Borgholm är namngivet efter slottet Borgholm, uppfört på 1270-talet, och redan i de äldsta källorna, på 1280-talet, skrivs namnet precis som i dag. Då ingick slottet tillsammans med byarna Slät och Bragelunda under medeltiden i socknen Borg. Denna socken införlivades i början av Gustav Vasas tid med Räpplinge socken.[1]
Borgholm fick stadsrättigheter den 28 augusti 1816,[2] och när 1862 års kommunalförordningar började gälla inrättades staden som kommun från den 1 januari 1863. Unikt nog fick staden inte egen jurisdiktion utan löd alltjämt under landsrätt. Vid sekelskiftet 1900 var Borgholm och Haparanda de enda städer som saknade sådan,[3] men därefter inrättades heller inga nya rådhusrätter förutom Lysekils rådhusrätt 1903.
Stadens territorium ändrades flera gånger (årtal avser den 1 januari det året om inget annat anges):
1946 - Enligt beslut den 8 december 1944 överfördes till Borgholms stad och församling från Räpplinge landskommun och Räpplinge församling en obebodd del av fastigheten Borgholm 8:14 eller Åkerhagen, omfattande en areal av 0,34 km², varav allt land.[4]
1956 - Två områden överfördes till Borgholms stad och församling. Det första området hade 12 invånare och omfattade en areal av 0,17 km², varav allt land, och överfördes till staden från Gärdslösa landskommun och Räpplinge församling. Det andra området hade 102 invånare och omfattade en areal av 1,11 km², varav allt land, och överfördes till staden från Köpingsviks landskommun och Köpings församling.[5]
För registrerade fornfynd med mera så återfinns staden inom ett område definierat av sockenkod 0789[9] som motsvarar den omfattning staden hade kring 1950.
Stadsvapnet
Blasonering: I blått fält en av en vågskura bildad stam och däröver en borg, allt av silver; portar och fönster blå.
Vapnet fastställdes 1877. Efter kommunbildningen registrerades vapnet, något moderniserat, i PRV år 1982.
Geografi
Borgholms stad omfattade den 1 januari 1952 en areal av 2,01 km², varav 2,00 km² land.[4]
Tätorter i staden 1960
I Borgholms stad fanns tätortenBorgholm, som hade 2 488 invånare den 1 november 1960. Tätortsgraden i staden var då 100,0 procent.[10]
Näringsliv
Vid folkräkningen den 31 december 1950 var huvudnäringen för stadens befolkning uppdelad på följande sätt:[11]
Av den förvärvsarbetande befolkningen jobbade bland annat 20,7 procent med varuhandel, 15,9 procent med samfärdsel, 11,5 procent med byggnadsverksamhet, 8,3 procent med hälso- och sjukvård samt personlig hygien, 7,4 procent med övriga inom handel samt 6,6 procent med livsmedelsindustri m.m.. 0,9 procent av stadens förvärvsarbetare hade sin arbetsplats utanför kommunen.[11]
