Blodförtunnande

Blodförtunnande läkemedel, eller vanligen bara blodförtunnande, avser läkemedel som fungerar som antikoagulantia och trombocythämmare.^[1][2]

WHO och FASS använder dock begreppet antikoagulantia om både perorala preparat och preparat intagna på annat sätt, med följande huvudgrupper: vitamin K-antagonister, heparingruppen, trombocytaggregationhämmande medel, exklusive heparin, enzymer, direkt trombinhämmande medel, direktverkande faktor Xa-hämmare samt övriga antitrombotiska medel. Det finns således många olika preparat, grupper och indelningar av dessa läkemedel beroende på verkningsmekanismer, behandlingsindikationer (används vid olika tillstånd), samt olika intagningssätt (peroralt, subkutant, intravenöst etcetera).

Trombocythämmare hindrar att trombocyter aggregerar (ansamlas) och perorala antikoagulantia hindrar att blodet levrar sig. Exempel på trombocythämmare som används i Sverige är acetylsalicylsyra (ASA) (exempelvis Trombyl) och klopidogrel (exempelvis Plavix). Exempel på perorala antikoagulantia är vitamin K-antagonister (AVK) som warfarin (Waran), direkt trombinhämmande medel som dabigatran (Pradaxa) (som är en av flera nya orala antikoagulantia, NOAK) samt direktverkande faktor Xa-hämmare som rivaroxaban (Xarelto) (NOAK) och apixaban (Eliquis) (NOAK).

Användning

Blodförtunnande läkemedel används exempelvis för patienter med förmaksflimmer för att förhindra stroke (blodpropp från i första hand hjärtat till hjärnan)^[3] och för att förhindra annan arteriell emboli och för att förhindra att hjärtinfarkt förvärras, men även för att förebygga venösa proppar som djup ventrombos (DVT) och lungemboli.

Risker

Behandling med blodförtunnande läkemedel medför vissa risker, som skiljer sig beroende på vilken typ av blodförtunnande behandling man får. Dessa kan vara blödningar i magsäck och tunntarm, eller ökad risk för andra blödningar som till exempel hjärnblödning. Dessa risker skall alltid vägas mot nyttan av behandlingen och ett antal olika skalor finns, såsom CHA₂DS₂-VASc och den äldre CHADS₂ för behandling med antikoagulantia vid förmaksflimmer samt och HAS-BLED som indikerar risken för blödning vid behandling med antikoagulantia. Andra kontraindikationer mot behandling kan vara graviditet eller hög ålder.^[4][1] För hjärtinfarkt, stroke och förmaksflimmer gäller att risk-nytta-avvägningen för de över 65 år inte är sämre än hos yngre.^[1]

Interaktioner

Olika blodförtunnande läkemedel har olika interaktioner, men Warfarin är känd för sina många interaktioner, till exempel med ett flertal olika livsmedel som grapefrukt, johannesört och även läkemedel som antibiotikan erytromycin (exempelvis Abboticin och Ery-Max) med flera. Dessutom är Warfarin en vitamin K-antagonist, vilken påverkas av intaget av vitamin K som finns i många gröna växter. Detta gör att de som behandlas med Warfarin måste monitoreras noggrant så att behandlingen befinner sig inom ett ”terapeutiskt område” (terapeutiskt fönster) (dels att behandlingseffekt finns och dels att inte blödningsbenägenhet uppstår).

Orala antikoagulantia

Nya orala antikoagulantia (NOAK)^[5] står i viss kontrast mot det tidigare vanliga läkemedlet warfarin (som är en vitamin K-antagonist).

Vitamin K-antagonister

Vitamin K-antagonister (VKA), kallas även antivitamin K-läkemedel/-behandling (AVK)^[6]

• Acenocumarol
• Dicumarol
• Fenprocoumon
• Warfarin (Waran)

Direkt trombinhämmande medel

• Argatroban
• Dabigatran (Pradaxa) (NOAK)
• Lepirudin
• Ximelagatran

Direktverkande faktor Xa-hämmare

• Rivaroxaban (Xarelto) (NOAK)
• Apixaban (Eliquis) (NOAK)

Trombocythämmare

• Acetylsalicylsyra (Trombyl)
• Klopidogrel^[7][8] (Plavix) P2Y12-hämmare
• Ticagrelor (Brilique) P2Y12-hämmare

Källor