Cecilia Payne-Gaposchkin

Cecilia Payne-Gaposchkin
Född	Cecilia Helena Payne 10 maj 1900[1][2][3] Wendover[4], Storbritannien
Död	7 december 1979[1][2][3] (79 år) Cambridge[5], USA
Begravd	Pine Hill Cemetery[6] kartor
Medborgare i	Storbritannien och USA[7]
Utbildad vid	Harvard University, 1925[5][8] Radcliffe College, doktorsexamen[4][8] St Paul's Girls' School, 1919[4][8] Newnham College, 1923[4][8] Universitetet i Cambridge
Sysselsättning	Astronom, universitetslärare, astrofysiker[9]
Arbetsgivare	Harvard University Harvard College Observatory[9] Smithsonian Astrophysical Observatory[10]
Make	Sergej Gaposchkin (g. 1934–)[11]
Föräldrar	Edward John Payne[11]
Utmärkelser
Annie J. Cannon Award in Astronomy (1934)[12] Fellow of the American Academy of Arts and Sciences (1943)[8] Rittenhouse Medal (1961)[8] Henry Norris Russell-lektorat (1976)[13]
Namnteckning
Redigera Wikidata

Cecilia Payne-Gaposchkin, född 10 maj 1900 i Wendover i Buckinghamshire, död 7 december 1979 i Cambridge i Massachusetts, var en brittisk astronom som 1925 var den första att visa att solen till allra största del består av väte, vilket stred mot den dåtida uppfattningen att solen huvudsakligen bestod av järn.^[14]

Cecilia Payne föddes och växte upp i England. Hon studerade vid universitetet i Cambridge där hon fullföljde sina studier. Hon tog dock ingen examen, eftersom Cambridge inte tillät kvinnor att ta examen förrän 1948.

Payne insåg att hennes enda karriäralternativ i Storbritannien var att bli lärare, så hon letade efter stipendier som skulle göra det möjligt för henne att flytta till USA. 1923 rekryterades hon till Harvard College Observatory av Harlow Shapley och emigrerade till USA för att starta ett nytt liv. Vid observatoriet lärde hon bland annat känna de döva astronomerna Annie Jump Cannon och Henrietta Swan Leavitt.

Shapley övertalade Payne att skriva en doktorsavhandling, och 1925 blev hon filosofie doktor i astronomi. Hennes avhandling hette Stellar Atmospheres; A Contribution to the Observational Study of High Temperature in the Reversing Layers of Stars.^[15][16] I avhandlingen drog Payne slutsatsen att väte var den vanligaste beståndsdelen i solen och i andra stjärnor, vilket skulle göra väte till det vanligaste grundämnet i universum. Men astronomen Henry Norris Russell övertalade Payne att stryka slutsatsen från avhandlingen, eftersom det skulle motsäga den tidens vetenskapliga konsensus.^[17] Russell insåg några år senare att Payne hade haft rätt, efter att hans egna forskning kom till samma slutsats. Och även om Russel erkände Paynes tidigare bidrag i slutet av sin korta uppsats från 1929, ges äran för upptäckten i allmänhet till honom snarare än till henne.^[17][18][19]

Astronomen Otto Struve beskrev 1962 Paynes arbete som "den mest lysande doktorsavhandling som någonsin skrivits inom astronomi".^[20][21]

1931 blev hon amerikansk medborgare och 1933 träffade hon den ryskfödde kollegan Sergei Gaposchkin i Tyskland vid en rundresa i Europa. De flyttade till USA, gifte sig 1934 och fick tre barn.

År 1956 fick Payne som första kvinna en professur vid Harvard.^[14]

Asteroiden 2039 Payne-Gaposchkin är uppkallad efter henne.^[22][23]

• I sin doktorsavhandling föreslog hon att skillnaderna i styrka hos absorptionslinjerna i stjärnspektrat beror på skillnader i temperatur, snarare än kemisk sammansättning.
• Payne föreslog 1925 att väte var det mest förekommande grundämnet i stjärnor. Detta tillbakavisades först av den erkände astronomen Henry Norris Russell, men accepterades till slut 1929.
• Den senare delen av sin karriär ägnade hon åt att försöka förstå Vintergatan. Tillsammans med sin man och ett forskarlag utförde hon 1,25 miljoner observationer av variabla stjärnor i Vintergatan, samt ytterligare 2 miljoner variabelobservationer i Magellanska molnen. Forskningen blev en pusselbit i kunskapen om stjärnornas livscykler.

• The Stars of High Luminosity (1930)^[24]
• Variable Stars (1938)^[25]
• Variable Stars and Galactic Structure (1954)^[26]
• Introduction to Astronomy (1954)^[27]
• The Galactic Novae (1957)^[28]

• Martin Rees (2005). Universum - Illustrerat uppslagsverk. sid. 231. ISBN 91-7166-035-6