Carl Björkman (politiker)

Carl Björkman
	Carl Björkman
	Carl Björkman i Mariehamn år 1920
Född	15 februari 1873; Åbo
Död	5 september 1948 (75 år); Mariehamn
Medborgarskap	Finland
Sysselsättning	Politiker
Befattning
	Lantråd (1922–1938)
	Redigera Wikidata

Carl Björkman, född 15 februari 1873 i Åbo, död 5 september 1948 i Mariehamn,^[3] var politiker på Åland och Ålands första lantråd.

Ungdomsår och familj

Carl Björkman föddes i Åbo som son till hovrättsdomaren Werner Björkman (1837–94) och dennes hustru Aina, född Ithimaeus. Faderns släkt härstammade från Björneborg medan modern på fädernet kom från en präst- och tjänstemannafamilj och på mödernet från den adliga ätten Lode. Efter studier på dåvarande Svenska klassiska lyceum i Åbo avlade han studentexamen 1893 med goda vitsord i svenska och stilistik. Han påbörjade därefter juriststudier vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors, där han avlade juristexamen 1901. Samma år gifte han sig med Agnes Dahlin (död 1915) och bröllopsresan gick bl.a. till Gotland och Åland. Sin första tjänst blev som häradshövdingens biträde i Helsinge domsaga. Då tjänsten som kronolänsman på Föglö blev ledig sökte han och fick tjänsten. I mars 1903 flyttade makarna Björkman till tjänstebostaden i Degerby.^[4]

Kronolänsman

Redan under det första året som kronolänsman på Föglö kom Björkman att bli respekterad av lokalbefolkningen som en engagerad men krävande länsman som stod på lokalbefolkningens sida. Många oarter bekämpades av den nye länsmannen, bl.a. skärpte han kraven på att förbudet mot skäktning skulle följas ute bland skärgårdsöarna. Han krävde vidare att öppna brunnar skulle täckas över för att undvika drunkningsolyckor. Sin skeptiska inställning till den ryska överhögheten tog sig bl.a. uttryck i att Björkman to bort kravet att församlingen skulle stå upp i kyrkan när de kejserliga ukaserna lästes upp. Han underlät även att följa protokollet att besöka stabskaptenen Smirnov när denne stationerades på öarna. Under storstrejken 1905 deltog han även i strejkkommittén vilket ytterligare retade guvernörskansliet i Åbo. Björkman själv försvarade si med att han deltog som privatperson, inte som kronolänsman.^[5] I strejkkommittén kom Björkman för första gången att arbeta sida vid sida med Julius Sundblom. Arbetet i kommittén gick i huvudsak smärtfritt men i fråga om återlämnandet av kapten Smirnovs sabel hamnade Björkman och Sundblom i olika läger där Sundblom tvingades ge vika för majoriteten som ville återlämna den beslagtagna sabeln.^[6] Detta var inte sista gången de båda herrarna hamnade i konflikt med varandra. Det första mötet mellan de två som kom att forma Ålands framtid ägde rum redan 1903 på den sk. seglarmiddagen. Björkman fann Sundbloms tal under middagen både friskt och välgörande och något utöver det vanliga.^[7]

Vid sidan sitt arbete som kronolänsman hade Björkman en egen advokatpraktik i Mariehamn. Arbetet med praktiken tog under vissa perioder mycket uppmärksamhet från arbetet på Föglö. När Björkman 1912 begärde anslag till en extra poliskonstapel på Kökar vägrade guvernören i Åbo som menade att om bara kronolänsmannen skötte sitt arbete behövdes ingen extra konstapel. Konflikten med guvernören ledde till att Björkman lämnade in en begäran om avsked. Tillsammans med sin då redan sjukliga hustru flyttade han istället in till Mariehamn och ägnade hela sin tid åt sin praktik. Björkman kom snart att ta på sig allmänna uppdrag, först som ledamot i stadens ordningsrätt och från 1916 fungerade han som ordningsman i staden. Under åren på Åland hade Björkmans rysshat vuxit och under första världskriget kom han tidigt att bli positivt inställd till Tyskland och de tyska framgångarna i början av kriget. Från rysk sida var Björkmans protyska åsikter väl kända och guvernörskansliet uppdrog snart åt Kronofogden att hålla ett öga på hans verksamhet. Genom sina bundsförvanter i Stockholm, Jan Sundberg och Nandor Stenlid, kunde Björkman hålla sig underrättad om kriget. Det var under denna tid som förhoppningarna om en återförening med Sverige växte sig starkare hos Björkman och hos många ålänningar. Björkman har i efterhand ofta beskrivits som spindeln i nätet för det tyska spionaget på Åland. Martin Isaksson menar dock i sin biografi att de uppgifter som kunde samlas in på öarna var tämligen elementära.^[8]

På fritiden odlade Björkman sina tekniska intressen. Redan under studietiden hade han konstruerat gevär och båtskrov men kom nu att fokusera på snabba motorbåtar och yachter. Många av hans konstruktioner kom att se dagens ljus vid varvet i Nystad, bl.a. hans egen älsklingsyacht Bellis.^[9]

Roll i Ålandsfrågan

Carl Björkman kom att som inflyttad ålänning spela en avgörande roll för ögruppens politiska utveckling. Den sk. Ålandsfrågan väcktes under första världskrigets slutskede. I syfte att undvika rysk hegemoni i Östersjön hade Åland hade varit demilitariserat och neutraliserat alltsedan Krim-kriget för. Detta till trots hade ryska trupper varit stationerade på öarna under Första världskriget.^[10]

I samband med februarirevolutionen då den ryske tsaren störtades firades den nya eran i storfurstendömet och på Åland. På fastlandet kom firandet att bli våldsamt medan det på öarna tog sig mindre och fredligare former. Ett hemligt möte ägde rum på Grelsby kungsgård. Utfallet av mötet är okänt men en trolig följd är att Nandor Stenlid och Jan Sundberg gavs till uppgift att agera kurirer och söka kontakter på den svenska sidan. På initiativ av Björkman och Johannes Eriksson sammankallades ett stormöte om Ålands framtid i Strömsvik i Finström till den 20 augusti 1917. Representanter från Ålands alla landsortskommuner deltog i mötet. Sundblom deltog i mötet som representant för Mariehamns stadsfullmäktige. En osäkerhet inför mötet var lantdagsmannen Sundbloms uppfattning i frågan. Sundblom kallades emellertid till mötet som representant för Mariehamn. Vid mötet, där Björkman valde att inte delta, valdes en deputation bestående av Sundblom, Björkman, Johannes Eriksson och Gösta Lindeman att framställa mötets hemliga budskap till de svenska myndigheterna. I sista stund ställs resan in då Sundblom meddelar att han ej kan resa.^[11] Sundbloms agerande skapade visst förtret och Johannes Eriksson var djupt besviken. Han menade i sina memoarer att om bara svenska myndigheter fått budet från Åland i god tid hade frågan fått en annan lösning än den som nu blev.^[12] Det andra försöket misslyckades på grund av dåligt väder.

Ålandsfrågan hade ännu varit hemlig men i en artikel under rubriken ”Sanningen” i tidningen Åland den 5 december 1917 ^[13] skriver Björkman m.fl. hur rädsla för förfinskningen och saknaden efter skilsmässan från Sverige 1809. Björkman menade att öarnas återförening med Sverige var okomplicerad. Åland skulle tillhöra Stockholms län och Uppsala ärkestift.^[14] Genom artikeln hade Björkman tagit steget fullt ut och kom att ses som en av de främsta ledarna för Ålandsrörelsen.

I januari 1918 är Björkman med i den åländska deputationen som reser till Stockholm för att överlämna namninsamlingen som gjordes julhelgen 1917 .till svenska kungen Gustav V. Efter den finska självständighetsförklaringen i december 1917 hade den vita regeringen i Vasa utsett Hjalmar von Bonsdorff till militärguvernör och tf. landshövding. Både Björkman och Sundblom hamnade snart i konflikt med von Bonsdorff. På uppmaning av den svenske sjöministern Erik Palmstierna bildade ålänningarna ett landsting (kallat det illegala landstinget), trots hotelser från landshövdingen. Björkman valdes som ordförande och Johannes Eriksson som vice ordförande för landstinget.^[15]

I januari 1919 reste en tremannadeputation bestående av Erikson, Sundblom och Johan Jansson till fredsförhandlingarna i Versailles för att framställa ålänningarnas sak. Samtidigt trappades konflikten med Finland upp och när ålänningarna avvisade ett förslag i juni 1920 om utvidgad åländsk självstyrelse svarade den finska regeringens med att utfärda en arresteringsorder på Ålandsrörelsens ledartrio Björkman, Eriksson och Sundblom, anklagade för högförräderi. Eriksson befann sig vid denna tidpunkt i Stockholm varför endast Björkman och Sundblom kunde häktas. Efter fem veckor i häktet släpptes de åtalade fria tills vidare, men domen den 2 september blev fällande både i Åbo hovrätt och i Högsta Domstolen. Efter starka internationella påtryckningar benådades de båda av regeringen i oktober.^[16]

Frågan om en återförening med Sverige förlorades slutligen genom NF:s beslut den 24 maj 1921. I beslutet tillerkändes Finland suveräniteten över öarna, Sverige garanterades att öarna skulle förbli demilitariserade och Åland fick självstyrelse. Trots motgången i NF var ålänningarnas förtroende för Björkman, Eriksson och Sundblom obruten och vid de första landstingsvalen i maj 1922 fick oppositionen endast ett mandat.^[17] Den 7 juni 1922 öppnade det nya landstinget. Till talman valdes Julius Sundblom och Johannes Eriksson till vice talman . Efter drygt en månads förhandlingar kunde landstinget enas om formerna för den nya självstyrelseförvaltningen. Samma dag utsåg landstinget Björkman till Ålands första lantråd.

Lantrådet

Carl Björkman hade valts till lantråd och som sådan ordföranden för landskapsnämnden, Ålands självstyrelseregering som bestod av fem ledamöter. Den första mandatperioden präglades främst av att söka formalisera den nyvunna självstyrelsen, både när det gällde förhållandet mellan landstinget och landskapsnämnden, men även förhållandet mellan Åland och riket. Även förbindelserna mellan öriket och riket började normaliseras under perioden även om Björkman ofta hamnade i konflikt med landshövdingen Wilhelm Fagerlund. Samarbetet mellan landskapsnämnden och landstinget gick i huvudsak smärtfritt till en början, även om det uppstod smärre meningsskiljaktigheter. Ett exempel är när det 1929 fanns tecken på att färjetrafiken mellan Stockholm och Åbo skulle gå förbi öarna. Landstinget menade att det stod utanför landskapets kompetens att driva egna färjelinjer medan lantrådet uttryckte att ”Vilken gumma som helst i bortersta Finström är berättigad att driva trafik mellan Åland och Åbo – eller mellan Åland och Amerika”.^[18] Även inför självstyrelsens 10-årsjubileum fanns meningsskiljaktigheter. Landstinget ville begränsa firandet till självstyret medan lantrådet ville inkludera Ålandsfrågan.

Att samarbetet mellan landskapets styrande instanser – landstinget, landskapsnämnden och landshövdingen – och dess företrädare – Julius Sundblom, Johannes Eriksson, Carl Björkman och Wilhelm Fagerlund – under 1930-talet knakade i fogarna beskrivs tydligt i Isakssons biografi över Björkman. Björkman ogillade Fagerlund skarpt, Sundblom ville samarbeta med honom, medan Eriksson i flera fall framstår som en medlare mellan Sundblom och Björkman. I upptakten inför andra världskriget kom relationerna att ställas på sin spets. Björkman förordade åländsk värnplikt eftersom han menade att de obefästa öarna riskerade att leda till att de ockuperades i händelse av en internationell konflikt. Sundblom motsatte sig en åländsk värnplikt eftersom detta i sig skulle öka risken för ockupation.^[19] Efter ett bondetåg till stöd för Sundbloms linje väcktes kraven på ett misstroendevotum mot Björkman. Denne förlorade och tvingades lämna sin post.^[20] Striden kom att markera slutet för det tidigare så framgångsrika triumviratet. Björkman hade avgått och Eriksson var sjuklig och dog ett halvår senare. När kriget väl kom besattes öarna.^[21] Björkman avstod emellertid från allt samröre med den frivilliga försvarsverksamheten som etablerades.

Efter pensioneringen återupptog han sin advokatpraktik i Mariehamn. Han fick även mer tid att ägna åt sina favoritintressen – skytte och segling. Vid sin död var han alltjämt en omstridd person och begravningen blev tämligen liten. Ord som radikal, kompromisslös, hederlig och självmedveten har använts för att beskriva Ålands förste lantråd.^[22]

Politiska ämbeten
Företräddes av	Ålands lantråd 1922–1938	Efterträddes av Viktor Strandfält

Fotnoter

^ Veli-Matti Autio (red.), Studentmatrikel 1853–1899, Helsingfors universitet.^{[källa från Wikidata]}
^ Carl Björkman, Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, Biografiskt Lexikon för Finland ID (urn.fi): 5535-1416928958141, läs online.^{[källa från Wikidata]}
^ Isaksson, M. (1988) Carl Björkman – Ålands första lantråd. Mariehamn: Ålands kulturstiftelse
^ Isaksson (1988: 15–31)
^ Isaksson (1988: 31–37; 40–42)
^ Isaksson (1988: 41–42); Salminen (1979: 30)
^ Isaksson (1988: 13–14)
^ Isaksson (1988: 60–68)
^ Isaksson (1988: 48)
^ Olausson (2007: 146)
^ Isaksson (1988: 75–81); Salminen (1979: 50–56)
^ Eriksson (1961: 24–25)
^ Carl Björkman (5 december 1917). ”Sanningen”. Ålandstidningen. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1163393?page=1&term=sanningen.
^ Isaksson (1988: 86–90)
^ Isaksson (1988: 108–120)
^ Salminen (1979: 118-123); Isaksson (1988: 139–150); Eriksson (1961: 54–55)
^ Salminen (1979: 135)
^ Isaksson (1988: 197)
^ Salminen (1979: 189)
^ Isaksson (1988: 238–239)
^ Isaksson (1988: 245); Olausson (2007: 146)
^ Isaksson (1988: 248–249)

Källor

Eriksson, Johannes (1961). Mina minnen och upplevelser i Ålandsfrågan 1917–1921. Stockholm: Hörsta
Isaksson, Martin (1988). Carl Björkman: Ålands första lantråd. Mariehamn: Ålands kulturstiftelse
Olausson, Pär M. (2007). Autonomy and Islands: A Global Study of the Factors that Determine Island Autonomy. Åbo: Åbo Akademi University Press
Salminen, Johannes (1979). Ålandskungen. Helsingfors: Söderström
Ylioppilasmatrikkeli

Externa länkar

”Björkman, Carl”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-5535-1416928958141
Björkman, Carl i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0

[f4ba819a33b825120993880a7682a01483685309-1] Veli-Matti Autio (red.), Studentmatrikel 1853–1899, Helsingfors universitet.^{[källa från Wikidata]}

[85ffefcabc92d91895561d511fb6d4a501aa5473-2] Carl Björkman, Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, Biografiskt Lexikon för Finland ID (urn.fi): 5535-1416928958141, läs online.^{[källa från Wikidata]}

[3] Isaksson, M. (1988) Carl Björkman – Ålands första lantråd. Mariehamn: Ålands kulturstiftelse

[4] Isaksson (1988: 15–31)

[5] Isaksson (1988: 31–37; 40–42)

[6] Isaksson (1988: 41–42); Salminen (1979: 30)

[7] Isaksson (1988: 13–14)

[8] Isaksson (1988: 60–68)

[9] Isaksson (1988: 48)

[10] Olausson (2007: 146)

[11] Isaksson (1988: 75–81); Salminen (1979: 50–56)

[12] Eriksson (1961: 24–25)

[13] Carl Björkman (5 december 1917). ”Sanningen”. Ålandstidningen. https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1163393?page=1&term=sanningen.

[14] Isaksson (1988: 86–90)

[15] Isaksson (1988: 108–120)

[16] Salminen (1979: 118-123); Isaksson (1988: 139–150); Eriksson (1961: 54–55)

[17] Salminen (1979: 135)

[18] Isaksson (1988: 197)

[19] Salminen (1979: 189)

[20] Isaksson (1988: 238–239)

[21] Isaksson (1988: 245); Olausson (2007: 146)

[22] Isaksson (1988: 248–249)

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]

[8]

[9]

[10]

[11]

[12]

[13]

[14]

[15]

[16]

[17]

[18]

[19]

[20]

[21]

[22]

Navigation

Navigering

Temaportaler