Blast

För andra betydelser, se Blast (olika betydelser).
Sockerrör krossas i Madeira. Blasten faller ner i en ränna och transporteras till ett rullband nedanför

Blast kallas vissa ovanjordiska växtdelar som oftast inte används för konsumtion. Ordet används ofta för att beskriva de delar av rotfrukter och potatis som växer ovan jord.[1] Hos sockerrör och durra är blasten den trådiga rest som återstår efter stjälkar krossats för att extrahera dess saft.[2] Rotfruktsblast är ett bra fodermedel som innehåller mycket protein.[1]

Sockerrör och durra

Blasten används för närvarande som en förnybar källa vid tillverkningen av pappersmassa och pappersprodukter samt i byggnadsmaterial.

För var tionde ton sockerrör som krossas producerar en sockerfabrik nästan tre ton våt blast. Då blast är en biprodukt från sockerrörsindustrin varierar den producerade mängden beroende på sockerrörsproduktionen i varje land.

Den höga mängden vätska i blast, mellan 40 och 50%, är skadligt för dess verkan som bränsle. Vanligtvis lagras blast innan de utsätts för fortsatt behandling. För elproduktion lagras det i hög luftfuktighet och den milda temperaturen (exotermisk process) som kommer av att sockret löses upp torkar blasten något. För papper och pappersmassa lagras det blött normalt sett då det hjälper till att ta bort de korta märgfibrer som hindrar processen av pappersskapande samt tar bort resterande socker.

En typisk kemisk analys av blast kan ge (när blasten är tvättad och torkad): cellulosa 45–55 %, hemicellulosa 20–25 %, lignin 18–24 %, aska 1–4 %, vaxer <1 %.


Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.
  1. ^ [a b] Blast, Nationalencyklopedin, hämtad 2014-05-02.
  2. ^ Bagasse. (2010). I Encyclopædia Britannica. Hämtat 1 april, 2010, från Encyclopædia Britannica Online: http://www.britannica.com/EBchecked/topic/48728/bagasse

Media som används på denna webbplats

Engenho da Calheta 437.jpg
Författare/Upphovsman: RHaworth, Licens: CC BY-SA 3.0

Interior of Engenho da Calheta, the sugar cane processing factory in Calheta parish, Madeira.

In the upper half of the picture are two mills for crushing the cane. The waste or bagasse falls down a chute and is removed by a conveyor belt below.

This page claims that the machinery is 200 years old and runs on steam. But it is clear in this picture that the mills are electrically powered.

But the site is certainly antiquated. The public are allowed to walk about it fairly freely. There is unprotected moving machinery and unprotected hot vessels. According to the bagasse article, the workers should be wearing face masks. A British health and safety inspector would take one look and shut the factory down instantly. Surely Portuguese regulations are equally stringent?