Cettior

Cettior
Cettisångare (Cettia cetti)
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Tättingar Passeriformes
Överfamilj	Sångare Sylvioidea
Familj	Cettior Cettiidae/Scotocercidae
Släkte
se text

Cettior (Cettiidae eller Scotocercidae) är en familj med små insektsätare som tillhör överfamiljen sångare (Sylvioidea). Bland sångarna utgör cettiorna en ursprunglig utvecklingslinje och som grupp är den förmodligen mest närbesläktad med stjärtmesarna.^[1]

Familjens huvudsakliga utbredningsområde är Asien och Afrika, men den förekommer även ett antal arter i Wallacea och en i Europa. Släktena Tesia, Urosphena, Tickellia och Abroscopus återfinns nästan enbart i skogsområden i södra och sydöstra Asien, där en arts utbredning sträcker sig så långt norr ut som Japan och Sibirien. Flertalet av arterna är stannfåglar, men hela populationen av fjällkronad stubbstjärt (Urosphena squameiceps) är flyttfåglar och merparten av populationerna av japansk cettia (Horornis diphone) och cettisångare (Cettia cetti) är flyttfåglar. Ett fåtal arter, som ljusbent stubbstjärt (Urosphena pallidipes) flyttar regelbundet i höjdled.

Arterna inom familjen är små kompakta fåglar. Flertalet har en ganska lång, till lång stjärt, medan stubbstjärtarna och tesiorna har mycket korta stjärtar. De har typiskt matta fjäderdräkter och ofta ett ljust streck ovanför ögat. Vissa skiljer sig genom att ha kraftfullt gulfärgade fjäderdräkter. Som grupp är cettiorna ganska variationsrik och omfattar flera avvikande arter som tidigare felaktigt placerats i ett antal obesläktade familjer. Som jämförelse är gräsfåglarna (Locustellidae), som är en familj vars arter påminner om cettior, mycket mer enhetliga.^[2]

Merparten av cettiorna lever i buskmarker, de är till största delen insektsätare och de födosöker ofta genom att klättra genom tät växtlighet.

Familjen cettiors taxonomi har genomgått stora förändringar som resultat av genetiska studier.^[3] Arter som man tidigare inte alls trodde var släkt med cettisångare förs numera hit. Ett exempel är Phyllergates-cettiorna som fram till nyligen helt okontroversiellt placerades bland skräddarfåglarna i Orthotomus i familjen cistikolor (Cisticolidae). På samma sätt troddes Abroscopus-cettiorna vara närbesläktade med bambusångare i Seicercus i familjen lövsångare (Phylloscopidae).

Andra studier har visat att den afrikanska endemen albertinestubbstjärt (Urosphena neumanni), tidigare kallad Neumanns sångare och placerad som ensam art i släktet Hemitesia, ingår i familjen och är inbäddade bland stubbstjärtarna i Urosphena. Det i kombination med att de afrikanska spretstjärtarna och snårsångaren står närmast (eller ingår i, se nedan) familjen gör det troligt att Cettiidae har sitt ursprung i Afrika. DNA-studier visar att även de tidigare svårplacerade afrikanska arterna hylia och meshylia verkar stå nära familjen.

Numera råder det i stort sett konsensus vilka som är cettiornas närmaste släktingar, dock inte gränsen för vad som utgör en familj. Vissa bryter ut spretstjärtarna och snårsångaren till var sina egna familjer, medan andra inkluderar dem i en och samma familj. Den senare hållningen får till följd att familjen cettior får det vetenskapliga namnet Scotocercidae, som har prioritet före Cettiidae.

Även i familjen i begränsad mening har den nya forskningen avslöjat tidigare okända och oförutsedda släktskaper, framför allt i Cettia. Cettisångaren är i själva verket närbesläktad med den kraftigt avvikande gulstrupiga cettian tidigare i Tesia, medan de cettialiknande arterna är mer avlägset släkt och bryts ut till det egna släktet Horornis. Alström et al 2011 beskriver icke-monofylin i Cettia som "troligen en av de mest extraordinära exemplen på missförstått släktskap i ett fågelsläkte".^[3]

Listan nedan med arter i Cettiidae följer IOC 2015 som bryter ut spretstjärtarna (Erythrocercus) och snårsångaren (Scotocercus inquieta) till egna familjer.^[4]

• Släkte Abroscopus
  • Gulbukig cettia (A. superciliaris)
  • Rostkindad cettia (A. albogularis)
  • Svartkindad cettia (A. schisticeps)
• Släkte Phyllergates – tidigare i Orthotomus i Cisticolidae
  • Bergcettia (P. cucullatus)
  • Mindanaocettia (P. heterolaemus)
• Släkte Tickellia
  • Brednäbbad cettia (Tickellia hodgsoni)
• Släkte Horornis – 13 arter, tidigare i Cettia
• Släkte tesior (Tesia)
  • Gråbröstad tesia (T. cyaniventer)
  • Gyllenhättad tesia (T. olivea)
  • Brunhättad tesia (T. everetti)
  • Javatesia (T. superciliaris)
• Släkte Cettia
  • Cettisångare (C. cetti)
  • Rostkronad cettia (C. major)
  • Gråsidig cettia (C. brunnifrons)
  • Gulstrupig cettia (C. castaneocoronata) – har tidigare ibland förts till det egna släktet Oligura eller Tesia.
• Släkte stubbstjärtar (Urosphena)
  • Fjällkronad stubbstjärt (U. squameiceps)
  • Borneostubbstjärt (U. whiteheadi)
  • Timorstubbstjärt (U. subulata)
  • Ljusbent stubbstjärt (U. pallidipes) – tidigare i Cettia, inkluderas av vissa i Hemitesia
  • Albertinestubbstjärt (U. neumanni) – placeras av vissa i Hemitesia

• 
  Svartkindad cettia (Abroscopus schisticeps)
• 
  Bergcettia (Phyllergates cucullatus)
• 
  Brunsidig cettia (Horornis fortipes)
• 
  Gråsidig cettia (Cettia brunnifrons)

• Alström, P.; Ericson, P.G.P.; Olsson, U. & Sundberg, P. (2006): Phylogeny and classification of the avian superfamily Sylvioidea. Molecular Phylogenetics and Evolution 38(2): 381–397. doi:10.1016/j.ympev.2005.05.015 PDF fulltext
• Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, & D. Roberson (2013) The Clements checklist of birds of the world: Version 6.8. (xls), från: <www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download/> , läst 2014-03-30
• del Hoyo, Josep; Elliott, Andrew & Sargatal, Jordi (eds.) (2006): Handbook of Birds of the World (Vol.11: Old World Flycatchers to Old World Warblers). Lynx Edicions, Barcelona. ISBN 84-96553-06-X
• Sefc, K.M.; Payne, R.B. & Sorenson, M.D. (2003): Phylogenetic relationships of African sunbird-like warblers: Moho Hypergerus atriceps, Green Hylia Hylia prasina and Tit-hylia Pholidornis rushiae. Ostrich 74(1-2): 8-17. PDF fulltext