Blågrå hök
| Blågrå hök Status i världen: Sårbar[1] | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Hökfåglar Accipitriformes |
| Familj | Hökar Accipitridae |
| Släkte | Tachyspiza |
| Art | Blågrå hök T. luteoschistacea |
| Vetenskapligt namn | |
| § Tachyspiza luteoschistacea | |
| Auktor | Rothschild & Hartert, 1926 |
Blågrå hök[2] (Tachyspiza luteoschistacea) är en hotad fågel i familjen hökar som enbart förekommer på en enda ö utanför Nya Guinea.[3]
Utseende och läten
Blågrå hök är en medelstor (30–38 cm) tvåfärgad hök. Vuxna fåglar är skiffergrå ovan och smutsvita under med orange på näbb, ben och vaxhud. Ungfåglar har sotfärgad hjässa och kraftigt bandad fjäderdräkt, ovan på gulbrun botten, under vit. Liknande bismarckhöken är ljusare gul på vaxhud och ben. Den har även vanligen ett rostfärgat band i nacken. Lätet är okänt.[1]
Utbredning och systematik
Fågeln är endemisk för bergstrakter på ön New Britain i Bismarckarkipelagen i Stilla havet.[3] Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.
Släktskap
Arten placerades tidigare i släktet Accipiter. Genetiska studier visar dock att släktet så som det traditionellt är konstituerat är parafyletiskt, där kärrhökarna i Circus är inbäddade, men också släktena Erythrotriorchis och Megatriorchis.[4][5][6][7][8][9] För att kärrhökarna ska kunna behållas i ett eget släkte delas därför Accipiter delas upp i flera mindre släkten, däriblamd Tachyspiza.[10][3]
Levnadssätt
Blågrå hök antas hålla till i högväxt skog men har även setts i mer öppen skog och kakaoplantage. I av människan påverkade miljöer är den mycket mindre vanlig än proteushök. Fågeln har noterats upp till 700 meters höjd där den troligen ersätts av proteushök och prinshök. Den enda föda som har noterats kommer från en individ där en 15 cm lång ödla har hittats i dess maginnehåll. Dess morfologi tolkas som att den livnär sig på fåglar och ödlor. Även information om dess häckningsbiologi saknas.[1][11]
Status och hot
Arten har en liten världspopulation uppskattad till mellan endast 1000 och 2500 vuxna individer. Den tros också minska i antal. Internationella naturvårdsunionen IUCN anser den därför vara hotad och placerar den i hotkategorin sårbar.[1]
Noter
- ^ [a b c d] Birdlife International 2012 Accipiter luteoschistaceus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
- ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
- ^ [a b c] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi : 10.14344/IOC.ML.14.2.
- ^ Kocum, A. (2006), “Phylogenie der Accipitriformes (Greifvögel) anhand verschiedener nuklearer und mitochondrialer DNA-Sequenzen”, Dissertation, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.
- ^ Griffiths, C.S., G.F. Barrowclough, J.G. Groth and L.A. Mertz (2007), Phylogeny, diversity, and classification of the Accipitridae based on DNA sequences of the RAG-1 exon, J. Avian Biol. 38, 587-602.
- ^ Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.
- ^ Breman, F.C., K. Jordaens, G. Sonet, Z.T. Nagy, J. Van Houdt och M. Louette (2013). DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives, J. Ornithol. 154, 265-287.
- ^ Lerner HRL & DP Mindell. 2005. Phylogeny of eagles, Old World vultures and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA. Molecular Phylogenetics and Evolution 37: 327–346.
- ^ Mindell DP, JFuchs, and JA Johnson. 2018. Phylogeny, taxonomy, and geographic diversity of diurnal raptors: Falconiformes, Accipitriformes, and Cathartiformes. S. 3–32 i JH Sarasola, JM Grande, and JJ Negro (editors), Birds of prey: biology and conservation in the XXI century. Springer.
- ^ Catanach TA, MR Halley & S Pirro. 2024. Enigmas no longer: using ultraconserved elements to place several unusual hawk taxa and address the non-monophyly of the genus Accipiter (Accipitriformes: Accipitridae), Biological Journal of the Linnean Society
- ^ Debus, S., Kirwan, G.M. & Christie, D.A. (2020). Slaty-backed Goshawk (Accipiter luteoschistaceus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53060 2 mars 2020).
Externa länkar
Wikispecies har information om Tachyspiza luteoschistacea.- Läten på xeno-canto.org
Denna artikel behöver bilder. Har du en passande fri bild får du gärna ladda upp den.
|
Media som används på denna webbplats
Camera icon
Författare/Upphovsman: Liftarn (diskussion), Licens: CC BY-SA 3.0
Silhouette de Falco peregrinus, le faucon pèlerin (Peregine falco).