Cykelns historia

(c) Al2, CC BY 3.0

Cykelns historiautvecklades framför allt under 1800-talet. Vid ingången av 1900-talet hade cykeln fått ett utseende, som i stort stått sig in i nutid.

Tidig historia

Runt år 1600 skedde experiment med cykelliknande fordon, varav de flesta hade tre-fem hjul, vilket gjorde dem tämligen svåra att styra. Dessa namnlösa uppfinningar slog aldrig igenom.^{[källa behövs]}

En allmän uppfattning har varit att upphovet till den moderna velocipeden var célérifère (snabbförare), en uppfinning av fransmannen de Sivrac i Paris från 1790. Denna bestod av två efter varandra ställda trähjul, förenade med ett trästycke, över vilket man satt gränsle och gav fart med sparkar i marken. Redskapet fick snart det nya namnet vélocifère.^[1] Detta lär dock vara en påhittad historia av journalisten Louis Baudry de Saunier i boken Histoire de la Velocipedie, 1891.^[2]

Dressiner

Tysken Karl von Drais utvecklade omkring 1817 ett tvåhjuligt fordon, där styrning av framhjulet var möjlig via ett slags styre.^[3] Tekniken att ta sig fram var densamma som för snabblöparen, nämligen att sparka sig fram sittande. Den första beskrivna turen lär ha varit från Mannheim till Rheinau 12 juni 1817. Under januari 1818 fick Drais patent på denna uppfinning, som han kallade Laufmaschine (springmaskin), ett namn som aldrig riktigt fastnade i det allmänna språket. Maskinen fick senare istället den allmänna retronymen "Draisine" (svenska: Dressin) efter sin uppfinnare.^[4] Karl Drais "dressin" slog snabbt igenom internationellt, främst som en modefluga bland förmögna. Störst popularitet fick den i Paris och London kring åren 1818–1819.^[5] Drais reste själv till Frankrike i oktober 1818 för att göra reklam för maskinen.^[5]

Drais patenterade inte sin uppfinning i England. Det gjorde istället en londonboende droskbyggare/vagnmakare vid namn Denis Johnson. Han kopierade och förbättrade konstruktionen 1818. Denis Johnson gjorde sin dressin med en stålram för att minska vikten. Hans konstruktion rönte framgång i England,^[5] där den kallades hobby horse eller dandy horse. En förändring Johnson gjorde på konstruktionen var dock att ta bort bromsarna, något som gjorde den farlig och bidrog till att den försvann, varefter begreppet "dressin" i England överfördes till liknande järnvägsfordonet.

Velocipeder

Huvudartikel: Benskakare

Utvecklingen av det som slutligen skulle bli den moderna cykeln kom att ta både små och stora kliv blandat med många år av stiltje i utvecklingen. Nästa stora utvecklingssteg som följde dressinen var implementeringen av pedaler som, utan kedja, drev antingen fram- eller bakhjul genom olika metoder. Detta tillåter föraren att rida på cykeln med fötterna ovan marken och gör det mindre styrkekrävande att driva fordonet. Dessa typer av konstruktioner kallas modernt vanligen för Velociped, från franskans "Vélocipède", men benämningen har dock varit synonym till cykel historiskt.^[6] Ett annat namn för typen har även varit trampmaskin.

Det är oklart vem som var först med pedaldrivna hjul på cyklar, men de första konstruktionerna med bra belägg uppfanns på 1860-talet. Omkring 1861 monterade den franske droskbyggaren/vagnmakaren Pierre Michaux vevarmar och pedaler på framhjulet till en dressin som han reparerade till en kund. Om Michaux var först med detta, är inte helt klart. En annan fransman, Pierre Lallement, påstås ha självständigt kommit på konstruktionen ungefär samtidigt, men byggde ett exempel först 1863.^[5] Lallement flyttade år 1863–1864 till Amerika och tog patent på konstruktionen där 1866.^[5] Michaux anlade den första velocipedfakbriken år 1867.^[7]

År 1867 tog färgerifabrikör Fredrik Runstedt i Vrigstad initiativ till att tillverka en pedaldriven velociped med hjälp av vagnsmeden Johan Håkansson och smeden Hans Johan Karlsson, båda från Vrigstad. I folkmun kallades velocipeden "Runstedts träbult". Vrigstadcykeln hade styrinrättning och tramporna roterade kring sin egen axel, vilket var unika konstruktioner för sin tid. Cykeln finns bevarad i Nordiska museets samlingar^[8] och dokumenterades i Östgöta Correspondenten 1899.^[9]

Samma år var Vagnmakaren Johan Wilhelm Östberg på Världsutställningen i Paris 1867 och såg där Pierre Michauxs velocipeder pedalcykel.^[10] Han började omedelbart tillverka fyra egna velocipeder, som han kallade "östbergare" och ställde ut på Berns salonger 1869. Detta blev starten för en svensk hantverksamässig serieproduktion. Minst 150 "östbergare" tillverkades.^[10][7]

1869 – Enligt vissa uppgifter påstås den första pedalcykeln ha uppfunnits redan 1839–1840 av en skotsk smed vid namn Kirkpatrick MacMillan.^[11][5] Denna konstruktion hade, likt en trampbil, vevstakar på bakhjulet som drevs av pedalförsedda hävstänger framtill, något som lär ha gjort maskinen svårcyklad. Enligt en sägen ska MacMillan under en cykeltur till en närbelägen stad ha råkat köra omkull ett nyfiket barn och blivit världens första bötfällda cyklist. Det finns dock inget tidsenligt källmaterial för att MacMillan skulle ha uppfunnit ett sådant fordon 1839–1840 och påståendet är idag mycket omtvistat.^[11] De första beläggen för MacMillans uppfinning kommer från 1870-talet, då en annan annan skotte, vid namn Thomas McCall, självständigt ska ha uppfunnit ett sådant fordon 1869.^[12] Påståendet om MacMillans uppfinning spreds huvudsakligen av hans systerson James Johnston, som stod för marknadsföring av McCalls velociped. Denna marknadsföring gjordes sannolikhet med McCalls samtycke, då han var i behov av pengar och behövde hjälp att sälja sin cykel.^[12] Många historiker tillskriver idag McCall som uppfinnaren av konstruktionen.

Höghjulingar

1870 – Velocipeder med pedaler på framhjulsaxeln blev mycket snabbt den mest populära utformningen. Detta ledde till att man snabbt började förbättra konstruktionerna baserat på efterfrågan. Ökad hastighet och sträcka var något av det som efterfrågades, varför man åren 1865 till 1870 kraftig ökade diametern på framhjulet i syfte att öka hastigheten. Stålet fick även en allt större betydelse i produktionen av de första velocipederna. Detta ledde till det som kom att kallas "höghjulingen", en velociped med mycket stort framhjul och mycket litet bakhjul.

Den första serietillverkade höghjulingen i helmetall började produceras i England 1870 sedan typen vunnit popularitet där. En ledande figur inom brittiska höghjulingar var industrimannen James Starley, som den 11 augusti 1870 fick patent på en höghjuling vid namn "Ariel". Den vägde 22,5 kg och var den första cykeln med normalt ekrade hjul.

1874 – År 1874 fanns i England över 20 olika tillverkare av höghjulingar. Den främsta av dessa kan nog anses vara "Coventry Machinists Co". Framhjulen nådde en maximal storlek av drygt 60 tum (ca 152 cm), allt för att få maximal hastighet. Detta och det lilla bakhjulet gjorde att cykeln lätt tippade framåt. För att undvika detta utvecklas under denna period många varianter av höghjulingar med mindre hjul och med pedalerna sittande längre ner, med olika typ av kraftöverföring till framhjulet. Dock drev man fortfarande cykeln på det styrande framhjulet.

Som kuriosum kan nämnas en amerikansk modell, "Star", som var en omvänd höghjuling. Det stora hjulet satt baktill, och man hade det lilla styrande hjulet fram.

Cyklar

Huvudartikel: Säkerhetscykel

1885 – År 1885 presenterade John Kemp Starley sin "Rover II" som anses vara den första moderna cykeln. Med kedjedrift på bakhjulet och olika storlekar på kedjehjul och krans fick man liknande utväxling som höghjulingen.^[13] Därför fanns inget behov av ett större drivhjul för snabbare fart. Cykeln hade nu fått nästan lika stora hjul fram och bak. Olycksrisken minskade och "Säkerhetscykeln" var född.^[13]

1887 – Nästa förbättring av cykeln sägs tillkommit av ren kärlek. Det var en veterinär vid namn John Boyd Dunlop som ville att hans son skulle kunna cykla bekvämt på sin trehjuling i bakgården.^[14] Han kom på idén att fylla en slang med luft som nu kom att ersätta det tidigare hårdgummihjulet. Dunlop försökte patentera sitt system 1888 utan lycka, då han missat att skotten Robert William Thomson redan 1847 erhållit patent för sitt "Aerial Wheel".^[14] Dessa var dock avsedda för hästdragna vagnar men patentets funktion var likvärdigt med Dunlops. Robert William Thomson lyckades dock aldrig med att producera en kommersiell version av sitt däck.^[14]

Under 1890-talet fick cykeln allt mer det utseende vi är vana vid. Den så kallade femkantsramen vann mark. Under andra halvan av 1890-talet blev cykeln mer eller mindre färdigutvecklad. Höghjulingarna försvann 1890–1895 och ersattes av säkerhetscykeln och dess efterföljare.^{[källa behövs]}

På 1890-talet inträffade flera utvecklingssteg som ledde till expansion av cykelindustrin. Många idag existerande företag inom branschen härstammar från, eller har dragit nytta a,v denna expansiva period. I Sverige tillkom cykelmärkena Blixt, Crescent, Fram, King, Monark, Rex och Skogsstjärnan (Skeppshult).

Kulturhistoria

I cykelns barndom var det framförallt borgerliga män som cyklade. Cykeln blev därför under slutet av 1800-talet något av en statussymbol. Läkarkåren var dock skeptisk: Den fysisk krävande aktiviteten ansågs som farlig. Skakningarna misstänktes kunna leda till skador på de inre organen, framkalla hemorrojder eller nervrubbningar. Cyklisterna befarades också påverkas av "sexuella retningar".

I början av 1900-talet spred sig cykeln som ett enkelt och billigt transportmedel, inte minst för människor i storstäder. Detta förändrades när bilismen ökade och städerna allt mer byggdes – eller byggdes om – för anpassning till bilismen.^[15][16]

Trots detta har cykelns popularitet ökat i flera länder.^[17] Detta har medfört att fler cykelvägar har byggts eller planeras att byggas i bland annat Stockholm.^[18][19]

Frihet med cykeln

Under stora delar av cykelns historia har frihetsaspekten med cykeln varit central. Den har givit ökat räckvidd och därmed ökad livskvalitet för kvinnor, arbetare, ungdomar och för dem som inte hade råd med andra färdmedel.^[20]

Cykeln har beskrivits som ett medel för kvinnor att enkelt röra sig utanför sina hemorter och färdas till andra byar, städer och platser. Damcykelmodeller utvecklades, som möjliggjorde cykling också med lång kjol. Det utvecklades också kjolhållare, som skulle hålla kläderna på plats medan man cyklade. Vissa svenska cykelklubbar hade ursprungligen som regel att kvinnliga medlemmar bara fick cykla klädda i långa kjolar.^[21] Den första svenska velocipedkappryttarinnan var Annie Maggie Ohlsson, som deltog i en tävling mellan Uppsala och Gävle år 1892. Hon deltog på en herrcykel och bar herrkläder.^[21]

Militär användning

Cykeln var länge ett viktigt militärt transportmedel. Cykeln är inte bara billig att tillverka jämfört med motorfordon. Den kräver heller inte bränsle och ger samtidigt användarna träning och motion. Cykeln är dessutom ett tyst fordon, som inte avslöjar truppförflyttning genom buller eller avgaser, Cykelburna trupper kallades i Sverige cykelinfanteri. Cykelinfanteri användes under större delen av 1900-talet, i Sverige in på 1980-talet.

I Sverige användes under åren olika typer av militärcyklar. För trupptransporter kopplades flera cyklar kopplas ihop med rep och tolkades efter en traktor. Cyklar användes också som ambulanser för att bära sårade på en bår. Detta åstadkoms genom att en bår monterades mellan två cyklar på rad. Ena änden av båren fästes i den främre cykelns bakre pakethållare medan den andra fästes i den bakre cykelns ram.

Förutom truppslag med cykel har cykeln även varit viktig för individuell transport. Den har använts vid spaningsuppdrag, för budgivning och som lastfordon. Till exempel spelade cykeln en viktig roll för nordvietnameserna under Vietnamkriget.

Källor

Vidare läsning

• Höjer, Henrik (2021). Frihet på två hjul. Mondial. Libris bq8cs0f982r5v2nz. ISBN 9789180020879