Carl-Otto Bragnum

Carl-Otto Filip Larsson Bragnum, född 31 mars 1891 i Trollhättan, död 23 oktober 1973 i Engelbrekts församling, Stockholm[1], var en svensk läkare.

Efter studentexamen i Skara 1910 blev Bragnum medicine kandidat vid Lunds universitet 1913 och medicine licentiat vid Karolinska institutet i Stockholm 1918. Han innehade olika amanuens- och läkarförordanden 1912–16, var extra läkare vid Sankt Görans sjukhus i Stockholm 1917 och amanuens vid medicinska kliniken II på Serafimerlasarettet 1917–21. Han var praktiserande läkare i invärtes medicin i Stockholm från 1922 och innehade egen privatklinik där från 1925. Han var bataljonsläkare vid Fältläkarkåren 1918–25.

Bragnum var verksam som läkare vid sjukhuset för spanska sjukan i Östersund 1918[2] [3], då under namnet Karl Otto Larsson. Han ändrade senare namnet till Bragnum efter sin hemort Bragnum i Västergötland.

Bragnum organiserade Allmänna svenska sjuksköterskeföreningen och ordförande där 1923–26. Han organiserade även Svenska Folkhjälpen för Finlands barn [4] och var ordförande där från 1941. Han författade skrifter rörande analysmetoder för blod och urin, avhandlingar om tetani-, spasmofili-, eklampsi- och uremiproblemen samt angående Stockholms sjukhusfråga genom tiderna och ny sjukhuskonstruktion.

Källor

Noter