Cirkumflex accent (fonetik)

Cirkumflex accent (även cirkumflexaccent[1], sammansatt accent[2], bruten accent[2], eller tvåtoppig accent[3]) är en typ av ordaccent i olika språk, bland annat i traditionella svenska och norska dialekter. Ursprungligen användes termen om en av ordaccenterna i klassisk grekiska och betecknade där en fallande ton på en lång vokal eller diftong inom en och samma stavelse.[4] Ordet kommer av latinets (accentus) circumflexus ’kringböjd’ vilket är ett översättningslån av grekiska περισπώμενος perispómenos med samma betydelse.[4][2] Beskrivningen ’kringböjd’ kan i grekiskan tolkas antingen fonetiskt, d.v.s. syfta på tonförloppet, eller grafiskt, d.v.s. syfta på själva tecknets utformning.[4]

Cirkumflex accent i nordiska språk

Infinitivändelser i traditionella svenska dialekter vid sekelskiftet 1900. Röd linje inringar områden med cirkumflex accent i infinitiv.

Inom nordiska språk används termen cirkumflex accent för ordaccenten i ursprungligen långstaviga ord som har apokoperats till en stavelse, men som behållit den för accent 2 kännetecknande tvåtoppigheten. Ett långstavigt verb såsom kasta med accent 2 (grav accent) i sydligare dialekter, motsvaras därför av en apokoperad form kast, men med bibehållen tvåtoppighet, vilket då kallas för cirkumflex accent. Med landsmålsalfabetet skrivs denna accent med ett cirkumflex (^), t.ex. kâst, och i dialektal skrift ofta alternativt med en dubbeltecknad vokal, som får representera tvåtoppigheten: kaast.[5] Ord med cirkumflex accent tolkas ibland av vissa som tvåstaviga, men den gängse tolkningen är att de är enstaviga.[6] I vissa dialekter, bl.a. i Nordland i Norge och i Värmland, har även ursprungliga kortstaviga ord apokoperats med efterföljande cirkumflex accent, t.ex. kôm ’komma’.[7][5]

För vissa dialekter finns även beskriven en akut cirkumflex i ord som i sydligare mål motsvaras av ett ord med accent 1 som slutar på vokal + slutljudande -n, t.ex. hunden som i t.ex. Själevad och delar av Värmland då får formen hǔn eller i Jämtland kvěln ’kvällen’. Vokalen synkoperas varefter vokalen förlängs på ett liknande sätt som i den grava cirkumflexen ovan.[8][9][10] I de flesta norrländska dialekter dock sådana ord att reduceras till enstavingar med enkel accent 1, t.ex. hun, eller få stavelsebildande -n: hun̥.[10] Dessutom kan i vissa trakter en cirkumflex accent förekomma i även stavelser med bitryck. I delar av Värmland förekommer sådan bicirkumflex i vissa ändelser som hästǎn, 'hästarna', och i sammansättningar som vallhǔn, 'vallhunden'.[11]

Utbredning

Bland svenska dialekter finns cirkumflex accent traditionellt i dialekterna i Västerbotten och Norrbotten (utom i Överkalix), i Malå, Arvidsjaur och östra Jokkmokk i Lappland. Dessutom finns det i västra Norrland, t.ex. i större delen av Jämtland och i nordvästra Ångermanland.[12] Utanför Norrland finns cirkumflex accent traditionellt även i norra Värmland[13][14] med angränsande delar av Dalarna och Västmanland[15], på Öland[16][17] samt i sydöstra Småland i Södra Möre härad och i angränsande delar av Blekinge.[18]

I Norge finns cirkumflex accent i Trøndelag (delar av Namdalen och Innherred) som gränsar till Jämtland, samt i delar av Nordland och Nordmøre.[19][20]

Referenser

Noter

  1. ^ Westerlund 2010, s. 36.
  2. ^ [a b c] Svenska Akademiens ordbok: cirkumflex (tryckår 1904)
  3. ^ Pamp 1978, s. 33.
  4. ^ [a b c] Allen 1973, s. 234.
  5. ^ [a b] Westerlund 2010, s. 37.
  6. ^ Westerlund 2010, s. 38.
  7. ^ Kristoffersen 1992, s. 32.
  8. ^ Geijer 1921, s. 18f.
  9. ^ Kallstenius 1902, s. 50.
  10. ^ [a b] Dahlstedt 1962, s. 158.
  11. ^ Kallstenius 1902, s. 57.
  12. ^ Dahlstedt 1962, s. 154.
  13. ^ Kallstenius 1902, s. 55.
  14. ^ Pamp 1978, s. 89.
  15. ^ Broberg 2001, s. 107.
  16. ^ Lindroth 1916, s. 43.
  17. ^ ”Öland”. www.isof.se. https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-svenska-dialekter/utforska-sveriges-dialekter/sveamal/oland. Läst 6 mars 2023. 
  18. ^ Fridell 2016, s. 37.
  19. ^ Westerlund 2010, s. 37f.
  20. ^ Kristoffersen 1992, s. 40–47.

Källförteckning

  • Allen, William Sidney (1973) (på engelska). Accent and rhythm: prosodic features of Latin and Greek: a study in theory and reconstruction. Cambridge studies in linguistics, 0068-676X ; 12. Cambridge: U.P. ISBN 0-521-20098-9 
  • Broberg, Richard (2001). Språk- och kulturgränser i Värmland. Språk- och folkminnesinstitutet. ISBN 91-7229-011-0 
  • Kristoffersen, Gjert (1992). ”Cirkumflekstonelaget i norske dialekter, med særlig vikt på nordnorsk”. Maal og minne (Oslo: Bymålslaget): sid. 37–61. 
  • Pamp, Bengt (1978). Svenska dialekter. Stockholm: Natur o. kultur 

Media som används på denna webbplats

Infinitivändelser i traditionella svenska dialekter vid sekelskiftet 1900.png
Författare/Upphovsman: Twärsöverkalln, Licens: CC BY-SA 4.0
Infinitivändelser i traditionella svenska dialekter.