Bondeupproren i Finland 1438

Bondeupproren i Finland 1438 var en bland många reaktioner i Europa på agrarkrisen och nästintill konfiskatorisk beskattning.

Det sena 1300-talet och början av 1400-talet var en period av många bondeuppror och social oro. De finska bönderna hade likartade problem som bönderna i övriga delar av Europa. Agrarkrisen gav i kombination med ökat skatteuttag upphov till en ohållbar situation.

Ett bondeuppror bröt ut i övre Satakunta 1438, men det förekom även oroligheter i Tavastland och Karelen. Bönderna vägrade att betala skatt och hänvisade till de löften om skattelindring som de hade fått 1435. Bonden David från Vesilax ledde bönderna i Satakunta, och i Karelen hette ledaren Filpus. Upproret riktade sig i Satakunta främst mot de lokala häradsdomarna, riksrådet Bengt Lydekensson och Jöns Turesson till Vik. Fyra fogdar på Viks gård i Nokia fick sätta livet till. Även i Tavastland var bönderna missnöjda med den lokale domaren, Olof Tavast, från Porkala gård i Lampis. Mycket litet är känt om upproret.[1] De enda kända striden utkämpades i Vik, i nuvarande Nokia.

Davids uppror ändade i nederlag för beskattarna. Man kom överens om att hålla ett möte i Lembois 1439 för att diskutera skattesänkningar. Biskopen i Åbo, Magnus II (Tavast), medlade i konflikten. Bönderna avgav den 9 januari 1439 en försäkran om framtida lydnad och lade ned sina vapen. David förefaller att ha undkommit till Reval.[2]

David inspirerades av Engelbrektsupproret några år tidigare i Sverige.[2]

Källor

  1. ^ Finlands historia 1. 1993, s. 385
  2. ^ [a b] David i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0