Brända jordens taktik
.jpg)
Brända jordens taktik är en metod i krigföring där en part som retirerar från ett område förstör resurser i området som annars skulle kunna vara till nytta för den framryckande parten [1][2]. Historiskt omfattar det främst sådant som krävdes för att föda den framryckande truppen (färskvatten, mat, gröda och husdjur), möjlighet till skydd (byggnader), assistans (lokalbefolkning) och övergiven militär utrustning. Det kan även omfatta bränsle, fordon, tekniska produkter och infrastruktur (vägar, järnvägar, flygplatser, broar, industrier mm).
Brända jordens taktik är en defensiv taktik som tillämpas av en retirerande part. Den skall inte förväxlas med förbekämpning som är en offensiv taktik där den framryckande parten innan framryckning förstör och försvårar försvar av ett område, till exempel genom beskjutning.
Den brända jordens taktik har framförallt tillämpats med framgång av Ryssland, bland annat under Karl XII:s ryska fälttåg, Napoleonkrigen och av Sovjetunionen under Holodomor i Ukraina under 1930-talet. Taktiken användes även vid Tysklands invasion av Ryssland under första världskriget och Sovjetunionen under andra världskriget. Under Shermans marsch mot havet i amerikanska inbördeskriget använde nordstatsgeneralen William Tecumseh Sherman taktiken. Under slaget om Nordkalotten brände tyskarna ned norska Finnmark fylke under sin reträtt från Nordnorge. Nästan alla byggnader förstördes tillsammans med en del av byggnaderna i finska Lappland. I slutet av andra världskriget beordrade Hitler tyska städer att förstöras innan man gav upp dem. Denna order utfördes inte i någon större utsträckning.
Brända jordens taktik har förekommit länge. Den äldsta kända användningen är då perserna år 512 f.Kr. anföll skyterna, men fick retirera på grund av brist på förnödenheter. Den galliske krigaren Vercingetorix som enade galliska stammar ca år 50 f.Kr. använde taktiken vid uppror mot de av Julius Caesar ledda romerska trupperna.
Taktiken är särskilt effektiv vid vinterkrigföring, då förnödenheter, proviant och skydd mot väder och kyla är extra viktiga, samt vid långa avstånd, såsom i Ryssland, då det blir svårt att transportera in förnödenheter.
Genevekonventionerna
Civilbefolkningen lider extremt svårt av brända jordens taktik. Under andra världskriget svalt och frös miljontals ihjäl av krigföringsformen. Taktiken används än i dag, och länder som fått kritik på grund av taktiken är USA, Ryssland, Israel, Iran och Burma.[3] Brända jordens taktik är begränsad under artikel 54 om skydd för egendom som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad, i tilläggsprotokoll I från 1977 till 1949 års Genevekonvention:
1. Utsvältning av civilbefolkning är förbjuden såsom stridsmetod.
2. Det är förbjudet att anfalla, förstöra, bortföra eller göra obrukbar sådan egendom som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad, till exempel livsmedel och jordbruksområden där livsmedel produceras, gröda, boskap, anläggningar och reservoarer för dricksvatten samt bevattningsanläggningar i syfte att beröva civilbefolkningen eller motparten dess livsuppehälle, oberoende av motivet, vare sig det är för att svälta ut de civila eller få dem att flytta eller av annan orsak.
3. Förbuden i punkt 2 gäller icke egendom som av motpart användes:
a) som uppehälle enbart för medlemmar av dess väpnade styrkor; eller
b) för andra ändamål än i a) angivna, nämligen som direkt stöd för militära aktioner, förutsatt att egendomen icke i något fall blir föremål för aktioner som kan förväntas medföra att civilbefolkningens livsmedels- och vattenförsörjning blir så otillräcklig, att befolkningen utsattes för svält eller blir tvungen att flytta.
4. Denna egendom får icke utsättas för repressalieanfall.
5. Med hänsyn till varje parts i konflikten livsviktiga behov i samband med försvaret av dess nationella territorium mot invasion kan avvikelser från förbuden i punkt 2 göras av en part i konflikten inom sådant territorium under dess egen kontroll där tvingande militär nödvändighet så kräver.[4]
Litteratur
Westrheim, Harry; Landet de brente. Tiden Norsk Forlag, Oslo. 1978. ISBN 82-10-02312-8
Källor
Noter
- ^ ”Scorched earth”. Oxford Learner's Dictionaries. 28 maj 2022. https://www.oxfordlearnersdictionaries.com/definition/english/scorched-earth-policy?q=scorched+earth+policy. Läst 28 maj 2022.
- ^ ”Scorched-earth”. Miriam-Webster. 28 maj 2022. https://www.merriam-webster.com/dictionary/scorched-earth. Läst 28 maj 2022.
- ^ ”Bilder visar ”den brända jordens taktik” i Burma”. Omni. http://omni.se/bilder-visar-den-branda-jordens-taktik-i-burma/a/O49WA. Läst 11 mars 2018.
- ^ ”Tilläggsprotokoll I till Genevekonventionerna”. Arkiverad från originalet den 4 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180704035746/http://www.humanrights.se/wp-content/uploads/2012/01/Tillaggsprotokoll-I-till-Genevekonventionerna.pdf. Läst 4 juli 2018.
Media som används på denna webbplats
Scorched earth tactics by the British Army during the Second Anglo-Boer War.
Oil fires set in Kuwait during the Gulf War by Iraqi forces
Författare/Upphovsman: Riksarkivet (National Archives of Norway) from Oslo, Norway, Licens: No restrictions
Photos from Flickr album "Evakueringen og frigjøringen av Finnmark" (The Evacuation and Liberation of Finnmark, 2015) ny Riksarkivet (National Archives of Norway).
Towards the end of World War II, with Operation Nordlicht, the Germans used the scorched earth tactic in Finnmark and northern Troms to halt the Red Army. As a consequence of this, few houses survived the war, and a large part of the population was forcefully evacuated further south (Tromsø was crowded), but many people avoided evacuation by hiding in caves and mountain huts and waited until the Germans were gone, then inspected their burned homes. There were 11,000 houses, 4,700 cow sheds, 106 schools, 27 churches, and 21 hospitals burned. There were 22,000 communications lines destroyed, roads were blown up, boats destroyed, animals killed, and 1,000 children separated from their parents.
However, after taking the town of Kirkenes on 25 October 1944 (as the first town in Norway), the Red Army did not attempt further offensives in Norway. The town was handed over to Norway as the war ended. When war was over, more than 70,000 people were left homeless in Finnmark. The government imposed a temporary ban on residents returning to Finnmark because of the danger of landmines. The ban lasted until the summer of 1945 when evacuees were told that they could finally return home.