Catharina Charlotta De la Gardie
- För Karl X Gustavs systerdotter med samma namn, se Catharina Charlotta De la Gardie (1655–1697).
| Catharina Charlotta De la Gardie | |
 Catharina Charlotta De la Gardie, målning av Olof Arenius. | |
| Född | 5 april 1723[1] Stockholms stad[1], Sverige |
|---|---|
| Död | 24 mars 1763[1] (39 år) Stockholms stad[1], Sverige |
| Begravd | Veckholms kyrka[1] |
| Medborgare i | Sverige |
| Sysselsättning | Hovdam[1] |
| Make | Pontus Fredrik De la Gardie[1] |
| Föräldrar | Evert Didrik Taube[1] Christina Maria Falkenberg af Trystorp |
| Släktingar | Didrik Henrik Taube (syskon) Hedvig Taube (syskon) |
| Redigera Wikidata | |
_-_Nationalmuseum_-_15471.jpg)
Catharina Charlotta De la Gardie, född Taube af Odenkat, född 5 april 1723, död 24 mars 1763, var en svensk grevinna, hovfunktionär och intellektuell. Hon blev främst berömd för två handlingar: för att ha varit den som genom sitt exempel i realiteten införde koppympningen i Sverige och för att ha stoppat den sista häxprocessen i Sverige.
Biografi
Catharina Charlotta De la Gardie var dotter till friherre (sedermera greve) Edvard Didrik Taube af Odenkat och hans hustru Kristina Maria Falkenberg och syster till Hedvig Taube och svägerska till Eva Ekeblad. Hon var hovfröken hos kronprinsessan Lovisa Ulrika 1744–1748. Hon gifte sig 1748 med greve Pontus Fredrik De la Gardie.
De la Gardie hade fått en bristfällig undervisning, som endast bestod av att lära sig tillräckligt många kunskaper för att verka tilldragande i sällskapslivet. Hon skaffade sig sedan själv en hög bildning som autodidakt. Hon beskrivs som begåvad, modig, fördomsfri och klarsynt, och som en anhängare av upplysningstiden. 1737 blev hon under namnet »överste Charles Dollfeder» ledare för ungdomsklubben Livskvadronen, där hon inledde en livslång vänskap med Olof von Dahlin. Hon verkade betrakta sin syster Hedvig Taubes ställning som kunglig mätress som naturlig och förmånlig och tillbringade ofta tid som hennes gäst.
Efter sitt giftermål 1748 ska hon ha ägnat sig åt filantropi. Hon var bekant med många av Sveriges ledande gestalter inom kultur och vetenskap, bland andra Carl von Linné och Hedvig Charlotta Nordenflycht.
Koppympningen infördes formellt i Sverige år 1756, och bland de första att följa direktivet var samma år Catharina Charlotta Ribbing. Men misstron och oviljan hos allmänheten var stor, och det fanns en stor motvilja mot att lyda rekommendationen. De la Gardie lät därför ympa sig själv och sina egna barn. Hennes exempel fick även allmogen på hennes gods Sjöö att ympa sig och sina barn. Först då fick denna livräddande metod sitt genombrott.
Hennes andra berömda förtjänst var hennes ingripande i landets sista häxprocess, häxprocessen i Ål. Tolv kvinnor från Åls socken i Dalarna hade förföljts från 1757, arresterats och utsatts för tortyr, tills de 1761 erkände att de utövat trolldom. Dessa kvinnor skulle ha blivit avrättade för häxeri, de första som avrättats för häxeri i landet sedan Anna Eriksdotter 1704, om inte Cathérine Charlotte De la Gardie, vilken under en resa i Dalarna 1758 bevittnat processen, hade ingripit och stoppat häxprocessen genom att ordna en resning i målet. De anklagade blev då frikända från anklagelserna och frisläppta, och De la Gardie såg också till att de fick skadestånd från hennes privata förmögenhet, eftersom tortyren hade gjort dem oförmögna att arbeta. Adeln lät slå en guldmedalj som de gav henne som minne av denna modiga handling, med inskriptionen: Charlotta Taube, comitissa De la Gardie, och på den andra sidan en grönskande stubbe (Taubeska vapnet) med överskriften: Fulcrum infelicibus (de olyckliges stöd), samt nederst: Ob XII ab injuria servatos cives Ordo R. Equ. 1761.
De la Gardie var inblandad i ett triangeldrama som utspelade sig vintern 1762–1763. Det har skildrats av Hedvig Charlotta Nordenflycht genom dennas mest lästa dikt, Öfver en Hyacint, 1762, som är en kärleksförklaring till en yngre man, Johan Fischerström, som kom att bli Nordenflychts sista kärlek och som även var inspektor på De la Gardies gods. De senare dikterna handlar om triangeldramat mellan dessa två och De la Gardie. Triangeldramat förorsakade en brytning mellan Nordenflycht och De la Gardie, som enligt samtiden ska ha försvagat De la Gardies hälsa och lett till hennes död.
Catharina Charlotta De la Gardie avled vid 39 års ålder efter att ha smittats av en dödlig sjukdom då hon vårdade sårade.
Referenser
- De la Gardie, Katarina Charlotta i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906)
- Österberg, Carin et al., Svenska kvinnor: föregångare, nyskapare. Lund: Signum 1990. (ISBN 91-87896-03-6)
- Taube, Catharina Charlotta i Wilhelmina Stålberg, Anteckningar om svenska qvinnor (1864)
- Alice Lyttkens: Kvinnan börjar vakna. Den svenska kvinnans historia från 1700 till 1840-talet. Bonniers Stockholm 1976
- Cathérine Charlotte De la Gardie (f. Taube), urn:sbl:17374, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. Boéthius.), hämtad 2013-10-29.
Noter
- ^ [a b c d e f g h] Cathérine Charlotte De la Gardie (f. Taube), Svenskt biografiskt lexikon, läs online.[källa från Wikidata]
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Catharina Charlotta De la Gardie.
|
Media som används på denna webbplats
Porträtt av Catharina Charlotta De la Gardie (1723-1763), maka of Pontus Fredrik De la Gardie (1726-1791)
Den mångomtalade Hönstavlan tillkom på initiativ av Carl Gustaf Tessin i samband med en hovfest 1747. Målningen visades för första gången som en av sex tablåer, framförda vid ett sammanträde inom en sällskapsorden, kallad De små mästarinnors akademi. Alla de sex avbildade hovfröknarna var medlemmar i denna akademi vid kronprinsparets hov och som förlagor till deras huvuden fungerade Gustaf Lundbergs pastellporträtt för det planerade skönhetsgalleriet på Drottningholm. Den fabelmässiga framställningen alluderade på en händelse sommaren ovannämnda år, då Tessin skall ha sett hovdamerna "uti nog naturligt tillstånd, under det de skulle påkläda sig". Detta var en episod som uppenbarligen attraherade Tessins fantasi på flera plan. Han var en känd smygtittare och har själv berättat hur han lyckades öppna en badrumsdörr i smyg för att se en skymt av den vackra prinsessan av Rohan. Till Hönstavlan lät han foga ett par galanta verser där han liknade hovfröknarna vid höns och sig själv, som så oskyldigt fått se deras behag, vid en munter tupp. Målningen var alltså strängt privat till sin karaktär och endast avsedd för en trängre krets av initierade. Av samma skäl gav Tessin målningen till sig själv i julklapp 1747. Roger de Robelin (Källa: 1700-tal. Carl Gustaf Tessin på Läckö, Helsingborg 2005, s. 114)