Bo Hugemark

Bo Hugemark
Information
Född18 december 1936
Karlstads församling i Värmlands län, Sverige
I tjänst förSverige Sverige
FörsvarsgrenArmén
Tjänstetid1958–1993
GradÖverste
ÖvrigtFörfattare och föreläsare inom säkerhetspolitik, försvarspolitik, militärhistoria och militär strategi.

Bo Hugo Hugemark, född den 18 december 1936 i Karlstads församling i Värmlands län,[1] är en svensk militär och militärhistoriker.

Militär karriär

Hugemark tog studentexamen 1955, officersexamen vid Kungliga Krigsskolan 1958 och blev samma år fänrik vid Värmlands regemente (I 2). Han gick 1966–1968 stabskursen vid Militärhögskolan (MHS), blev 1970 kapten i generalstabskåren och var 1970–1973 detaljchef vid Försvarsstaben, 1972 befordrad till major. Åren 1973–1974 var han kompanichef vid I 2, 1974 lärare i taktik vid MHS och 1975–1981 lärare i strategi där, efter att 1975 ha blivit befordrad till överstelöjtnant. Han genomgick 1979 Försvarshögskolan, tjänstgjorde 1981–1982 vid Arméstaben och var 1982–1984 bataljonschef vid I 2. Åren 1984–1993 var han chef för Militärhistoriska avdelningen vid MHS, 1985 utnämnd till överste.

Skriftställarskap och uppdrag

Sedan 1993 är Hugemark konsult, författare och föreläsare inom säkerhetspolitik, försvarspolitik, militärhistoria och militär strategi inom egna företaget War & Peace AB. Han har skrivit ett mycket stort antal artiklar i tidskrifter och böcker inom dessa ämnen samt inom militärhistoria och han har varit redaktör för ett flertal böcker. Hugemark är en av författarna bakom pseudonymen Harry Winter som skrev bland annat Operation Garbo.

Bo Hugemark invaldes 1981 som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Åren 1985–1993 var han akademiens andre sekreterare och 1993–2007 var han redaktör för Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift.[2] Åren 1993–2007 var han också redaktör för Allmänna försvarsföreningens tidskrift Vårt försvar. År 1981 invaldes han som korresponderande ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet.[3] Åren 1998–2006 var han ordförande i Svenska Atlantkommittén.[4] Han är ledamot av Utrikespolitiska samfundet och International Institute for Strategic Studies.

Bibliografi i urval

Som författare

  • Operation Garbo. En thriller om en möjlig verklighet (medförfattare; Timbro, Stockholm 1988).
  • Operation Garbo II. Slutet (medförfattare; Timbro, Stockholm 1989).
  • Operation Garbo III (medförfattare; Timbro, Stockholm 1991).
  • Operation Narva (medförfattare; Timbro, Stockholm 1993).
  • Operation Poltava (medförfattare; Timbro, Stockholm 1996).
  • Tredje världskrigets slut (Probus, Stockholm 1992).
  • Trovärdig solidaritet? Försvaret och solidaritetsförklaringen (medförfattare; Stiftelsen Den nya välfärden, Stockholm 2010).

Som redaktör och medförfattare

  • Neutralitet och försvar. Perspektiv på svensk säkerhetspolitik 1809–1985 (Militärhistoriska Förlaget, Stockholm 1986).
  • Stormvarning. Sverige inför andra världskriget (Probus, Stockholm 1989).
  • Urladdning. 1940 – blixtkrigens år (Probus, Stockholm 1990).
  • Storm över öknen. 13 uppsatser om Gulf-kriget (Probus, Stockholm 1991).
  • I orkanens öga. 1941 – osäker neutralitet (Probus, Stockholm 1992).
  • Vindkantring. 1942 – politisk kursändring (Probus, Stockholm 1992).
  • Nya fronter? 1943 – spänd väntan (Probus, Stockholm 1994).
  • Fel sort och för mycket? Arméns avvägningsfrågor under det kalla kriget. Vittnesseminarium armén 16 september 2004 (Försvarshögskolan, Stockholm 2004).
  • Flexibilitet eller rigiditet? Vittnesseminarium operationer. 12 oktober 2004 (Försvarshögskolan, Stockholm 2006).
  • Blixt från hotfull himmel. Beredskap mot överraskande angrepp. Vittnesseminarium den 29 oktober 2007 (Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Stockholm 2008).
  • Till bröders hjälp. Med sikte på svensk solidarisk strategi (Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Stockholm 2011).
  • Den stora armén (Medström, Stockholm 2015).
  • Den stora invasionen. Svenskt operativt tänkande under det kalla kriget (Medström, Stockholm 2017).

Referenser

  1. ^ Sveriges befolkning 1980, CD-ROM, version 1.00 (Sveriges Släktforskarförbund 2004).
  2. ^ Åkerman, Kim: ”Kungl Krigsvetenskapsakademiens årsberättelse 2008”, Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift, nr 6/2008, s. 23, PDF.
  3. ^ Kjellander, Rune: Svenska marinens högre chefer 1700–2005. Chefsbiografier och befattningsöversikter (Probus Förlag 2007), s. 241.
  4. ^ ”Historik”, Svenska Atlantkommittén, länk, läst 2017-06-14.

Källor

  • Anderson, Björn: Kungl Krigsvetenskapsakademien. Svenska Krigsmanna Sällskapet (till 1805), Kungl Krigsvetenskapsakademien. 20 år med akademien och dess ledamöter 1996–2016 (Kungl. Krigsvetenskapsakademien, Stockholm 2016), s. 93.
  • Kjellander, Rune: Kungl Krigsvetenskapsakademien. Svenska Krigsmanna Sällskapet (till 1805), Kungl Krigsvetenskapsakademien. Biografisk matrikel med porträttgalleri 1796–1995 (Kungl. Krigsvetenskapsakademien, Stockholm 1996), s. 189.
  • Moen, Ann (red.): Vem är det 2007. Svensk biografisk handbok (Nationalencyklopedin, Malmö 2006), s. 272.

Externa länkar

Auktoritetsdata

Media som används på denna webbplats