DFS Weihe

Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

DFS Weihe
Beskrivning
Typ	Segelflygplan
Besättning	1
Ursprung	Nazityskland
Tillverkare	Deutsches Forschungsinstitut für Segelflug Jacobs-Schweyer Flugzeugbau AB Flygindustri i Halmstad
Antal tillverkade	~300
Data
Längd	8,0 meter
Spännvidd	18,0 meter
Höjd	2,18 meter
Tomvikt	230 kg
Max. startvikt	335 kg
Prestanda
Max. hastighet	215 km/h
Lastförmåga
Lastförmåga	105 kg

DFS Weihe ("Kärrhök") var ett segelflygplan som konstruerades av Hans Jacobs vid Deutsches Forschungsinstitut für Segelflug (DFS) 1938 och blev ett av standardflygplanen för avancerad flygutbildning och tävlingsflygning i hela Europa.

Flygplanets prestanda var mycket bra jämfört med andra segelflygplan från den tiden, och användes vid tävlingar till långt in på 1960-talet. Flygplanet är ett ensitsigt, högvingat fribärande monoplan tillverkat av trä och duk. Eftersom flygplanet saknar hjulställ används en dolly som lämnar flygplanet när markkontakten upphör, landningen sker på flygplanets inbyggda skida. Bakom förarplatsen finns ett bagagerum med plats för en 40 liters ballasttank samt tre syrgastuber. Tack vare att flygplanet var tillverkat med snabbkopplingar kunde flygplanet monteras isär och ihop på kort tid. Detta är värdefullt vid tävlingar då piloten ofta tvingas landa på andra fält än startfältet. Glidtalet för flygplanet är 1:29.

Flygplanet tillverkades först av DFS men Hans Jacobs startade en egen fabrik strax före andra världskriget. Licensrättigheter såldes till Spanien, Sverige och Jugoslavien. Efter kriget startade Focke-Wulf tillverkning av en vidareutvecklad modell känd under namnet Weihe 50.

I Sverige innehades licensen för tillverkning av flygplanet av AB Flygplan i Norrköping men licensen för 25 flygplan överläts till AB Flygindustri (AFI) i Halmstad som tillverkade flygplanet åt Flygvapnet där det benämndes Se 104.

Efter andra världskriget överfördes minst två flygplan till England för utvärdering och forskningsändamål. Ett av flygplanen flögs ut med en Douglas DC-3 och för att få plats i lastrummet delades vingarna på mitten.

Flygmaterielförvaltningen beställde 1942 23 segelflygplan av typen DFS Weihe från AB Flygindustri (AFI) i Halmstad. 19 segelflygplan levererades mellan augusti och december 1943 till olika flottiljer, medan resterande av de beställda flygplanen överfördes till KSAK som ett stöd i utbildningen av flygintresserad ungdom. Många piloter i Flygvapnet satte rekord med flygplanstypen. Den dåvarande löjtnanten Per-Axel Persson vid F 5 Ljungbyhed satte vid SM i Örebro 1947 världsrekord i höjdvinst genom att stiga med 8 050 m från urkopplingspunkten. Noteringen godkändes av FAI och stod sig fram till 1950. Till det första världsmästerskapet i segelflyg i Samedan i Schweiz 1948 sände Sverige två deltagare. Per-Axel Persson belade förstaplatsen med en Se 104 och blev därmed den förste världsmästaren i segelflyg.

En av Flygvapnets Se 104 Weihe finns bevarad vid Flygvapenmuseum i Linköping.

På sista dagen av SM i segelflygning på Ålleberg 3 juli 1943 flög Stig Fägerblad med en svenskbyggd DFS Weihe till Ystad och satte nytt distansrekord, ca 300 kilometer, med flygtiden 7 timmar och 35 minuter.

1950 kontaktade den kände amerikanske segelflygaren Paul McCready Kockums Flygindustri i Malmö och ville köpa en Weihe för att delta i VM i segelflyg i Örebro samma år. Ett flygplan tillverkades av delar som legat på lager. Flygplanet blev klart och provflögs den 22 juni 1950. Vid VM-tävlingarna blev Paul MacCready tvåa efter ha flugit jämnt ända fram till sista dagen med den segrande piloten Billy Nilsson från F 6 Karlsborg.

På Frimärkets Dag, den 6 oktober 2001, gav Postverket ut ett frimärke med segel-flygplanet DFS Weihe

• Wikimedia Commons har media som rör DFS Weihe.
  Bilder & media