Clemens I
| Clemens I | |
 | |
| Påve 92–99 | |
|---|---|
| Namn | Clemens |
| Född | okänt |
| Död | omkring 101 |
| Företrädare | Anacletus I |
| Efterträdare | Evaristus |
Clemens I av Rom (Clemens Romanus; Clemens latin den milde), var påve från cirka 91 till cirka 101. Han räknas som en av de så kallade apostoliska fäderna och vördas som martyr och helgon. Enligt Vatikanens officiella Annuario Pontificio var Clemens påve från 92 till 99. 23 november är hans minnesdag.
Biografi
Tertullianus skriver omkring år 199 att kyrkan i Rom sade att Clemens blivit prästvigd av Petrus,[1] och att Hieronymus under sin samtid ansågs Clemens som en direkt efterträdare till apostlarna.[2] Hieronymus räknade Clemens som den fjärde påven, men Catalogus Liberianus och Liber Pontificalis räknar honom som den tredje; Hieronymus uppgifter är numera vedertagna. Vad som skiljer påvelängderna åt är frågan om han var före eller efter Anacletus I.
Clemens ansågs av Origenes, Eusebios, Hieronymus och Epifanius vara den Clemens som nämns av Paulus i Filipperbrevet 4:3: "Ja, dig också, som är en verklig vän, ber jag: hjälp dem, ty de har kämpat för evangeliet tillsammans med mig, liksom Clemens och mina andra medarbetare som har sina namn i livets bok". Under 1800-talet identifierades han istället med T. Flavius Clemens, konsul i Rom år 95 som led martyrdöden under sin kusin kejsar Domitianus.
Det historiskt sannolika är att det i Rom efter Paulus och Petrus död bland de ledande presbytererna fanns en man vid namn Clemens, som i den romerska församlingens namn skrev det omfångsrika brev till församlingen i Korinth som nu går under namnet Första Clemensbrevet. Det har särskild betydelse därför att det bestämt kan dateras till den domitianska förföljelsen år 95–96, och ger värdefull upplysning om förhållandena och åskådningen inom kristendomen vid första århundradets slut. Brevskrivaren äger en stor bevandring i Gamla Testamentet, vilket har lett till att några antagit att han var jude. Clemens har traditionellt också setts som författare till Andra Clemensbrevet, varav dess namn.
De apokryfiska grekiska legenderna om Clemens gärningar har givits ut av bland andra Migne och har därför fått stor spridning. Dessa legender saknar emellertid historiskt värde. Den äldsta historiska källan som nämner Clemens som martyr är Rufinus av Aquileja omkring år 400. Zosimus nämner i ett brev år 417 San Clemente och skriver att Clemens lärt evangeliet av Petrus. Flera källor från 400-talet betecknar honom som martyr, men det skulle kunna bero på en förväxling med konsuln Clemens. Att det saknas någon tradition om en grav i Rom, skulle kunna vara ett belägg för att uppgiften om martyrskap stämmer, eftersom han i så fall borde ha avlidit under en förvisning från Rom. En legend, som Gregorius av Tours kände till på 500-talet, beskriver hur han under Trajanus blev förvisad till Thrakiska Chersonesos och, sedan han omvänt många till kristendomen, med ett ankare om halsen kastats i havet.
Källor
Noter
Webbkällor
- ”Pope St. Clement I”. Catholic Encyclopedia. New Advent. http://www.newadvent.org/cathen/04012c.htm. Läst 23 november 2017.
- ”San Clemente I Romano, papa e martire”. Santi e Beati. http://www.santiebeati.it/dettaglio/30150. Läst 23 november 2017.
Tryckta källor
- Farmer, David Hugh (1992) (på engelska). The Oxford Dictionary of Saints. Oxford Reference (3 ed.). Oxford: Oxford University Press. sid. 102–103. ISBN 0-19-283069-4
- The Book of Saints: A Dictionary of Servants of God. 6th ed. London: Cassell 1994. ISBN 0-304-34357-9
- K. (I) i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911)
- Kelly, J.N.D. (1988) (på engelska). The Oxford Dictionary of Popes. Oxford: Oxford University Press. sid. 7–8. ISBN 0-19-282085-0
- Rendina, Claudio (1999) (på italienska). I papi: storia e segreti. Roma: Newton & Compton editori. sid. 26–30. ISBN 88-8289-070-8
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Clemens I.
Media som används på denna webbplats
Emblem of the Papacy: Triple Tiara and Keys
El personaje ha sido identificado como San Clemente, papa y mártir del siglo I (92-101), de origen judío, que fue convertido al cristianismo por San Pedro y que, según la tradición, sufrió el martirio siendo arrojado al Mar Negro con un ancla al cuello. La propagación de su culto se debe a los santos Cirilo y Metodio, que en el año 867 trasladaron sus restos a Roma. Se le representa siempre de pontifical, como en esta obra, en la que viste alba, estola y capa pluvial de color rojo y forro verde con orla y broche de pedrería, que cruza por delante y sujeta bajo el brazo. Va nimbado con una fina aureola circular y cubre su cabeza con la tiara papal de triple corona, de la que cuelgan las ínfulas. En las manos, enguantadas, luce sendos anillos de oro y rubíes; bendice con la derecha y porta en la izquierda una cruz patriarcal de triple travesaño. No le acompañan en esta ocasión ninguno de sus atributos característicos, con los que suele aparecer a partir de la Edad Media, que son el ancla, símbolo del martirio, una capilla rodeada de agua, en recuerdo de la que le construyeron los ángeles en el fondo del mar, y un Agnus Dei, en referencia a uno de sus milagros. El santo está efigiado de pie, en posición frontal, sobre un suelo terroso. Al fondo se divisa un paisaje montañoso con una ciudad de edificios clásicos de planta circular y poligonal, a la manera habitual del pintor. La composición remata en semicírculo; las enjutas no van decoradas y en origen irían cubiertas. La figura está dotada de cierto carácter escultórico. Su marcada frontalidad se ve compensada por el suave movimiento del cuerpo y los plegados de sus vestiduras, por la disposición en diagonal de sus brazos, en línea con la estola cruzada, y por la leve desviación lateral de su mirada (Texto extractado de Cortes Hernández, S.; Ocaña Rodríguez, E. en: Juan Correa de Vivar, c. 1510-1566. Maestro del Renacimiento español, 2010).