Congress for Cultural Freedom

Congress for Cultural Freedom (CCF) var en antikommunistisk kulturorganisation grundad i Västberlin år 1950.[1] Organisationens syfte var att skapa opinion för USA och västblocket bland intellektuella och kulturarbetare under det kalla kriget. 1967 avslöjades det att CCF finansierades av USA:s underrättelsetjänst CIA, via donationer från Ford Foundation.[2]

Bakgrund och aktiviteter

Under åren efter andra världskrigets slut började flera intellektuella och fredsorganisationer motsätta sig den upptrappade konflikten mellan USA och Sovjetunionen. 1949 grundades Världsfredsrådet, en internationell fredsorganisation med understöd från Sovjetunionen, och 1950 lanserades Stockholmsappellen med krav på militär nedrustning och förbud mot kärnvapen. I Sverige motsatte sig flera framstående författare, däribland Artur Lundkvist och Werner Aspenström, ett ställningstagande för Sovjetunionen eller USA, och anslöt sig istället till den så kallade tredje ståndpunkten.[3]

Congress for Cultural Freedom grundades under en konferens i Västberlin den 26 juni 1950, med målet att vända opinionen till USA:s och västblockets fördel. Bland deltagarna fanns ett flertal framstående kulturpersonligheter och intellektuella: från Storbritannien medverkade bl.a. Arthur Koestler, Hugh Trevor-Roper, Julian Amery, A. J. Ayer, Herbert Read och Bertrand Russell, från Frankrike Raymond Aron, André Malraux och Jules Romains, och från Italien Ignazio Silone, Altiero Spinelli och Benedetto Croce.[4] Från Sverige deltog Ture Nerman.[5]

CCF hade huvudkontor i Paris och som mest organisationer i 35 länder, av vilka 10 fanns i Västeuropa. Redan från grundandet fick organisationen omfattande finansiering från CIA, som även placerade agenter på centrala poster inom organisationen. Bland annat utgav CCF ett omfattande nätverk av tidskrifter och böcker, samt organiserade konferenser och möten.[5] CCF försåg också andra tidningar och tidskrifter med propagandatexter som ofta togs in utan angivande av källa.[6] Organisationen bedrev exempelvis en kampanj mot den chilenske poeten och kommunisten Pablo Neruda från att denne nominerades till Nobelpriset i litteratur 1963; bland annat lät man publicera pamfletter på engelska och franska samt artiklar i svenska tidskrifter, samtidigt som man direkt försökte påverka Svenska Akademien att inte tilldela Neruda priset. Neruda kom sedermera att motta Nobelpriset i litteratur, dock först 1971.[7]

Uppmärksammat i P3 Dokumentär

Sveriges Radio och P3 Dokumentär uppmärksammade att vid den här tiden publicerade svenska tidningar rena propagandaartiklar skrivna av CIA via en informationsbyrå kallad USIS på amerikanska ambassaden. Det var ett led i kalla krigets propagandakrig. Det deklareras näst intill aldrig offentligt var texten kom ifrån och kunde röra sig om flera artiklar i veckan.[1][8] Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet var inte aktuella för USIS arbete eftersom tidningarnas agenda redan passade den amerikanska informationstjänstens intressen.[8]

Verksamheten avslöjandes i steg

Förhållandet till USA avslöjades först delvis av tidskriften Problems of Peace and Socialism som 1962 publicerade artikeln Who Financed Anti-Communism?[9] av Ernst Henri som inledningsvis lyckades avslöja att det var USA och Ford Foundation som finansierade gruppen. Det var först 1967 som det avslöjades att CIA var bidragande i själva skapandet och finansieringen, genom Ford Foundation. Congress for Cultural Freedom bytte samma år namn till International Association for Cultural Freedom.

Verksamhet

Congress for Cultural Freedom hade kontor i över 35 olika länder, däribland kontor i Stockholm startat 1952 och dess Svenska kommittén för kulturens frihet publicerade ett antal publikationer och förde kampanjer. Ett exempel på en av flera sådana publikationer är tidningen Kulturkontakt. Huvudkontoret låg i Paris och texterna kontrollerades av Congress for Culture Freedom innan de fick publiceras.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] ”USA betalade för propaganda i Sverige på 50-talet - Nyheter (Ekot)”. sverigesradio.se. Sveriges Radio. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5459221. Läst 11 juli 2019. 
  2. ^ Frances Stonor Saunders (14 juni 2013). ”Modern art was CIA 'weapon'”. The Independent. https://www.independent.co.uk/news/world/modern-art-was-cia-weapon-1578808.html. Läst 19 september 2021. 
  3. ^ Mats Jansson. ”40-talet och 40-talisterna: kritik och debatt”. Litteraturbanken. https://litteraturbanken.se/presentationer/specialomraden/40taletOch40talisterna.html. Läst 19 september 2021. 
  4. ^ Stonor Saunders, Frances (2000). The Cultural Cold War: The CIA and the World of Arts and Letters. New York: The New Press. sid. 76. Läst 20 september 2021 
  5. ^ [a b] Mikael Nilsson (2011). ”The editor and the CIA: Herbert Tingsten and the Congress for Cultural Freedom: a symbiotic relationship”. European Review of History – Revue européenne d'histoire 18 (2): sid. 148–149. 
  6. ^ ”USA betalade för propaganda i Sverige på 50-talet”. Sveriges Radio. 1 mars 2013. https://sverigesradio.se/artikel/5459221. Läst 20 september 2021. 
  7. ^ Iber, Patrick (2015). Neither Peace Nor Freedom: The Cultural Cold War in Latin America. Cambridge, MA: Harvard University Press. sid. 191–192. Läst 20 september 2021 
  8. ^ [a b] ”CIAs hemliga propagandakrig i Sverige - P3 Dokumentär”. sverigesradio.se. Sveriges Radio. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/171467?programid=2519. Läst 11 juli 2019. 
  9. ^ Проблемы мира и социализма, på engelska World Marxist Review.