Charles Hermite
| Charles Hermite | |
 | |
| Född | 24 december 1822[1][2][3] Dieuze[4][5], Frankrike |
|---|---|
| Död | 14 januari 1901[1][2][6] (78 år) Paris[4][5] |
| Begravd | Montparnassekyrkogården |
| Medborgare i | Frankrike[7] |
| Utbildad vid | Lycée Henri IV Lycée Louis-le-Grand, [8] École polytechnique, [8] |
| Sysselsättning | Matematiker[9][7], professeur des universités, associerande professor[10], universitetslärare, universitetslärare[10] |
| Befattning | |
| President, Franska vetenskapsakademin (1890–1890)[11] | |
| Arbetsgivare | École polytechnique[10] École normale supérieure (1862–1869)[10] Universitetet i Paris (1876–1897)[8] |
| Noterbara verk | talteori |
| Släktingar | Marcel Bertrand |
| Utmärkelser | |
| Utländsk ledamot av Royal Society (1873)[12] Pour le Mérite för vetenskap och konst Storofficer av Hederslegionen | |
| Redigera Wikidata | |
Charles Hermite, född 24 december 1822 i Dieuze i Lothringen, död 14 januari 1901 i Paris, fransk matematiker.
Hermite härstammade från en familj i Marseille och på Santo Domingo. Som fallet oftast varit med stora matematiker, visade sig Hermites ovanliga matematiska begåvning mycket tidigt. Redan som elev vid lyceet Louis le grand i Paris sysslade han på lediga stunder med studiet av de klassiska mästarnas arbeten. Särskilt gjorde enligt Hermites egen uppgift norrmannen Abels skrifter och levnad på honom ett så djupt intryck, att han redan på skolbänken fattade beslutet att ägna sitt liv åt den matematiska vetenskapen. Han påbörjade visseligen studier vid École Polytechnique men avbröt efter ett år för att ägna all sin tid åt matematiken.
Vid endast 19 års ålder hade han redan väckt den matematiska världens uppmärksamhet genom sin lösning av divisionsproblemet för de ultra-elliptiska funktionerna. Detta var inom en av de vid denna tid minst tillgängliga delarna av den högre matematiken. Hans arbete över de ultra-elliptiska funktionerna efterföljdes snart av upptäckten av en rad nya och enkla egenskaper hos de elliptiska funktionerna, vilka helt och hållet undgått Abels och Jacobis uppmärksamhet.
Efter dessa arbeten inom matematisk analys ägnade sig Hermite huvudsakligen åt aritmetik och algebra. Särskilt bör framhållas lösningen av femtegradsekvationer. Abels första banbrytande arbete var hans bevis för satsen, att en allmän algebraisk likhet av högre gradtal än det fjärde inte kan lösas genom upprepande av rotutdragningar. Därmed var då visat, att den allmänna femtegradsekvationen inte kunde lösas på samma sätt som de allmänna ekvationerna av de fyra lägre gradtalen, och femtegradsekvationens lösning blev därigenom ett av de problem, vilkas behandling syntes ligga vida över vetenskapens krafter.
Så var läget i 34 år, ända till 1858, men då uppträdde nästan samtidigt tre olika matematiker, Hermite, italienaren Brioschi och tysken Kronecker, med det svåra problemets fullständiga lösning. Hermites publikation var den tidigaste. Han visade, att de elliptiska funktionerna gav de nödvändiga medlen till femtegradsekvationens lösning och att densamma kunde behandlas ungefär som det av gammalt kända casus irreductibilis vid tredjegradsekvationen.
Hermite återvände därefter till sin första ungdoms analytiska studier, och den tredje perioden av hans karriär tog sin början. Bland avhandlingarna efter 1865 finns dock en av 1873, vilken var av grundläggande betydelse såväl inom den rena analysen som inom algebran och talteorin. I avhandlingen Sur la fonction exponentielle (1866) bevisar Hermite, att talet e inte är roten till en algebraisk likhet med hela talkoefficienter. Detta jämte en lika sats om talet π var viktiga för kunskapen om sådana icke algebraiska irrationaliteter. Omöjligheten av quadratura circuli (cirkelns kvadratur) var även visad, det vill säga att det var bevisat, att förhållandet mellan en cirkels omkrets och dess radie inte kan erhållas genom euklidisk geometrisk konstruktion.
Hermite blev 1856 medlem av Franska vetenskapsakademin, var utländsk medlem av Royal Society och invaldes 1881 som utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.
Hermite belönades med Hederslegionen och Nordstjärneorden.
Se även
- Hermitepolynom
- Hermites rotansats
- Matematikens historia
Källor
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Hermite, Charles, 1904–1926.
- Tal i oändlighet, Cornelius Lanczos, 1970
- ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] MacTutor History of Mathematics archive, läst: 22 augusti 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Léonoredatabasen, Frankrikes kulturministerium, Charles Hermite, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Эрмит Шарль”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] www.accademiadellescienze.it, läst: 1 december 2020.[källa från Wikidata]
- ^ SNAC, Charles Hermite, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Эрмит, Шарль, Малая советская энциклопедия, 1936—1947.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c] MacTutor History of Mathematics archive, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ Archive of Fine Arts, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
- ^ [a b c d] läs online, cths.fr .[källa från Wikidata]
- ^ Franska vetenskapsakademin, läs online, läst: 28 maj 2022.[källa från Wikidata]
- ^ List of Royal Society Fellows 1660-2007, Royal Society, s. 167, läs online.[källa från Wikidata]
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Charles Hermite.
|
Media som används på denna webbplats
Icon of simple gray pencil. An icon for Russian Wikipedia RFAR page.
