Blanka II av Navarra

Blanka som sin fars fånge i borgen Olite. Målning av historiemålaren José Moreno Carbonero (1860–1942) i Museo do Prado.

Blanka II av Navarra, född 1420, död 1464, var en titulärmonark, regerande drottning, av Navarra 1461-1464, och kronprinsessa av Kastilien som gift med den framtida Henrik IV av Kastilien.[1]

Blanka var dotter till Blanka I av Navarra och Johan II av Aragonien. Hon blev gift med prins Henrik år 1440. Äktenskapet fullbordades aldrig, och Henrik ansökte 1453 om en annullering. Efter en gynekologisk undersökning av Blanka, där hon förklarades vara oskuld, förklarades äktenskapet ogiltigt av påven med motiveringen att trolldom hade hindrat Henrik att fullborda det. Blanka sändes sedan tillbaka hem.

Vid hennes barnlöse bror Karl av Vianas död 1461 förklarades Blanka vara sin brors efterträdare som Navarras lagliga monark efter deras mor. Fadern hade dock ockuperat Navarra sedan moderns död och höll Blanka fängslad och oförmögen att regera. Hon var därför aldrig monark i verkligheten men är ändå känd som Blanka II. Hon förgiftades i fängelset 1464, och då hon var barnlös övergick hennes rättigheter till hennes syster Eleonora av Navarra.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia.

Noter

  1. ^ Elena Woodacre, The Queens Regnant of Navarre: Succession, Politics, and Partnership, 1274-1512

Media som används på denna webbplats

La reina Blanca II de Navarra (Museo del Prado).jpg
La obra representa a la reina Blanca II de Navarra (1424-1464), que fue hija del rey Juan II de Aragón y de la reina Blanca I de Navarra y primera esposa del rey Enrique IV de Castilla. Fue recluida por su padre en el castillo de Olite para evitar que pudiera reclamar su derecho a reinar de forma efectiva, tras la muerte de su hermano Carlos. Posteriormente, fue entregada a su hermana menor Leonor y a su marido Gastón, condes de Foix, que pretendían la corona navarra a costa de eliminar en sus pretensiones a Blanca. Para evitarlo, hizo testamento cediendo sus derechos sobre Navarra a Enrique IV de Castilla, y excluyó de tales derechos a Leonor y su descendencia, aunque Juan II evitó (de forma ilegítima) que la unión de Navarra y Castilla se llevase a cabo, confirmando a Leonor como su heredera en Navarra. Blanca II murió probablemente envenenada en su posterior encierro en el castillo de Orthez (Francia).