamachine

Mellan 1989 och 2007 byggde Woodard kopior av Dreamachine (drömmaskin), en stroboskopisk apparat ursprungligen skapad av Brion Gysin och Ian Sommerville, som består av en slitsad cylinder av koppar eller papper som omsluter en elektrisk lampa på en motordriven bas av cocobolo eller furu.[28][29] Woodard hävdade att maskinen, när den observerades med slutna ögon, kunde utlösa mentala tillstånd som kan jämföras med rusmedel eller drömmar.[30]

Då han bidrog med en drömmaskin till William S. Burroughs visuella retrospektiv Ports of Entry på Los Angeles konstmuseum, LACMA, 1996[31][32] blev Woodard också vän med den äldre författaren och gav honom en drömmaskin av papper och furu kallad "Bohemian model" i samband med Burroughs 83:e och sista födelsedag.[33][34] Sotheby's auktionerade den förstnämnda maskinen till en privat samlare 2002,[35] och den sistnämnda maskinen är fortfarande utlånad från Burroughs dödsbo till Spencer Museum of Art i Lawrence, Kansas.[36] I en kritisk studie från 2019 omvärderar Beatforskaren Raj Chandarlapaty Woodards "banbrytande" strategi för den nästan bortglömda Dreamachine.[37]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 7 augusti 2021.

Anmärkningar

Noter

  1. ^ Carpenter, S., "In Concert at a Killer's Death", Los Angeles Times, 9 maj 2001.
  2. ^ Rapping, A., Porträtt av Woodard (Seattle: Getty Images, 2001).
  3. ^ Reich, K., "Family to Sue City, Firms Over Angels Flight Death", Los Angeles Times, 16 mars 2001.
  4. ^ Dawson, J., Los Angeles' Angels Flight (Mount Pleasant, SC: Arcadia Publishing, 2008), sid. 125.
  5. ^ Manzer, T., "Pelican's Goodbye is a Sad Song", Press-Telegram, 2 oktober 1998.
  6. ^ Allen, B., Pelican (London: Reaktion Books, 2019), sidd. 152–153.
  7. ^ Kracht, C., & Nickel, E., Gebrauchsanweisung für Kathmandu und Nepal: Überarbeitete Neuausgabe (München: Piper Verlag, 2012), sid. 173.
  8. ^ Günther, M., Gesichter Amerikas: Reportagen aus dem Land der unbegrenzten Widersprüche (Bottrop: Henselowsky Boschmann Verlag, 2006), sid. 30.
  9. ^ Siletti, M. J., Sounding the last mile: Music and capital punishment in the United States since 1976, avhandling under ledning av prof. J. Magee, University of Illinois at Urbana-Champaign, 2018, sidd. 240–241.
  10. ^ Wall, J. M., "Lessons in Loss", The Christian Century, 4-10 juli 2001, sid. 37.
  11. ^ Vloed, K. van der, Artikel om Woodard, Requiem Survey, 5 februari 2006.
  12. ^ Woodard, D., "Musica lætitiæ comes medicina dolorum", övers. S. Zeitz, Der Freund, Nr. 7, mars 2006, sidd. 34–41.
  13. ^ Carozzi, I., "La storia di Nueva Germania", Il Post, 13 oktober 2011.
  14. ^ Porombka, S., & Schütz, E. H., red., 55 Klassiker des Kulturjournalismus (Berlin: B&S Siebenhaar Verlag, 2008), sid. 247.
  15. ^ ”Populär historia - Nueva Germania”. 27 juli 2010. https://popularhistoria.se/civilisationer/sydamerika/nueva-germania. Läst 5 november 2022. 
  16. ^ Tenaglia, F., Momus—A Walking Interview (Turin/Milan: Noch Publishing, 2015), sidd. 39–40.
  17. ^ Kober, H., "In, um und um Germanistan herum", die tageszeitung, 18 maj 2006.
  18. ^ Lichtmesz, M., "Nietzsche und Wagner im Dschungel: David Woodard & Christian Kracht in Nueva Germania", Zwielicht 2, 2007, sidd. 28–31.
  19. ^ Scheidemandel, N., "Der Traum in der Maschine", Der Freund, Nr. 1, september 2004, sidd. 41–50.
  20. ^ Horzon, R., The White Book (Berlin: Suhrkamp, 2022), kap. 21. s 240–256
  21. ^ Epstein, J., "Rebuilding a Home in the Jungle", San Francisco Chronicle, 13 mars 2005. Arkiverad 9 oktober 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  22. ^ Woodard, "In Media Res", 032c, Sommaren 2011, sidd. 180–189.
  23. ^ Schröter, J., "Interpretive Problems with Author, Self-Fashioning and Narrator", i Birke, Köppe, red., Author and Narrator (Berlin: De Gruyter, 2015), sidd. 113–138.
  24. ^ Link, M., "Wie der Gin zum Tonic", Frankfurter Allgemeine Zeitung, 9 november 2011, sid. 32.
  25. ^ Kracht & Woodard, Five Years (Hannover: Wehrhahn Verlag, 2011).
  26. ^ Diez, G., "Die Methode Kracht", Der Spiegel, 13 februari 2012, sid. 102.
  27. ^ McCann, A. L., "Allegory and the German (Half) Century", Sydney Review of Books, 28 augusti 2015.
  28. ^ Allen, M., "Décor by Timothy Leary", The New York Times, 20 januari 2005. Arkiverad 22 april 2015.
  29. ^ Stirt, J. A., "Brion Gysin's Dreamachine—still legal, but not for long", bookofjoe, 28 januari 2005.
  30. ^ Woodard, programanteckningar, Program, Berlin, november 2006.
  31. ^ Knight, C., "The Art of Randomness", Los Angeles Times, 1 augusti 1996.
  32. ^ Bolles, D., "Dream Weaver", LA Weekly, 26 juli–1 augusti 1996.
  33. ^ USA:s ambassad, Prag, "Literární večer s diskusí", oktober 2014.
  34. ^ Woodard, "Burroughs und der Steinbock", Schweizer Monat, mars 2014, sid. 23.
  35. ^ Carpenter, "A vision built for visionaries", Los Angeles Times, 31 oktober 2002.
  36. ^ Spencer Museum of Art, Dreamachine, KU.
  37. ^ Chandarlapaty, R., "Woodard and Renewed Intellectual Possibilities", i Seeing the Beat Generation (Jefferson, NC: McFarland & Company, 2019), sidd. 142–146.

Externa länkar

Wikiquote har citat av eller om David Woodard.
Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats

D. Woodard and W. S. Burroughs with Dreamachine, 1997.jpg
Författare/Upphovsman: John Aes-Nihil, Licens: CC BY-SA 4.0
William S. Burroughs and David Woodard standing behind the Dreamachine Woodard gifted to Burroughs on the occasion of his final birthday
Pronunciation of the English surname Woodard.ogg
Författare/Upphovsman: Swmmng, Licens: CC BY-SA 4.0
Pronunciation of the English surname Woodard
David Woodard signature.svg
Författare/Upphovsman: BarunH, vectorised by cypp0847, Licens: CC0
Signature of David Woodard
DW2018.jpg
Författare/Upphovsman: idem, Licens: CC BY-SA 3.0
David Woodard, 2018